::: IC: NUMOORI :::

Redan 2024? Som tiden går. Då är det minsann dags för nyheter! Glad

2023 var ett långsamt år för de flesta, så även för oss i Crew som …

Gott Nytt År Numoori! Och god Jul i efterskott Eye sparkle

Här kommer lite blandat som hänt under det senaste halvåret och lite kommande …

**Bael** Spelas av : Marjo

Han cirklade i skyn.

Många många meter under honom hade Raukakekedjan övergått till Blodsbergen. De fårade klipporna brände i solen, blottlagda både för dess heta strålar och Baels blick.

Blicken som ingenting kunde undgå.

Han hade länge varit inriktad på en hjord av små klövdjur som kämpade sig över de dödliga klipporna. Ett felsteg, ett enda, och de skulle falla åt en säker död. Men hungern som gnagde i den unga fakargens buk gjorde honom otålig. Varför vänta på ett misstag när han istället bara kan ta för sig. Saken var klar. Han förberedde sig, stängde ute allt i hans närvaro, och störtdök.

Rakt mot hjorden.

Han hade redan sett ut sitt byte. En ung bock som haltade lätt - säkert hade den skadat sig någonstans under klättringen. Om Bael inte tog den nu skulle säkert någon annan göra det senare, så varför skjuta upp djurets öde som ändå var förutsagt?

Med ett höklikt skri greppade han tag om den späda nacken mellan sina starka käkar. Resten av hjorden som fått syn på hotet drabbades av panik och stormade uppför klippan. Snabbt steg Bael igen och undvek att bli stångad eller sparkad av små men vassa horn och klövar. Nu var han på säker höjd. Då återstod det bara att hitta en väl skuggad avsats att avnjuta middagen på.

[RESERVERAT ÅT LEYRINN]

**Leyrinn** Spelas av : Feffie

En mördare. En jägare. En liv-tagare.

Den blåa pälsen låg skymd intill ett stort klippblock som stack ut från bergsväggen. Solen var väl påtaglig denna dag, himelen klar och området fyllt med liv.

Leyrinn var på genomfart. Hon hade tagit sig från Ken-Yak via luftvägen för att vidare ta sig till solstäppen, allt för att finna sol och värme. Mörkeret och kylan som låg över Numooris nordligare delar hade gjort henne en smula deprimerad.

En lätt suck undanslapp honan, redan nu kändes allt mycket bättre.

Ögonen hade följt en grupp med klövdjur en längre tid nu, de hade betraktat djuren från sin gömställe. Pupilerna som tillhörde ögonen påminde mer om ett kattdjurs avsmalnande pupiler än en vargs rundade och den mörkblåa pälsen gav de ljusa ögonen en nästan strålande effekt.

Ett gällt skri.
Öronen spetsades direkt. Honan hade varit så fokuserad på hjorden som rörde sig snett under henne att hon inte uppfattat fakargen som seglat i skyn. Hon fnös. Att hon inte upptäckt den bruna vargen var förbaskat illa, hon gillade inte när hon inte koll på vad som hände omkring henne.

Främlingen tog sitt byte.
Leyrinn såg då sin chans och slängde sig ut för klippan hon legat bredvid. Långa blåa ben bar henne snabbt ner för den branta klippväggen, något som kunde ses som väldigt dumt om man inte hade ett par vingar som kunde bära en efter bergsväggens slut.
Snabba, snabba ben tog henne fram till de skräckslagna horden av djuren som rusade upp mot varginnans riktning.
Hon slängde sig åt sidan för ett av djuren som skenade och tog sedan sikte på klövdjuret bakom.

En snabb attack.
Under sin tur ner för berget hade hon samlat ett litet klot av energi i sin käft, vilket hon använde till att få djuret ur balans genom att skjuta klotet i riktning mot dess framben. Klotet träffade, tack vare många års fokuserad träning, och en liten explosion skapades vi kollison mellan det och djuret.

