What have you become?

Ett dunk.. två dunk.. tre dunk..

Leran började långsamt röra sig. Reptiler som vandrade i grottan stannade till och sprang sedan där ifrån. Även de få insekter som klättrade på väggarna sprang iväg då leran börjades vågas och ytan började brytas. Skelettet av ett ben från en varg drog sig upp ur leran, försökte desperat få tag i en tålig kant samtidigt som leran klättrade upp för det gulbleka benet för att omsluta det. Snart kom åter ett ben upp och detta omslöts snabbt av lera. Allt blev stilla, bara några få små droppar lera droppade från de leromslutna benen och lät då de nuddade marken.

Han försökte se något, allt var mörkt. Vart var han? Med ett vrål inte helt olikt vad man skulle kunna tro ett monster skulle ge ifrån sig. En kroppliknande form drog sig upp för kanten men olikt benen var den redan omsluten av ett lager lera. Långsamt rörde sig kroppen framåt samtidigt som leran runt omkring tycktes dras till kroppen och formade snart den till något som de flesta skulle kalla lite av en missbildad varg. Varelsen stannade till efter några meter och leran särade sig vid huvudet och visade de gulbleka tänderna samtidigt som ett ledsamt vrål lämnade varelsen. Leran började formas till en varg och den tyckets tryckas in mot honom för att hålla kvar formen. Insekter och maskar flöt runt i leran som hela tiden rörde sig runt. Ett öga visades under leran och snart syntes de båda ögonen. Varelsen började långsamt gå framåt mot utgången, solen stod låg på himlavalvet, färgade den orange, nästan gyllenbrun. De stirrande ögonen vändes inte bort från himmelen för en sekund innan varelsen öppnade munnen och fick fram:
"Des... Deesa.. Desaaja.." Varelsen fortsatte ropa ut ordet sorgen som ej kunde upptäckas i hans tomma, gröna ögonen. Tills rösten tynade bort i ännu ett vrål.

.. really.. what have you become..

[Förlåt så jättemkt för segt svar! Hänt så mkt IRL att jag inte hunnit D: ]

Leyrinn höjde blicken mot himlen och såg hur högt solen stod, därefter sänkte hon blicken igen och började röra sig över klippblocken. Hon behövde inte vara lite försiktig som andra vargar, hon kunde nämligen hålla sig ovanför marknivå fastän hon inte hade vingar. Det såg ut som att hon gick i luften vilket var ungefär det hon gjorde.
Ett konstigt ljud som rullade fram mellan bergen fick hennes blå öron att vinklas fram och tillbaka och nyfikenheten väcktes till liv. Den blå honan började röra sig åt det håll hon hört ljudet, smög sig försiktigt efter bergsväggarna. Hon ville inte riskera att bli mördad ifall det var en ilsken var eller liknande.
Synen som mötte henne var så långt ifrån en vanlig varg som hon förväntat sig. Det var lera i form av en varg, den verkade nästan leva, den där klumpen av lera.
Leyrinn bara stirrade, visste inte om hon skulle försöka tala med den eller ej. Var det där en varg eller bara en klump med lera? Den rörde på sig så den var ju tvungen att leva. Leyrinn öppnade käftarna för att ta till orda, men inte ett ljud lämnade henne. Tiken stängde munnen igen, tog istället några steg närmare. Hon höll huvudet lite sänkt så att varelsen, vad det än var, skulle se att hon inte ville den något ont.

Han tittade på solnedgången. För varje sekund så tycktes hans syn komma tillbaka och bli mindre suddig. Det var vackert. Men han kunde inte riktigt förstå känslan av det vackra. Allt var så blandat inom honom och han mindes inte mycket av vad han tidigare mindes. Det mesta verkade finnas gömt inom honom. Hans form började långsamt ta form även den. Den blev mer likt en varg än en stor vargliknande lerklump för varje längre tid som gick. Det tog en stund dock men leran började droppa mindre och han särade på leran på huvudet och lämnade ett sorgset vrål igen. När han var färdig med sitt vrål så uppfattade han något som rörde sig. Färgen som den andre bar skrek något och den andre var ovanför marken.

