Valpen sitter vid sjön och stirrar tomt på vattenfallet. Han känner sig förvirrad. Ensam och... tom. Det är känslor han inte kan förklara för han vet inte vad det är. Han vet inte vad han ska göra åt det. Det sticker fortfarande i nosen efter att broderns frös honom. Törne vet att brodern inte menade det. Han hyser inget agg eller irriterande känslor mot den svarta brodern. Skulle han någonsin kunna göra det? Roy är hans bror. Törne älskar sin bror. Lika mycket som han älskar sin syster. Och mor. Och far.

Svansen rycker till bakom honom och han reser sig upp. Tar några steg närmare kanten och kikar ner i vattnet. Det darrar mjukt i nosen när han andas. Han höjer huvudet. Vänder sig om och tar några steg bort. Han vrider på huvudet. Ser på vattenfallet igen. Det faller våldsamt och att stå så här nära måste vara öronbedövande. Men valpen hör ingenting. Han har aldrig kunnat höra något alls. Inte mors mjuka stämma. Inte Roy's retsamheter. Ingenting.

Han vrider huvudet framåt igen. Sänker sedan huvudet ner mot gräset. Sniffar. Börjar röra sig runt i cirklar. Bort från vattenfallet. Han nosar. Det sticker i nosen. Sedan han fick nosen fryst har hans luktsinne inte varit vad den brukar. Han kan inte känna dofter lika bra som han kunnat.

Han fortsätter nosa runt i gräset. Men det går inte så bra. Han kan bara förnimma doften av gräs. Det sticker i nosen och valpen blir bara blöt av morgondaggen. Han höjer huvudet och nyser ljudligt. Han hamnar på baken. Sittande. Han ruskar på huvudet. Skrattar sedan till och reser sig upp igen. Han tar några skutt fram. Stannar sedan och vänder sig om mot vattenfallet. Huvudet tippas på sne. Det ser ut som att det höga fallet donar. Han kan känna vibrationerna i marken. Han ser ner på sina tassar.

[Kort. :P]

Han står där i sina egna tankar. Tänkte på mor och bror och far och syster. Kommer på att han faktiskt har alla sorter. Eller? Visst är det allt en familj kan bestå av? Eller kan det vara mer? Hur kan det vara mer? Kan man ha fler syskon än syster och bror? Och mor och far. Det behövs bara de två för att det ska bli valpar. Eller hur?

Han märker inte främlingen som kommer närmare. Inte förrän hon väl stannat inser han att han inte är ensam. Han vrider snabbt på sig. Hoppar bakåt i ett gnyende och faller omkull. Han snor sedan runt och lägger sig platt på mage. Gör sig så liten som möjligt. Öronen stryker sig mot nacken. Vad är det här för främling? Vart kom hon ifrån? Vad är det för något? Valpen har aldrig sett en varg med vingar förut.

Auzora lade huvudet lätt på sned efter att ha betraktat valpens reaktion på hennes närvaro. Den lilla bollen kröp ihop och försökte göra sig så liten som möjligt.
Hon log vagt åt den unga vargen.
Att hon var lätt på tassarna visste hon mycket väl, men valpen borde väl ändå ha upptäckt hennes doft? Nåja.
Tiken sträcker ut framtassarna längst det våta gräset och lägger ner bröstkorgen mot marken. Om hon också gjorde sig mindre så skulle kanske valpen inte finna henne lika skrämmande. Om det nu var det rätta ordet att använda. Hon hade aldrig någonsin sett sig som skrämmande och skulle nog aldrig bli något dylikt heller.

En lätt vind letar sig fram till valpen och smeker sig mot dess rödbruna päls. Varsamt men ändå lekfullt. Den försöker locka valpen till att nå en lättare sinnesstämning än dess nuvarande.

Auzora sträcker fram sina ena tass mot valpen och ser mot den med en lekfull blick. Hon rynkar lätt på nosryggen så att de kattlika morrhåren riktas framåt och ger ifrån sig ett lätt skratt.

Han ligger stilla och iakttar främlingen. Smartast vore väl att lägga benen på ryggen och fly fältet. Men valpen innehar en stor portion nyfikenhet. Främlingen sjunker även hon ner mot gräset. Valpen's nyfikenhet stiger och svansen börjar vifta bakom honom. Ena örat spetsas och det andra följer strax efter. Tungan blir synlig mellan läpparna och valpen reser sig lätt upp. Hukar till för att vara beredd på om främlingen ska anfalla så han kan krypa ihop eller fly. Men hon ligger kvar. Hon öppnar munnen och gör något. Det ser ut som att hon skrattar. Valpen reser sig upp och tippar huvudet på sne. Kastar sedan lekfullt fram ena framtassen och skäller busigt till innan han lägger sig platt på mage i gräset igen. Hela tiden viftar svansen ivrigt och glatt bakom honom.