Klövdjuret föll sidleds mot den branta väggen, samtidigt som andra skräckslagna djur ur dess flock skyndade sig förbi och över den skadade.
Ett hemskt tjut lämnade den när dess artfränder klev med tunga klöver över dess kropp och ansikte.
Ett hemskt sätt att dö på kunde Leyrinn tycka, men det var så det fick bli nu.

Hon väntade tålmodigt på att resterande djur skulle ta sig vidare innan hon gick fram till bytet, som fortfarande kämpade för sitt liv. Sparkade med de ben som fortfarande var hela och stångade förvirrat i luften framför sig. En kämpe.
Leyrinn högg tag ryggslutet på djuret för att undvika dess attacker och sög sedan i sig den energi som fanns kvar i den sargade kroppen. Djuret försvann snart ur medvetandet och ur den kropp den burit sen sin födelse.

Med djuret i sin käft slängde hon en skarp blick upp mot Fakargen ovan henne.

(Jisses, insperation delux! :'D)

**Bael** Spelas av : Marjo

Den iskallt vita blicken sökte lugnt efter en avsats att vila på. Men hans rofyllda sökande stördes av en lätt knall han hörde från den ännu skenande hjorden. Hela hans kropp spändes som en båge och han var redo att kvickt dyka ner i ravinen för att gömma sig, men så fångades hans blick av en blå gestalt i ögonvrån. Hjorden hade passerat, och hon närmade sig nu sitt byte. Det var en märklig fäll hon bar - blå, eller snarare mörkblå för att vara mer exakt. Avståndet hindrade till och med Baels skarpa ögon från att identifiera henne, men han kunde redan avgöra det faktum att det här var en total främling för honom.

Och så tittade hon rakt på honom.

Bael kunde inte avgöra om hon var ett hot, men han ogillade att hon betraktade honom. Hade hon gjort det länge? Förföljt honom? Ett omärkbart morr rosslade djupt i hans strupe. Nej, Bael var för hungrig för att bry sig om främlingen, ett potentiellt hot. Istället ignorerade han henne och sökte sig istället till en klippa som sköt ut från resten av bergsväggen. Det fanns skugga att få från ett närliggande klippblock, så den saken var ordnad. Enda nackdelen med hans val av viloplats var att den verkade lättåtkomlig, även för de jordsbundna varelserna. De som krälade.

Bael högg in på sin fångst. Unga djur hade han alltid ansett smakat bättre än gamla, sega. Djurets blod färgade Baels nosparti, hals och tassar röda, men han var för hungrig för att äta sakta och sansat. Om han inte svalde sitt byte snabbt kanske tiken, eller någon annan främling skulle komma och försöka stjäla det. Bael var sårbar på marken och skulle bli tvungen att ta sig upp i luften snabbt för att undvika en attack mot hans kära vingar.

Hans ögonstenar.

[Måste bara påpeka att Bael inte är lila utan att det bara är ljussättningen i bilden - han är brun C:]

**Leyrinn** Spelas av : Feffie

Hon studerade den mörka fakargen från sin plats. Han hade stigit högt upp i skyn och detta gjorde det svårt för den gula blicken att urskilja något mer än en suddig kontur och ett par mäktiga vingar, istället lät hon de vita tänderna sjunka in djurets mjuka nacke och började sakta röra sig längst med bergsväggen. Skulle hon tappa greppet så hade hon inget att oroa sig för.

Den bruna visade inget uppenbart intresse för Leyrinn. Han sjönk ner från skyn med sitt byte i käften för att sedan landa på den klippa som stack ut från bergsväggen. Han festade vilt på det möra köttet och färgades röd av dess blod.
Leyrinn la sig på en liten klippavsats, men något gjorde att hon inte riktigt kunde låta sina tankar släppa sitt grepp om hannen... Varför var det så? Arrgh.
Frustrationen drog över henne och hon släppte ner sitt byte på klippan under sig. Var hon egentligen så hungrig? Nej. Hon skulle knappt få i sig hälften av djuret som låg framför henne, men hon skulle inte heller låta bytet gå till spillo.
Visserligen var platsen full av liv, men inte av rovdjur utan bytesdjur. Hon gav liket en kort blick i säkerhet om att hon kunde lämna det där för en längre stund utan att det skulle bli stulet.