Han studerade den andre under tystnad innan han böjde sitt huvud så att han såg sina egna fötter. De såg inte ut som den andres - de var bredare och leran såg ut att rinna ut över marken - och de var mot marken, inte ovanför den likt den andres. Var det något fel på honom? Skulle han också vara ovanför marken? Han höjde huvudet mot den andre och med dov, frågande röst talade han det simpla ordet han visste.
"Deeesaja...?

Tiken studerade storögt den andre, vad det nu var, visste inte alls hur hon skulle reagera. Hon iakttog hur den verkade få en mer kroppsform som var mer lik en varg, något som genast fascinerade henne. Öronen vinklades framåt, lyssnade. Dock ryckte hon till vid det plötsliga ljudet från den andre och visst kunde hon urskilja den sorgsna tonen i det. Vad hade den, han eller hon, råkat ut för? Framförallt, vad var den andre för någon slags varg? Leyrinn kunde inte minnas att hon sett något liknande. Fakarg hade hon sett, bevingade vargar, till och med en med horn. Men detta? Nej, det var något helt nytt.
Den andre uppmärksammade henne snart. Leyrinns pälsfärg var inte den diskretaste men den andre verkade inte direkt farlig, inte ännu. Hon iakttog hur den tittade ner på sina egna tassar, sedan på henne igen. Tiken klev ner på marken, ville inte förbruka alla sina krafter i onödan ifall det skulle visa sig att den andre var ilsken.
Ordet som uttalades kände hon inte igen, det lät som ett namn. Fast det kanske var ett annat språk? Vad visste hon?
"Jag är Leyrinn." sade hon därför, en presentation. En snabb sådan. Hon visste inte om den andre förstod henne, men det skulle hon kanske snart få veta? Långsamt tog hon några steg närmare, var på sin vakt. De gula ögonen betraktade främlingen samtidigt som hon kom närmare, försiktigt vädrade hon i luften. Den luktade lera, gammal lera förenad med ny. Vad i himlens dagar?
"Vem är Ni?"

Han följde den andre med blicken då denne landade på varken. Han vred på huvudet medan han undersökte den andre, precis som om det hjälpte honom att få en bättre bild av den färgade varelsen framför honom. Han rörde de leriga öronen framåt även om tyngden från dem fick dem att svaja ihop något men det var lite av en gammal instinkt som han själv knappt visste att han hade.
"... Leyrinn..? Hans dova, frågande röst försökte sitt bästa med att upprepa vad den andre sagt och han visste inte vad det betydde. Hade det något med den andre att göra. Eller kanske han själv. Kanske till och med hade det något med omgivningen att göra. Hans svans hängde rakt ner av tyngden och droppade då och då mot marken med lite lera. Han blinkade - även om det mest såg ut som om leran gled ner över ögonen snabbt. Han betraktade den andre då denne gick närmare honom men han själv stod stilla och vred på huvudet istället.

".... Ni...?" Han höll munnen något öppen hela tiden så att den inte skulle täckas med lera hela tiden då leran fortfarande var utan fullständig form. "Jag... Kel... Kelitzon.." han tittade på den andre och övre delen av vad svansen skulle vara i hans leriga form vågades då benet innan för leran slog lätt.

Då den andre uttalade hennes namn så nickade hon och ett leende spred sig över hennes läppar. Så den kunde tala i alla fall. SÅ hemskt det var att se varelsen som en 'den' men hon kunde avgöra på doften om det var en tik eller hanne, men rösten lät som om den tillhörde en hanne. Tiken följde honom - ja, hon hade bestämt sig för att se varelsen som en hanne fram tills motsatsen bevisades - med blicken. Han verkade inte ilsken av sig, kanske lite nyfiken? Hon visste inte säkert, det hon märkte var dock att han försökte tala till henne, vilket hon självklart uppskattade. Varelsen, vargen, verkade dock ha lite problem med talandet. Leyrinn tyckte genast synd om honom, vad hade hänt egentligen?
Då han uttalade sitt namn, vilket hon antog att han gjort med tanke på det lilla ordet framför, så blev hennes leende genast större. Kelitzon? Det lät lite bekant men hon kunde inte placera namnet.
De gula ögonen såg hur något började röra sig lite, hon antog att det var Kelitzons svans, vilket fick henne att vifta lite på sin egen samtidigt som hon sträckte fram huvudet och nosade försiktigt. Den andre fick givetvis nosa på henne, så länge hon inte blev en stor lerboll som honom så var hon nöjd. Smuts var hon inte direkt rädd för, så lite skulle hon nog överleva.
"Hur länge har du stått här?" hon visste inte hur mycket han kunde tala, om han inte förstod fick hon försöka något annat, men vad? Leyrinn visste verkligen inte, men nu kunde hon inte direkt gå sin väg, hon var alldeles för nyfiken på den andre. Dessutom ville hon inte lämna honom ensam, han såg så sorgsen ut. Det gjort i Leyrinns hjärta att se, hon själv hade varit med om hjärtesorg, så hon visste hur ont det gjorde.

