Mornar var nog det vackraste som fanns i Numoori, fast hon hade inte sett soluppgångar överallt ännu så hon kunde inte riktigt uttala sig om alla ställen, men på alla ställen hittills var det otroligt vackert. Den blå tiken med de gula ögonen studerade området och drog in morgonens alla dofter, underbart. Långsamt började hon röra sig genom det fuktiga gräset och slickade sig nöjt över den ljusrosa nosen. Med blå päls, gula ögon, gula klor, rosa nos och rosa trampdynor var hon ganska lätt att se, speciellt på ett så öppet område som Numoorislätten men hon hade lärt sig väldigt snabbt att jaga trots sin blåa färg. Hon var mätt och belåten eftersom hon ganska nyligt ätit och nu återstod bara att njuta utav morgonen, vilket hon redan var i full gång med. Leyrinn, namnet som tiken bar, vädrade i luften ännu en gång och vandrade sedan iväg bort på jakt efter vatten för att släcka hennes törst med.
Hur lång tid det tog innan hon kom fram till vattnet visste hon inte men hon löpte snabbt i sig vätskan med en nöjd min efteråt. Tungan slickade sig om den rosa nosen ett antal gånger för att få bort allt vatten samtidigt som de blå, spetsiga öronen klippte på huvudet för att kunna uppfatta eventuella ljud. En främmande doft kom snart smygande fram till hennes nos och Leyrinn vädrade hastigt i luften innan hon vred blicken åt det håll doften kom ifrån. Varg, det var inga tvivel på den saken men var den på väg hit eller bort? Öronen vinklades framför för att kunna höra bättre och hon började ganska långsamt gå åt det håll doften kom ifrån, nyfiken som hon var.

Doften försvann av någon anledning och Leyrinn klippte osäkert med de spetsiga öronen innan hon skakade på huvudet åt sig själv. Hade hon börjat inbilla sig saker nu också? Dock dröjde det inte länge innan något fångade hennes uppmärksamhet, någonting ovanför henne. Huvudet riktades uppåt så att de gula ögonen kunde se något. Det var större än en fågel och den första tanken som slog henne var Bael, men då vargen kom närmare så bar den andra färger och kunde därför inte vara Bael. Leyrinn backade några steg då vargen landade på marken och hon studerade honom snabbt. Han hade annorlunda vingar jämfört med Bael men i utseendeväg borde ingenting förvåna henne längre. Främlingen tog till orda och Leyrinn tippade huvudet lite åt sidan innan hon kastade en hastig blick mot sitt egna framben. Hennes färg? Så han hade kunnat se henne på så långt avstånd? Det förvånade henne knappast, det var tur att hon lärt sig jaga trots sin avslöjande färg. Levitationen som hon besatt hjälpte henne otroligt mycket då hon kunde använda det för att överraska sina byten uppifrån.
Hon särade på käkarna svagt för att svara främlingen på hans ord, men två konstiga strån kom fram emot henne vilket fick henne att bara stirra på det av förvåning, vad i hela världen var det där? Diskret drog hon ett svagt andetag för att fånga varghanens doft men de där stråna som sträcktes fram till henne luktade inte annorlunda jämfört med resten av främlingen och förhoppningsvis så var det inte farliga.
”God morgon.” svarade hon förvirrad över de besynnerliga stråna som kommit från främlingen, men riktade den gula blicken från dessa för att istället iaktta hannen. Den lurviga, 106 centimeter långa svansen började mycket långsamt röra sig bakom henne svagt i sidled.
”Vem är du, om jag får fråga?” hennes röst hade gått från förvirrad till vänlig och hon satte sig långsamt ner i det daggfuktiga gräset. Som sagt så hade regn aldrig bekymrat henne. Hon älskade regnet, inbillade sig att regnet sköljde bort gamla bekymmer och hemska tankar för att ge henne en omstart.
”Jag heter Leyrinn.”

'Dessa två är mina ögon'? Vad var det för nått? Leyrinn hade aldrig sett något sådant på en varg förut. Hon skulle nog inte få något svar på den frågan, visst var hon nyfiken men hon ville inte råka förnedra honom genom att fråga, inte ännu i alla fall. Kanske lite längre fram, beroende på hur länge hanen stannade.
Hon hörde hur han uttalade hennes namn och kommentaren efteråt fick henne att blinka till, namn som passade hennes utseende? Hon tog det som en komplimang så ett svagt leende klättrade upp på hennes läppar och hon nickade lite, men kort därefter så svarade hanen på hennes fråga, vem han var. Cry, var det inte ett väldigt sorgligt namn att ge till sin valp? Fast han hade kanske tagit sig ett nytt namn senare? Vad visste Leyrinn, hon kände honom inte alls. Kanske skulle hon få veta, kanske inte.
Ja, vad gjorde hon egentligen på slätten ensam denna morgon? Det var en mycket bra fråga, men hon antog att hennes svar skulle likna Crys.
”Jag är också en vandrare, jag vill upptäcka alla platser som finns i Numoori och jag hoppas att jag kommer hinna göra det.” svarade hon och leende spred sig större över läpparna. Ännu en gång vädrade hon lite diskret i luften efter hanens doft och hjärnan sparade den omedvetet långt bak i huvudet.
”Om jag ställer samma fråga till dig, Cry.. Vad blir ditt svar? Vad för slags kunskap hoppas du finna på Numoorislätten?”

(Tvångsavslutat)