Leyrinn tog ett steg upp i luften, kände hur den varma vinden dansade under tassarna. En lätt rysning spred sig genom kroppen av den härliga känslan.
Hon steg sakta uppåt, mot klippan där den brune låg. Egentligen var det kanske dumt att störa honom i sin måltid, men... nyfikenheten fanns där, och tankarna.
Hon fortsatte stiga uppåt, tills hon var i höjd med klippavsatsen, men en bit ifrån den brune.
Stora gula ögon betraktade honom i tystnad.

[Ahh, Leyrinn är lite udda :-3]

**Bael** Spelas av : Marjo

Bael hade nästan glömt bort den blå tiken han sett tidigare. Han var helt fokuserad på sitt byte, var noggrann med att sluka varenda ätbar del av djuret då han avskydde slöseri.
Men tiken såg allt till att friska upp hans minne då hon kom gående i luften - rakt mot honom. Först höjde han huvudet och såg en smula nyfiket på tiken. Han undrade om han såg i syne, då han aldrig sett en vinglös varg gå i luften sådär. Kanske började han bli sjuk, eller så hade tiken några spektakulära krafter.

Minsann.

Men när hon började komma för nära hans avsats reagerade han instinktivt och lade en beskyddande tass över sitt halvätna byte, lät ett varnande morr stiga ur hans strupe.
"Håll avstånd." mullrade han, inte hotfullt utan varnande. Han ogillade att störas när han åt, särskilt av främlingar. Han visste inte vad tiken var kapabel till men om hon tänkte försöka stjäla hans mat skulle han beskydda sin auktoritet tack vare sina luftkrafter.

Ja, nog hade Bael också ett och annat ess i rockärmen.

[Uss uss. Bael tar defensiven! :'o]

**Leyrinn** Spelas av : Feffie

Hon sänkte huvudet något och tog ett steg bakåt när den brune frammanade en varnande morrning. Den långa svansen lät hon svaja med i vindens osäkra rytmer.
Leyrinn vädrade i luften, för att fånga hans lukt, och utan att släppa blicken från honom då hans reaktion hade tydligt visat att han inte ville ha henne där - därför hade hon gett honom 'lite' mer utrymme.
"Ursäkta."
Den blå la sig ner i luften och korsade frambenen i en avslappnad pose.
Hon studerade den bevingade kroppen och dess vackra teckning, som att det var helt naturligt för henne att stirra ner andra helt okända vargar, men under sitt lugna jag gjorde hon sig redo för bråk. Ifall att främlingen planerade att starta ett.

[Määäh x)]

**Bael** Spelas av : Marjo

När tiken bad om ursäkt grymtade Bael något till svar och fortsatte att äta - men den här gången åt han samtidigt som han hela tiden höll sin iskalla blick som fastnaglad vid den blå tiken. Hon var som vilken främling som helst, bortsett från att hon kunde gå på luften. Vad mer kunde hon göra? Vad var hennes avsikter?
Det verkade hur som helst som att hon inte tänkt ge sig av då hon enbart backade undan en liten bit och sedan lade sig ner.

Förbryllat betraktade han henne, tog en kort paus från sin måltid. Ja, hon lade sig verkligen ner, på luften. Det kunde inte ens han själv göra - hans vingar var tvungna att vara i konstant rörelse för att han skulle kunna hålla sig flygande, och man kunde inte heller sprätta runt med benen hur som helst. Nej, han och alla andra fakarger krävde full kontroll för flygning. Bael muttrade något och högg in igen. Han såg till att äta upp fort så att han kunde hålla sig mätt i flera dagar framåt - han hade inte råd att slösa någon energi då han var tvungen att söka upp sin bror. Volbara skulle kunna vara var som helst vid det här laget - men helt ovarse hans avsikter. Ja, tiken hade Bael redan tagit hand om. Hon var den enda som känt till vad han tänkte göra, och eftersom han nu hade sett till att döda henne skulle hon inte kunna skvallra för sin älskade. Bael småflinade och slickade sig runt sin blodiga nos. Mätt och belåten förste han benresterna åt sidan, lämnade inget annat än ett spänt tomrum mellan honom och den svävande blå tiken.