Han studerade den andre tills han sett hela den andre. Han lärde sig nya saker hela tiden. Eller kanske gamla saker om igen. Hans hjärna efter så lång tid var glad att lugnt få arbeta upp sig. Kanske skulle han hinnas mer från tidigare i livet. Även om han själv inte tänkte bakåt, det förflutna existerade inte för tillfället för honom. Den andre nosade på honom och han själv försökte nosa på den andre men även om han gjorde allt för som instinkten sade till honom att göra så kände han ingen doft i den bruna näsan. Han kände istället väldigt mycket doft genom hans något öppna mun och han började någorlunda att använda munnen för att känna den andres doft. Han tänkte inte på om det såg hotfullt ut eller inte men han stod fortfarande kvar på sig plats och gjorde inget hotande steg framåt. Hans ler-öron rörds sig återigen när den andre talade men han förstod inte vad den andre sade.

"Länge.. Du stått..?" Upprepade han från honans ord med en dov, frågande röst samtidigt som han såg någorlunda av vad man skulle kalla stolt ut då han upprepade hennes ord. Även om han inte var helt säker på vad de betydde. Han rörde lite på bakfoten och lämnade ett lerig avtryck på marken bakom sig. "Leyrinn... Länge du stått.." Upprepade han säkrare och tittade nöjt på den andre. Han skulle säkert snart lära sig vad allt betydde. Nu smakade han mer på orden som kom ur hans mun efter att han hört dem blivit talade av den andre. Insekterna gled de ner och försvann längst hans ben och allt filtrerades från hans lerkropp.

Visst såg det en aning läskigt ut då den andres käftar var öppna så nära henne. Musklerna var dock redo att hoppa åt sidan ifall Kelitzon tänkte göra någon slags utfall. Men han rörde knappt på sig. Istället upprepade han orden och Leyrinn insåg att han inte förstod henne. Hur tusan skulle hon göra nu? Att gå därifrån var redan uteslutet, men skulle hon verkligen kunna lära honom tala? Det verkade dock som att han kunde, bara att han inte förstod innebörden av orden. Leyrinn log dock svagt emot honom, såg sig sedan omkring. Börja med grunderna, vad hade hon själv först fått lära sig? I den karga miljön de befann sig i nu så var det inte lätt att hitta något hon kunde börja med.
Dock fick hon syn på en sten som hon gick fram till, började knuffa den mot Kelitzon, lät den stanna framför denne.
"Sten." hon visade mot stenen med tassen, backade sedan några steg och såg hoppfullt mot Kelitzon. Skulle han förstå? Tiken tippade huvudet lite lätt åt sidan samtidigt som hon väntade på svar.

Han följde den andre med blicken då denne rullade en sten mot honom och tittade något förvånad på henne innan hon tydligt visat vad hon menat. Han böjde ner huvudet mot den och med öppen mun luktade han på stenen innan han puttade den mot den andre och satte sig stolt medan han talade.
"sten." Han upprepade hennes ord men kopplade det till stenen - och även lite till puffande på stenen - och tittade på den andre. Något förväntades på vad som skulle sägas nästa gång. Vad det kunde vara för intressant ord. Han hade lätt att lära om orden. Djupt där inne kunde han säkert redan orden. Han behövde hjälp med att få fram orden för att komma ihåg andra ord.

