De gula ögonen studerade omgivningen, det var så glest i jämförelse med skogarna hon passerat. Men det var ändå vackert att se. Tiken drog efter ett djupt andetag, tog in alla dofter innan hon hastigt fuktade nosen och ännu en gång sattes benen i rörelse. Det var tidig morgon och morgondaggen var fortfarande kvar på grästråna och fuktade hennes tassar, samt lite av hennes ben. Daggdropparna såg ut att fånga upp solens ljus och gnistra som små diamanter överallt hon tittade. Hon kunde inte stå där och stirra på omgivningen hela dagen, hon var tvungen att utforska den vackra miljön också. Det gick dock inte att undgå att hon kände sig ganska oskyddad på det öppna landskapet. Hennes blå pälsfärg nästintill skrek ut hennes närvaro och hennes gula ögon och gula klor gjorde inte saken bättre, inte för att hon smälte in speciellt bra någonstans i skogen heller men där kunde hon alltid gömma sig uppe i trädkronorna ifall hon ville. Dock slog hon snart bort dessa tankar och riktade upp blicken emot himlen, det var soligt men hon kunde se några mörka moln längre bort i horisonten. Förhoppningsvis så skulle hon hitta något skydd ifall vinden bestämde sig för att bära med sig molnen åt hennes håll, fast egentligen hade regnet aldrig stört henne speciellt mycket.
De långa öronen klippte försiktigt på huvudet på jakt efter eventuella ljud samtidigt som hon stannade upp, men det enda som hon verkade höra var några fåglar längre bort och vinden som lekte i gräset och några buskar. Det var dock en doft som fångade hennes intresse och hon trodde starkt på att det var en varg. Nyfiken som hon var så följde hon doften, brydde sig inte om att krypa ihop och gömma sig eftersom hennes färg troligtvis skulle avslöja henne tillsammans med doften såklart. De gula ögonen sökte efter doftkällan samtidigt som hon fortsatte följa den, försökte finna det hon letade efter. Varför letade hon efter en främmande varg? Ett enkelt svar, för att hon var nyfiken och ville se vem eller vad det var som gav ifrån sig doften. Till slut kunde hon se något brunt längre bort och Leyrinn spetsade öronen innan hon började öka på stegen så att hon nu travade fram över gräset vilket gjorde att daggen gjorde hennes tassar ännu mer fuktiga, men nu då hon såg sitt mål så kunde hon inte bry sig mindre. Men då Leyrinn sedan kunde se vargen tydligare så saktade hon omedvetet ner för att kunna reflektera över det hon såg. Vargen, såg inte ut som någon annan varg hon träffat. Tikens steg blev långsammare, men hon rörde sig ändå framåt emot främlingen. Man skulle aldrig döma någon efter utseendet, men visst såg vargen framför henne lite läskig ut minsann.
”God Morgon.” hälsade hon vänligt med en aning osäkerhet i rösten innan hon stannade ungefär två meter ifrån främlingen, kunde inte hindra sig själv från att fortsätta ha sina gula ögon riktade mot denne. Wow, denne såg verkligen annorlunda ut. Respektingivande och läskig, men om vargen var farlig eller inte återstod att se.