"Vem är du?" brummade han till sist. Trots allt var hon nyfiken på vem detta kunde vara, och vad hon ville honom. Hon hade hittils lyssnat på hans varningar och gett honom tillräckligt med egen plats. Det var han mycket nöjd med.

**Leyrinn** Spelas av : Feffie

Hon låg stilla och betraktade hannen och hans måltid. Hon skulle inte störa honom men än vad hon redan gjort.
Leyrinn placerade hakan mot de korsade frambenen, utan att släppa den gula blicken från honom. Det låg en viss energi över honom - en energi som hon hade svårt med att tyda och just därför gjorde den brune henne nyfiken på vad han döljde.

Vem är du? Fråga fick hennes öronen att vinklas framåt, svansen började sakta svepa längst med det osynliga golvet hon låg på.
"Leyrinn... Och ni?" Rösten var lugn och mild. Huvudet tippade hon lätt på sne med ett undrande uttyck.

[Ursäkta alla färgbyten på texten, men försöker hitta någon som inte sticker i ögonen när man läser och som samtidigt passar till karaktären.]

**Bael** Spelas av : Marjo

Att säga att Bael bara var halvt intresserad av tiken vore lögn. Snarare tvärtom - han var nyfiken på vem det kunde vara, nyfiken på hennes kraft och hennes om inte bisarra blå pälsfärg. Men han dolde all denna nyfikenhet bakom en väl samlad, om inte hård mask som bara utstrålade en tom likgiltighet. Ingenting annat.

Leyrinn... Och ni?

Så, hon hette alltså Leyrinn. Inget direkt vanligt namn, men förstås, det var inte någon vanlig tik heller för den delen. Stolt sköt Bael ut sitt bröst när han efter en kort stunds begrundan besvarade hennes returfråga.
"Jag heter Bael."
Han synade tiken en kort stund, bestämde sig för att han ville fortskrida konversationen. Tiken verkade intressant nog.
"Det är inga vanliga krafter du bär. För det är väl det som får dig att sväva? Krafter."
Hans stela min sprack upp i ett snett leende. Han själv var inte den vargen som gärna skyltade med sina krafter. Han höll dem dolda för att överraska motståndaren. Genom att tömma luften på syre delvis, eller ibland helt vilket lät honom kväva dem utan att ens behöva röra vid dem.

**Leyrinn** Spelas av : Feffie

"Mycket riktigt, Bael." Ett smalt leende spred sig över de rosa läpparna. Hon uppfattade ett intresse, om än vagt, från hanens sida. Underbart.

Den blå honan reste sig upp kvickt, slängde den ovanligt långa svansen från sida till sida i det tomma luftrummet bakom henne med sin blick fäst på Bael.
Åh, det var något med hans utseende som fick det att pirra till i kroppen. Det fanns ingenting med det som inte var... Attraktivt.
Leendet breddades, men övergick snabbt till ett flin.
Hon kunde nyttja hans intresse för hennes krafter. Spela på dom och sakta men säkert lirka sig in.

"Att kunna levitera och röra mig lika fritt i luften som jag kan på marken är en... av de krafter som jag besitter."
Blicken föll på de kraftfulla vingarna som tillhörde hanen. Fanns det något som var så ståtligt, så magnifikt som ett par vingar hos en Fakarg? Av någon konstig anledning så hade hon alltid haft en underlig förkärlek till de vargar som bar vingar. Kanske var det för att hon själv kunde 'flyga', trots att hon helt saknade egna vingar.

Ja, det var ett märkligt sätt hon tog sig fram på, men hon älskade det som hennes kraft möjliggjorde för henne.
Hon inväntade den andres reaktion, högst nyfiken på hans respons till hennes nyligen sagda ord.