"N sten" Hans lersvans började nu inte endast våga sig när svansbenet rörde sig utan ännu längre ut på svansen började den vändas mot marken och fånga upp lite av dammet på marken. Men gjorde även marken under lite fuktig. Om man följde hans mun noga kunde man se ett leende i det leriga ansiktet som tyngde ner hans leende. Hans ögon såg fortfarande dock inte allt för känslosamma än.

Leyrinn följde honom hoppfullt med blicken och då han verkade förstå henne så nickade hon ivrigt samtidigt som hennes onaturligt långa svans svepte bakom henne. Det där hade gått fort, vad mer kunde hon prova? De gula ögonen såg sig omkring, detta var svårare än hon trott. Hon visste trots allt inte hur hon skulle göra, eller förklara allting. Det fanns ju så många ord, men så som hon kunde visa i detta karga landskap. Stenar och höga bergväggar, kalt och tråkigt. Grått och trist.
Solens sista strålar letade sig upp över horisonten och Leyrinn försökte förgäves komma på fler ord. Dock hörde hon Kelitzon ta till orda igen. Först kunde hon inte riktigt koppla, men det dröjde inte länge och ett brett leende lade sig över hennes läppar och hon skrattade till.
"En sten!" utbrast hon. Genast hämtade hon fler, puttade dom till den första stenen och svepte lätt med tassen över dom innan hon backade, satte sig sedan ner och lät svansen lägga sig över hennes tassar.
"Flera stenar!" hon blev så uppjagad, så ivrig. Han förstod henne! Han försökte själv!

Han märkte hur mörkret började falla. Och värmen runtomkring sänktes sakta. Hans inälvor var uppvärmda till en viss grad och skulle klara sig tills leran tagit in kylan. Efter det så skulle han behöva återvända till sitt lerhål. Det var vad en liten röst som talade om det i hans huvud. Att han inte fick sänka sin temperatur alldeles för mycket. Han följde åter den andre med blicken efter att han blickat mot solen. Den andre samlade in ett flertal stenar och han tittade på dem och sedan på den andre då hon talade. Han gick fram till stenarna och luktade på dem på sitt sätt innan han puttade till dem så att de särade på sig från högen och urskiljde dem alla. Han puttade fram en sten till henne och sade.

"En sten." Han vände sedan huvudet och började genast putta några till mot henne likt en hög hon själv gjort. "Flera sten!" han må ha missat men hans hjärna arbetade. Den tog ut andra ord för tillfället och det var bara en tidsfråga innan han kunde koppla alla orden. Hans minne behövde endast väckas upp igen. Även om minnen inte satt kvar så skulle lärdom finnas tillgängligt. Han vandrade runt lite med munnen öppen mot marken medan han gick och det tog inte många meter innan han vände huvudet mot sin egen kropp och bet tag i något som tycktes ligga lite under leran. För honom var det inget problem. Han styrde tekniskt sett leran. Han drog snabbt ut något ur leran och då han drog ut den stannade mestadels av leran kvar vid hans kropp och när han släppte ner den på marken så visade det sig vara en pinne.
"En pinne." Sade han med en viss energisk röst som talade om hur hans hjärna arbetade och om hur glad han faktiskt var att han började känna igen objekt. Även om det var objekt som var vanliga och lätta så var han ytterst glad över dem.