Doris hade legat hoprullad i det långa gräset hela natten. Hon hade väckts av morgonens ljus, då himlen skiftat från mörkt till blekt och tunna, vita moln ersatte nattens grå. Solen stod fortfarande lågt, men kämpade snabbt sin väg mot himlens höjd, och dess sken silade mellan de glesa molnen och speglade sig tusen och åter tusen gånger i gräsets dagg. Den kraftiga honan låg kvar på samma ställe som där hon sovit, där gräset bildat en grop efter hennes kropp. Hennes päls var klädd i små, skimrande pärlor, precis som resten av världen. En lätt vind lekte lugnt över området och spred doften av fukt och blommor. Tidiga sommardofter av grönska och värme.
     Hon blinkade mot ljuset och vände bort blicken från den stigande solen. Två av de sex ögonparen var öppna, men ett tredje öppnades när solljuset inte längre sken direkt i hennes ansikte. Tungan sökte sig förbi betarna och ut mellan käkarna för att svepa vatten från nosen. Det var en vacker morgon, och skulle med all säkerhet bli en vacker dag. Hon hoppades att Alice fanns någonstans och kunde se den. Ett litet, sorgligt leende, som så ofta klätt hennes ansikte de senaste månaderna, lade sig att vila över de mörka läpparna. Det hade snart gått ett år sedan hon tappat bort vännen. Var Alice än befann sig så hade Doris börjat tappa hoppet om att någonsin få se sin vän igen. Det smärtade henne att tänka att den lilla hikiokin var borta.
     Den lätta vinden smekte Doris sträva och något toviga päls. I dess spår följde doften av varg, och hellhounden vände snabbt blicken i dess riktning. Med en långsam rörelse reste hon sig upp innan hon ruskade daggen ur pälsen. Svansen stod rakt ut bakom henne när hon sänkte framkroppen för att sträcka på benen, innan den slappnade av och fick hänga ned. Hon gäspade stort. Långt borta uppenbarade sig en väldigt klart färgad fläck bland det omgivande gräset, vilket tycktes blekt i solens sken. En klarblå skepnad som rörde sig i hennes riktning. Doris öppnade ytterligare ett av ögonparen för att se klarare. Världen ljusnade mer för varje öppet ögonpar. Den blå skepnaden var en varg, en främling i liknande höjd som Doris själv, men med nättare kropp. Den blå hade uppenbart sett henne, och rörde sig målmedvetet i hennes riktning. Hellhoundens svans började gunga lågt och långsamt i en något osäker rörelse. Då främlingen hälsade och stannade upp, bara en bit ifrån henne, så vänder Doris sina slappa öron framåt.
     "God morgon", svarade hon. Det låg ett lätt undrande tonfall i hennes röst. "Vem är du?" Det var inte varje dag hon stötte på en helt klarblå främling, och inte någon som vandrade upp så nära henne heller. De flesta höll sig på avstånd, eller tog omvägar när de såg henne. Doris var inte helt säker på om det var för att de ville vara i fred eller på grund av hennes utseende. Hon var fullt medveten om hur hon såg ut.

Främlingen svarade på hennes godmorgon och frågade sedan vem hon var, Leyrinn dröjde några sekunder innan hon höjde huvudet en aning och svansen började röra sig svagt i sidled.
”Leyrinn heter jag.” svarade hon och ett svagt leende spred sig över hennes läppar. De gula ögonen var fortfarande mot främlingen och hon fascinerades verkligen över hennes utseende, det kunde vara lätt att se ut som hon gjorde, Leyrinn kunde slå vad om att många valde att hålla sig borta för att de blev rädda. Anledningen till att hon själv gått fram var enbart för att hon blivit så nyfiken, något som troligtvis skulle bli hennes död en dag. Men den dagen, den sorgen.
”Vem är du? Jag tror inte vi har träffats förut.” nej, det var hon säkert på att de inte hade gjort eftersom det var första gången hon såg någon som såg ut som vargen framför henne. Fascinerande. Men hon försökte låta så trevlig hon kunde och försökte att inte stirra fastän det kändes som om hon gjorde det.
”Ursäkta om jag tittar för mycket, det är bara det att du fascinerar mig.” förklarade hon och log ursäktande, lät svansen vifta lite större från sida till sida, som för att visa extra tydligt att hon inte ville starta något bråk, dock var musklerna lite spända och redo att hoppa undan ifall främlingen skulle göra något slags utfall emot henne.

Leyrinn. "Dorif", svarade hon med grötigt uttal. "Jag heter Dorif." Hur ofta hon än uttalat sitt namn så lyckades hon aldrig uttala det så som hennes far gjort. Så som hennes syskon gjort eller hennes vän gjort. Hon tänkte på det allt oftare, hur svårt det var att uttala vissa ord. Det var som att läpparna inte lydde när hon ville forma dem runt betarna, som att tungan slant.
      När den blå sade att hon fann Doris fascinerande så satte sig hellhounden ned. Fascinerande? På vilket sätt? Hon såg inget värt att fascineras över med sig själv. Hon hade breda ben, en grov kropp och brett huvud. Hennes framtassar var missformade, pälsen fläckvis lång och tovig. Mörk och smutsfärgad, och kort och tunn över stora delar av hennes kropp. Hon hade tänder som hindrade henne från att prata ordentligt. Hon hade inga fjädrar eller fjäll, inga färgglada mönster eller lysande tecken. Inga vackra färger eller former, och ingen skön röst så som många andra i landet. Kanske var det för att hon var just det i så fall, en som stack ut, om än för att hon inte var lika vacker som alla andra.
     "Varför?" Rösten var låg och uppriktigt förvånad när hon talade. Vad fanns där att fascineras av? Varför valde en främling att närma sig och säga det?