Saturn hade tagit sig till Numoorislätten. Varför var han inte riktigt säker på. Men efter att ha varit helt nere i förgiftning som plågat kroppen så hade han helt enkelt lust att känna vingarnas styrka på nytt och sväva över himlen lika fri som fågeln. Det kändes härligt att sträcka ut vingarna och känna vinden slita i pälsen igen. Han älskar den här känslan. Det går inte att jämföra med något annat. Det är bara för underbart.

Men han har flugit väldigt länge nu. Kanske han borde ta sig en titt på marknivå. Kanske jaga något? Buken är rätt tom. Han har inte ätit på länge. Man måste se till att alltid ha krafter om det skulle behövas. Han får syn på en hjort som betar på marken. Saturn slickar sig girigt om munnen och fäller in vingarna mot kroppen och dyker. Ur marken krälar rötter som slingrar sig om hjortens ben som blir så skrämt att den faller till marken för att den inte kan springa iväg. Saturn fäller ut vingarna innan nedslag och sänker sig över hjortens kropp och med kraft landar han på dess rygg och man hör ryggraden knäckas under tyngden. Rötterna drar sig tillbaka och Saturn börjar börjar glatt att kalasa på sitt byte.

När han är mätt och glad igen slickar han sig om munnen och reser sig från det som är kvar av en en gång ståtlig hjort. Det är inte mycket kvar. Saturn sträcker ut vingarna och flaxar med dem några gånger innan de viks mjukt in mot kroppen igen. Sen sjunker han ner med framdelen och skjuter ut frambenen framför sig och sträcker på hela kroppen och gäspar stort. När han reser sig upp skjuter han upp ryggen och det knäpper till i några ryggkotor. Sen ruskar han på hela kroppen och känner energin flöda genom kroppen. Han mår bra igen och det är han mycket glad för. Och han är tacksam mot lejonet som stannade vid hans sida när han mådde som värst och tog hand om honom tills Saturn mådde någorlunda bra igen.

Han har sedan ett tag tillbaka lagt märke till främlingen. Det är inte så lätt att smyga sig på en varg med jordens kraft. Saturn har bara valt att ignorera främlingen. Han har inte planerat för några möten denna dag och hade tänkt att ta sig tillbaka till öknen så fort som möjligt igen nu eftersom han mår bra igen. Det är bäst att hålla sig på eller så nära reviret som möjligt om något skulle hända. Om han skulle behövas eller om någon främling klampat in på reviret utan någon som helst tanke på konsekvenserna. Men Saturn kommer vara mer försiktig om han råkar på inkräktare på reviret igen.

Den gyllengula blicken sveper över platsen. Han kastar en slö blick på främlingen. Han bryr sig inte om den andre vargen. Alla får sköta sitt. Sen om den andre är pratglad går det väl inte att undvika. Men man kan ju hoppas på att den andra vargen är lika antisocial som Saturn själv blivit på sista tiden.

Med en oläsbar blick stannade han på lämpligt avstånf ifrån den bevingade. han granskade honnom en aning då han lagt märkte till honnom. -Hej där. Sa han ganska trött, hanhadde egentligen ingen lusst att tala. Men han lärde få information om denne varg sett hans... 'vän'.. Crepsley hukade huvudet en aning, blicken smalnade. Huvudet höjjdes och hålldes nu högtburet. Huvudet lade sig en aningen på sidan, innan han lät dem ormliknande, övernaturligt långa, starka, svarta tungan fukta hans norparti. De ormliknande ögonen granskade honnom, med en vaksam och ganska underlig syn.



(Sorry för att det vart så rörigt, men klockan är mycket, jag är trött och måste upp till skolan tidigt i morgon D;)

Ena örat vinklas åt främlingens håll när denne talar. En trött stämma. Varför då lägga energi på att tala med främlingar? Saturn kan utan problem läsa av energin hos främlingen. Han vrider på huvudet och den gyllengula blicken fästs på den ljusa vargen. Det är inte många utseenden som förvånar Saturn. Han har redan som liten fått lära sig att vargar kan se ut hur som helst. Han nickar kort.
"Hej själv". Svarar han med sin halvmörka något sträva stämma. Han visar inget större intresse i främlingen. Han sveper på svansen. Det frasar mjukt i fjädervippan. Stjärtfjädrarna vid svansroten ligger ihopfällda då de inte används. Saturn har dubbla stjärtfjädrar. Fjädervippan på svansspetsen gör att han lättare kan manövrera uppe i luften. Gör hans giringar och krängningar snabbare. Öronen klipper till på huvudet och blicken fästs åter på främlingen. Ska den andre öppna munnen igen eller kan Saturn få gå vidare?

Hanen rynkade rosrygg en aning, men släppte det sedan. -Nå, jag kom för att fråga..Främling.. Åt vilket håll ligger Glaciären? Rösten var fortfarande trött, men det var för att han nässtan nyss hadde vaknat. inte undra på att rösten var detsamma som kroppen. Crepsley drog in ett djupt andetag och lät sig sedan andas ut det långsamt. För att rennsa gammal luft emot ny. Den svarta auran kring honnom visades sig inte för främlingar, och Crepsleys energier kunde man egentligen inte heller läsa av. Energien var detsamma hela tiden. Om inte vid speciellt tillfällen doc. Han lät vinden dra i pälsen en aning, han kände kyla, kyla och behag.
(Kort D;)

Öronen klipper till på den randiges huvud och han studerar främlingen. Han rycker lätt på skuldrorna.
"Norr, antar jag". Säger han och ser fortfarande kylig och likgiltig ut. Men misstänksamheten behålls skärpt. Energierna talar om för honom att denna främling inte går att lita på. Energier ljuger inte och Saturn har väldig kontroll på sin energikraft. Något han tränat på hela livet. Han kan läsa av minsta lilla förändring. Även om den är så liten att den skulle kunna undgå andra.
"Var det allt?" Säger han sedan. Han vill gå vidare. Flyga tillbaka mot öknen. Flyga tillbaka hem. Den här slätten har inget av intresse att erbjuda. Han ser ingen anledning att stanna här längre. Varför han flög hit vet han egentligen inte. Vingarna bar honom hit när han prövade dem igen efter att ha varit markbunden så länge.

[Jag avslutar det här rollet nu för det har stått stilla allt för länge. :3]
[AVSLUTAT]