Då Kelitzon började sära på stenarna med hjälp av nosen så tippade hon fundersamt på huvudet. Vad tänkte han göra nu? Det var dock fascinerande att iaktta honom. De gula ögonen såg på stenen han knuffade fram till henne, hörde orden men sade inget själv, väntade istället. Fler stenar och fler ord, han försökte verkligen! En liten miss, men vad spelade det för roll? Hon förstod ju honom.
"Ja, bra!" svansen lämnade sin plats runt hennes tassar och förflyttades bakåt, började vifta bakom henne. Ivern var hög, om han lärde sig sådär fort på bara några ord, då borde han lära sig allting annat i rekordtid. Leyrinn blev så exalterad, men hon tvingade sig själv att sitta kvar där hon var. Ögonen lös då hon iakttog Kelitzon då han verkade inspektera marken. Luktade han med hjälp av munnen? Leyrinn kunde inte förstå hur det skulle funka men han var täckt av lera vilket verkade vara hans päls -eller hur hon skulle förklara- så egentligen borde inget överraska henne.
Hon såg att den andre gjorde något, verkade dra ut något från leran på kroppen. Leyrinn rynkade lite på nosen, men det var så fascinerade så hon kunde inte luta titta men samtidigt lite läskigt. Det som sedan släpptes ner på marken framför henne var en pinne, något som den andre sade högt. Leyrinns gula ögon riktades snabbt upp mot Kelitzon och hennes svans började röra på sig allt mer.
"Ja! En pinne!" hur kunde hon bli så lycklig över den andre vargens språkliga framsteg? Hon kunde inte alls förstå varför. Kanske för att han kommit på ett ord själv? Han måste ha lärt sig allting förut, men glömt bort. Fast.. Det kändes som att hon visste svaret, men det kom inte fram till henne. Så irriterande.
Vad skulle hon hitta på att säga nu? Svansen svepte bakom henne, vilket gav henne en idé. Hon lät svansen komma fram, smekte den lätt med sin egen framtass.
"Svans." sade hon och höll de gula, livliga ögonen mot Kelitzon.

Det var roligt att lära sig även om all information fanns där inne. Det kändes som om han åter blev fullständig igen. Även om det var ett stort hål. Den andre var trevlig och han gillade den andre även om han fortfarande inte var säker på känslorna inom dig. Men nog kom han ihåg glädje. Åtminstone tillräckligt bra för att förstå att han var glad. Att det var trevligt med den andres sällskap. Det kändes trots allt som han sovit en lång tid. Och under den tiden hade han förlagt allt i sin hjärna. Som om den somnat och nu åter vaknade. Även om meningar var långt ifrån vad han kunde minnas och säga. Lätta ord dock. De kom tillbaka. Speciellt de enkla ord som man så ofta ser som sten och pinnar. Blommor, när han väl ser dem kommer han säkert minnas dem och deras vackra färger och former.

Han tittade på den andre då den visade sin svans och han lyssnade då denne talade. Han funderade tyst och vände bakblicken mot klumpen av lera som som skulle föreställa sin egen svans. Den var inte lik hennes. Han blickade tillbaka mot den andre snabbt studerade dennes svans och hans egen svans formades om. Det fanns en gräns dock men efter en stund var svansen mer formad och liknande den andres dock kortare.
"En svans." upprepade han. Och han förstod vad den innebar. Det hans form blev mer fast och leran cirkulerade i ett mer bestämt mönster vilket gjorde det lättare att stanna kvar i hans form.

Leyrinn väntade på vad Kelitzon skulle göra härnäst, efter att hon uttalat ordet. Ett enda ord, men hon började få svårt att komma på vad som skulle sägas härnäst. Det karga landskapet runt om dem gav inte så många alternativ.
Hon såg dock hur den andres svans började formas av leran, den blev ganska lik hennes egen, fast kortare. Dock hade Leyrinn förstått att hennes egen svans var onormalt lång jämfört med andra vargars som hon träffat.
"Bra!" berömde hon snabbt då Kelitzon uttalat sig. Det verkade som att han förstod henne mer och mer. Fast det var inte tillräckligt för att kunna föra ett ordentligt samtal. Men vem visste hur lång tid det skulle ta innan det skulle gå? Leyrinn var inte den tålmodigaste vargen i Numoori, inte alltid i alla fall. Ibland kanske hon kunde vara det.
De gula ögonen svepte över omgivningen. Solen hade gått ner och mörkret sänkte sig över dem samtidigt som stjärnorna dök upp på kvällshimlen. Stjärnorna var alltid något som hon tyckt om att titta på. Leyrinn vred blicken åter mot Kelitzon, höjde sedan ena framtassen som legat gömd under svansen och pekade upp mot himlen.
"Stjärnor." det var inte ens säkert att han skulle förstå vad hon menade, men hon hoppades verkligen det.