**Bael** Spelas av : Marjo

Bael skrockade lågmält och plirade på honan med sina glasklara, vita ögonglober. En spännande kraft, minst sagt. Besparade henne bördan att bära ett mäktigt par vingar. Men samtidigt bekostade det henne hennes egna krafter. Bael kunde flyga villkorslöst och samtidigt kontra fiender med sina dödliga förmågor.
"Intressant." svarade han, placerade sin ena tass över den andra vilket ingav ett majestätiskt intryck av honom. Faktum var att Bael faktiskt är en majestätisk varelse. En tjock man av päls och fjädrar skyddar hans nacke från dödliga hugg, och de långa stjärtfjädrarna var en mycket dekorativ tillämpning till hans vackra utseende. Och hans markeringar - dessa var minst sagt exotiska samtidigt som de hade en snarare nordlig touch. Bael visste om att han var vacker, trots att han sällan yttrade sig om saken.
"Det måste vara.. ansträngande att hålla sig svävande en längre tid."
Leendet blev en smula slugt och han höjde huvudet en aning, synade tiken.

**Leyrinn** Spelas av : Feffie

"Det är korrekt, men jag har en löst det problemet."
Och det hade hon. Tack vare sin andra kraft så kunde hon suga livsenergin ur andra varelser och omvandla energin till sin egen. Något hon brukar göra när tröttheten smyger sig på är att hon söker rätt på ett byte och tar dess energi, på så sätt kan hon hålla sig luftburen mycket längre än vad hon annars kan.
"Må jag fråga vad era krafter kan tänkas vara?"

**Bael** Spelas av : Marjo

Bael höjde en smula förvånat, men ändå nyfiket på ögonbrynet och såg förundrat på den svävande blå tiken.

Det är korrekt, men jag har löst det problemet.

Bael skrockade lätt till. Jaså, minsann? Nog undrade Bael hur, men innan han hann spinna vidare på förhöret ställde hon en fråga riktad mot honom. En fråga om hans krafter. Bael smackade med tungan och såg misstänksamt på tiken. Att inte avslöja sina krafter var ju en del av tjusningen. Han hade nog allt listat ut att det var hennes krafter som fick henne att sväva. Varför skulle han göra det lättare för henne?
"Varför inte ta reda på det själv?"
Bael krökte nacken en aning, skänkte henne en vass, utmanande blick. Log slugt, gjorde sig beredd.

**Leyrinn** Spelas av : Feffie

Öronen ryckte till när ett dovt skratt steg upp ur Baels strupe. Vad var det i hennes svar som han tyckte var underhållande? Hm.
En misstänksam blick klädde snart hans anlete efter det att hon ställt sin fråga. Han visste ju vad hennes var, så varför denna misstro? Möjligen för att hans krafter inte var så pass mäktiga som vargen som bar dem, eller var det helt enkelt att dom var så pass mäktiga? Vilket som så var hon mycket nyfiken.

Varför inte ta reda på det själv?

Hon kunde helt enkelt inte låta bli att dra upp överläppen en aning för att blotta den främre tandraden. Ett flin. Kanske om hon lyckades imponera på honom nu, så skulle detta gå den väg hon önskade.
"Om ni så önskar..."
I en kvick rörelse så slängde sig den blåa tiken framåt i ett direkt anfall. I en kamp om styrka skulle hon ha förlorat direkt men det var inte detta handlade om, fast vad visste hon? Kanske styrkan var hans kraft.
Den långa smala kroppen tog kontakt med bergsklippan som hanen låg på, inne i den stängda käften samlade hon energi tills det att ett mycket litet runt klot formats, inte tillräckligt för att göra någon större skada men för att skapa en låg explosion vid kontakt.

**Bael** Spelas av : Marjo

Bael synade tiken noggrant, väntade tålmodigt på ett svar med samma sluga flin som fastklistrat över hans läppar.

"Som ni önskar."

Ett rått skratt steg ur hans strupe när tiken tog ett språng mot honom, reste sig raskt och kastade sig i rättan tid åt sidan. Mycket riktigt, för när han lätt flämtande vridit på huvudet hade en mindre explosion träffat bergsväggen bakom honom och fått klippan att skälva litet. Hade Bael inte förberett sig på tikens, Leyrinns, anfall hade den explosionen med största säkerhet träffat honom. Vem vet vilken skada den attacken hade kunnat åsamka?