"Vad är ditt namn?" Honans röst är mjuk som pälsen hos en nyfödd och fylld med välvilja när hon tilltalar den rödlätta valpen.
Bakom henne sveper den korta svans i en rytmisk dans och hon ser på honom med en nyckfull blick.
"Är du ensam här?" De långa, vadderade öronen klipper till och riktas nyfiket framåt. Det var svårt att tro att en valp vandrade omkring ensam på flockmarker, och just på grund av detta så var hon tvungen att föra sig smidigt. Skulle någon upptäcka henne, så var det svårt att säga vad som kunde ske. Hon var verkligen inte den som slogs. Mest för att hon inte var något vidare bra på det och för att hon inte hade kroppsliga förutsättningarna för det.

Ditt namn. Främlingen frågar om hans namn. Svansen fortsätter vifta vilt bakom valpen där han ligger i gräset.
"Törne" Svarar han. Ett kort och gott svar och han är inte den som talar i direkt långa meningar eftersom det lätt kan bli fel då han inte hör vad han själv säger.

Ensam är sedan ordet han uppfattar på främlingen läppar.
"JA!" Utbrister han och skrattar lätt. Törne är ensam. Men Törne har inga problem med att vara ensam.
"Vem du?" Frågar han sedan. Kanske kan han uppfatta ett namn som främlingen bär.

Varginnan bjuder valpen på ett varmt leende när han brister ut i ett kortvarigt skratt. 
"Mitt namn är Auzora." Utan några hastiga eller större rörelser så reser sig den nätta honan upp till ståendes, fortfarande med en nyfiken blick som vilar över valpen. 
"Hur kommer det sig att du är för dig själv?" Honan lägger sitt huvud lätt på sned  med ett undrande uttryck i sitt anlete samtidigt som den korta svansen sveper med rörelserna av ett ovisst antydande. I hennes högra mungipa tycks ett vagt flin vara på väg att spricka fram.
"Finns inte dina föräldrar i närheten?"
  

Auzora? Han smakar på namnet i tysthet och ler sedan. Det låter som ett fint namn. Svansen fortsätter vifta vilt bakom honom och sakta sätter han sig upp. Känner sig något bättre till mods inför denna främling.

Själv? För själv? Törne tippar huvudet på sne och därmed kopierar Auzora. Vad är det hon försöker säga nu? För sig själv? Farligt att vara för sig själv? Varför är han för sig själv?
Så talar Auzora igen. Lägger till på frågan som hon tidigare ställt. Föräldrar? Hans föräldrar? Var är de?
"Far är borta". Säger han och ser verkligen ut att inte veta. Var är far?
"Mor är någonstans". Men vart vet han inte. Senast han såg henne var i det här området i alla fall.

"Jag förstår." Det flin som varit på väg att ta sin plats i hennes anlete suddas kvickt ut och istället placerar sig där ett rogivande varmt leende, fastän där inte fanns någon värme innanför hennes bröst gentemot denna unga individ.
Auzora hade svårt för valpar. Hon fann dem irriterande och dumma, nästan alltid ställde de korkade frågor och hade en förmåga att vara smärtsamt jobbiga.  

Honan fuktar sin nos och rättar till vingarna vid sina sidor. Den skarpa blå blicken synar valpen på nytt med en klar nonchalant uppsyn. 
"Vet du vad?" Hon spänner blicken i Törne och låter leendet plötsligt dö ut. Kvar finns bara ett allvarlig ansiktsuttryck.
"Jag fullkomligt avskyr valpar och du är inget undantag, lilla loppsvans."

Avsky? Avskyr valpar? Aouzora verkar inte vidare trevligt inställd mot Törne. Och Törne som försökt visa en glad uppsyn och vara trevlig. Man ska vara trevlig. Artig. Visar man ogillande mot främlingar så får man inga vänner. Och Törne är bara en valp. Men ändå uppvisar Aouzora överlägsenhet och avsky. Överlägsenhet kan Törne förstå. Men avsky? De känner inte varandra.

Törne reser sig upp. Öronen dras smått osäkert bakåt och han sänker huvudet. Sänker huvudet ännu mer. Fäster blicken någonstans vid Aouzora's tassar.
"Eran avsky kan Törne tyvärr inte göra någonting åt. Ber om ursäkt. Törne ska inte uppta mer av eran tid. Lev väl". Säger han. Det är förmodligen bäst om Törne lämnar Aouzora ifred och vandrar vidare. Ja, det är bäst så. Törne vill inte vara en börda för någon. Och tycker någon illa om honom kan han bara hålla sig ur vägen för denne så denne slipper känna avsky. Törne tar åt vänster och börjar röra sig bortåt.

[Förlåt att jag inte avslutar detta roll med ett ordentligt svar - men Auzora ska få bli avlivad och jag har tyvärr noll inspiration till något för tillfället. Hoppas det är okej ändå <3 Auzora lämnar platsen och rollet; AVSLUTAS.]