Han lyssnade ivrigt på den andre. Det var intressant men samtidigt började han känna av kylan som rörde sig in med mörkret. Det var inte så att han visste att kylan var dåligt. Att han tänkte på det, utan det var av instinkt som han ville gå tillbaka in i grottan och lägga sig för att sova så att han inte skulle förfrysa sina organ. Dock så var den andre intressant och han visste saker. Han kunde känna hur han visste saker och hur hjärnan långsamt gick igång efter att han legat och sovit så länge. Han följde den andre med blicken och tittade först en stund på tassen som hon höll upp innan han vände blicken möt himmelen. Stjärnor. Han öppnade munnen likt ett leende men det var svårt att se på grund att leran inte var formgiven nog för att man skulle kunna urskilja om det var ett leende. De fortfarande livlösa ögonen som man dock nog kunde finna lite känslor i.
"Vacker himmel." Han slog med svansen så att svansbenet slog utanför leran för att visa hans intresse och att han var glad. Hans känslor var nog dock rätt simpla för andra, även om det kändes avancerat för honom själv som inte känt något på länge.

Leyrinn väntade på att Kleitzon skulle säga något eller reagera på något sätt. De gula ögonen var riktade emot honom, väntade otåligt. Hon ville så gärna att han skulle förstå vad hon menade, fast vem visste hur mycket han egentligen förstod av det han sa.
Då den andre sedan uttalade de två orden så nickade hon ivrigt och svepte med svansen så att den åkte från ena sidan till den andra, innan den lades över hennes tassar igen samtidigt som hennes blick höjdes emot himlen. Stjärnorna på den mörka himlen var nog bland det finaste som fanns, enligt henne. Ibland önskade hon att hon kunde ta sig upp och röra vid dem, då hon varit yngre så hade hon försökt och det hade nästan slutat i katastrof.
”Jo, det är den.” svarade hon lågt och drömmande, insåg sedan att den andre inte förstod henne och hon lät öronen svepa bakåt i en osäker gest, vred åter blicken emot Kleitzon. Hon log svagt emot honom innan hon gäspade stort, lyckades inte hindra gäspen. Vart skulle hon sova någonstans? Att hitta en varm plats här i bergen skulle vara ganska omöjligt. Leyrinn reste sig långsamt upp samtidigt som blicken letade sig runt. Om hon hittade ett klippblock så kunde hon lägga sig uppe på den och hålla sig varm tack vare svansen, men nu skulle hon bara hitta ett också.

Han tittade på Leyrinn när denne talade och imiterade hennes osäkra rörelse med öronen även om han inte riktigt tänkte på det, även det var nytt och han förstod snabbt bara genom att se och göra vad de menades. Handlingen fick minnet att sättas igång och han drog fram öronen igen av glädje för att han åter förstod något.  Hennes ord hade han dock inte fullt med helt och hann inte direkt förstå dem. Men det kom nog det också tillslut. Han härmade även hennes gäspning som på en impuls när hon gäspade. Han var väl tekniskt sätt inte trött mentalt men kroppen drog till sig mer kyla för varje stund och det gjorde honom trött, kraften tröttandes ut fortare på grund av att han var nyvaken. En klump med lera föll med ett högt ljud ner mot marken från hans buk område och han tittade ner med öronen osäkert bakåt, de var nästan sammansmälta med nackens lera och endast någon liten kontur skilde dem åt. Även toppen på svansen trillade ner mot marken och Kelitzon vände sig om innan han, utan att säga något, började gå mot sin grotta. Han tittade på Leyrinn innan han gick in i den smala grottöppningen som låg något gömd.

Han slängde till med huvudet lite som en inbjudande gest innan han klumpigt trevade in i mörkret. Det var ganska torrt där inne, förutom längst in i grottan där det mynnade ut i en stor pöl med lera. Stora pelare av lera prydde mitten av grottan och allt var någorlunda mjukt - inga hårda kanter eller stenar utan allt såg väldigt slätt ut för att vara en grotta.
Kelitzon trevade runt lite innan han kom fram till pölen och långsamt klev ner i den fortfarande med huvudet ovanför ytan. Och om han kunnat hade han ryst av välbehag av den varma leran.