Imponerat vände han nu blicken mot den blå, märkvärdiga tiken. Levitation och energi.. spännande krafter. Bael själv hade bara utvecklat sin första kraft - den andra, om den ens existerade, var fortfarande obekant för honom. Så han fick hålla till godo med vad han redan visste om sina förmågor.
"Mycket imponerande, Leyrinn." svarade han uppriktigt utan att låta flinet avta. Åja, nog visste Bael vad en märkvärdig kraft var när han väl såg den. Ändå ansåg han alltid sina egna krafter vara mäktigare - trots att så kanske inte alltid var fallet. Han var en mycket stolt fakarg.

Vinden som blåste över bergen var inte alltid stark - vid topparna kanske, men stora klippor fungerade effektivt som hinder för vinden att flöda till sin fulla potential. Men den potentialen kunde Bael enkelt maximera tack vare sina krafter. Han fångade en vind som naturligt ven förbi alldeles bakom Leyrinn, stärkte den till vad som kunde liknas med en kraftig orkanvind, fick den att byta riktning helt och fokuserade den mot Leyrinns flank. Den var stark nog att blåsa henne av klippan, men nog visste Bael att hennes leviationskrafter kunde rädda henne från fallet.

**Leyrinn** Spelas av : Feffie

Vid Fakargens ord om att hennes kraft var imponerade så sträckte hon stolt på nacken så att hennes huvud höjdes en aning. Sedan väntade hon på vad Bael skulle göra, skulle han visa henne vad han kunde? Det tyckte hon för nu visste Bael om båda hennes krafter.

Väntan blev inte speciellt lång innan hon kände hur vinden tilltog i styrka. De guldliknande klorna grävde sig djupare ner i klippväggen för att hålla sig fast, men till slut kunde hon inte motstå vinden som blåste henne av klippkanten.
Leyrinn kände vinden runt omkring henne och marken kom allt närmare, dock hade hon lärt sig att fånga upp sig själv långsamt. Om hon inte gjorde det långsamt kunde det skada hennes inre organ.
Det dröjde inte länge innan hon stod på alla fyra några meter ifrån marken, men hon begav sig snabb uppåt. De gula ögonen med de smala springorna som pupiller fick snart syn på den brune Fakargen och hon lät tassarna ta mark på klippavsatsen en bit ifrån Bael.
"Imponerande, den kraften kommer nog väl till pass och den kan utvecklas ganska bra, eller hur?" frågade hon med vänlig stämma och satte sig ner med sina blå öron vinklade framåt. Nu då de båda visat en del vad de kunde så behövde väl inte mäta sina krafter mer?

**Bael** Spelas av : Marjo

Bael såg henne falla, skrockade lågt till av tillbakahållen förtjusning och slog sig ner, väntade på att hon skulle återvända till avsatsen. Det tog längre tid än vad han väntat, men snart befann hon sig där på avsatsen med honom igen. Men hennes ord gjorde honom en smula besviken och rynkor bildades över hans nosrygg. Han höll tillbaka ett trotsigt morr.
"Utvecklas? Jag skulle kunna strypa dig utan att röra ett finger." svarade han skarpt och sträckte på sig. Han avskydde att få sin stolthet smädad, även om den blå varginnan säkert inte menade något illa. Hans krafter var redan fulländade, så perfekta som de bara kunde bli. Vad mer fanns det att utveckla, om än att öka sin styrka och potential?
"Jag är fulländad. Vinden och stormen bugar för min makt, syret lyder enbart min röst. Allt jag behöver göra är att tänka."
Hans blick smalnar av, men han lugnar ner sig en smula och ruskar på huvudet.
"Många säger ju att elden är det mest förödande elementet, inte sant? Så kan det mycket väl vara. Min bror råkar vara en eldbärare, min far likaså.. Men jag kan enkelt avvärja till och med eldens flammor med min kraft. Den kan inte nå mig."
Stolt flinade han mot Leyrinn. Nog för att hennes krafter var spektakulära - men hon skulle aldrig kunna mäta sig med honom.

**Leyrinn** Spelas av : Feffie

Den blå studerade Fakargen då han talade och naturligtvis märkte hon hur hans beteende ändrats. Tog han åt sig vid hennes ord? Det hade verkligen inte varit meningen att förolämpa honom, hon visste ju inte hur mycket han lyckats bemästra sin vindkraft.
Då Bael sade att han kunde strypa henne utan att röra något så blinkade hon förvånat, hade han verkligen lärt sig något sådant kraftfullt? Beundran lös snart i de gula ögonen då hon såg på den andre hanen.
Vid frågan om elden var det mest förödande elementet så nickade hon endast, men höll sig tyst medan han fortsatte tala. Hon tippade sitt huvudet lite åt sidan och studerade den stolta Fakargen där han satt. Tystnaden spred sig då han tystnade och Leyrinn visste knappt vad hon skulle säga, annat än att hon beundrade honom, att han lärt sig så mycket om sin kraft. Hon själv ville utveckla sina till den grad att det inte gick mer, men hon visste inte hur mycket mer hon kunde lära sig.
"Din vind är verkligen beundransvärd, Bael." sade hon med ett svagt leende samtidigt som hon svepte långsamt med sin onormalt långa, blå svans.
"Får jag fråga... Lever du ensam på resande fot eller har du någon som väntar på dig?" ibland kunde hon vara väldigt nyfiken.
Om ingen märkte det så hade hon fattat tycke för den stolta, väldigt självsäkra Fakargen. Men hellre för självsäker än för lite så att de sprang och gömde sig för minsta lilla ljud.

**Bael** Spelas av : Marjo

Bael grymtade tillfredsställt vid tikens ord och slappnade av en aning. Vingarna prasslade vid hans flanker när han rättade till dem och den unge fakargen lade sig åter ner, lät den ena präktiga tassen vila över den andre.
"Ja, det är den." medgav han stolt för sig själv och puffade upp bröstkorgen en aning. Han pyste av tillbakahållen stolthet. Blicken vandrade ut över området och han riktade öronen åt Leyrinns håll utan att slita blicken från det fagra landskapet. Bael skrockar åt Leyrinns ord och ser snart på henne igen, fuktar långsamt nosen med en bred skär tunga.
"Båda. Eller ja, det är snarare någon jag letar efter. Han vet inte att jag är här." Flinet som var placerat över hans mörka läppar blev slugt och blicken smalnade av en smula.
"Och själv? Har du ingen flock som väntar på dig?"

[/color]

**Leyrinn** Spelas av : Feffie

Leyrinn studerade hannen då han lade sig ner igen, något som fick henne att kliva upp på klippans kant en bit ifrån den andre. Hon ville inte slösa på sina krafter i onödan, det kunde vara dumdristigt. Tiken satte sig ner, höll de gula ögonen mot Bael då han talade. Nog var han självsäker alltid. Leyrinn själv var kanske det också? Det var inget hon direkt tänkte på.
Så han letade efter någon som inte ens visste att han var där? Spännande. Frågan var om det var en vän eller fiende? Dockfrågade hon inte det eftersom hon fick frågan tillbaka kastad på sig själv. Tiken skakade på huvudet, svepte svansen över sina tassar.
"Jag lever ensam, på gott och ont." svarade hon. Ibland kändes ensamheten hemsk, som en vargs ilskna käftar runt halsen som trycktes åt. Men hon hade lärt sig att leva med den känslan. Nu var hon glad över att hanen uppmärksamma henne en stund, det skulle hon kunna leva på ett bra tag.
"Har Ni något emot om jag hämtar min mat och äter här?" frågade hon sedan, så artigt som hon kunde.

**Sponsored content**

» Awake [leyrinn]
» Abstracted.(Leyrinn)
» Shade [Leyrinn]
» Leyrinn söker ny bild :'D
» Morgondagg [Doris & Leyrinn]

::: IC: NUMOORI :::

Bergen

Blodbergen

Rot. [Leyrinn]

::: IC: NUMOORI :::

Bergen

Blodbergen