Månlös natt. Himlavalvet var lika svart som tjära, utan den minsta stjärna att lägga märket till så långt ögat nådde. Luften var kall, en rå kyla som letade sig in genom även de tjockaste av pälsar för att slå rot långt in i märgen, och bara centimeter ovanför marken vilade ett tunt lager vit dimma.
Muskler och senor slets sönder. Värmen som letade sig ur kroppen fick luften omkring dem att ånga. Benen som dolde sig under köttet maldes till flisor med ett svagt krasande, och blodet som vällde ut fläckade både päls och mark mörkt röda. Hjärtat slog ännu i kroppen, lungorna kämpade förgäves i desperation för att varelsen skulle kunna fortsätta andas. Men det var ryckiga andetag. Den skära tungan hängde ut genom mungipan, och ögonvitorna lyste av skräck medan varelsen stirrade ut i det kompakta mörker som omgav dem. Lukten av blodet stack i nosen, var så stark att man inte behövde ta det i munnen för att känna den metalliska smaken på tungan. Ett lågt stön lämnade den mörka varelsen på marken, innan den med en kraftansträngning försökte häva sig framåt. Det var ett patetiskt försök, dömt att misslyckas. Varelsen slog hakan hårt i den kalla marken, ögonen slöts och tårar färdades nedför kinderna. Ett darrande andetag drogs, och kroppen ryckte till som den just blivit påmind om smärtan som höll den i ett fast grepp. Det enda det patetiska flyktförsöket resulterat i var att ådrorna tömts på mer blod. Adrenalinet som bitit sig tag i kroppen fick hjärtat att pumpa snabbare, men med alla sönderslitna ådror och artärer som skadats ledde det endast till att döden kröp närmare så mycket snabbare. Det var berusande. Att se varelsen kämpa för livet som redan var förlorat. Att känna den överväldigande stanken av blod. Att få lyssna till hjärtslagen som var så snabba och hårda att det lät som om det skulle slå sig genom bröstkorgen vilken sekund som helst. Om hon själv hade ägt ett fungerande hjärta var hon säker på att hennes puls i detta ögonblick skulle ha varit så hög att den gjort henne döv för omvärlden. Men det enda som fanns inuti henne var törst. Törst, och en brinnande längtan att få döda på de mest råa, vulgära sätt som skulle bringa hennes byten oumbärlig smärta sekunderna innan livet togs ifrån dem.
Ytterligare ett litet stön undslapp varelsen på marken. Det var en varghona. Mörk i pälsen och musklad kropp. Om hon mött en annan dödlig i kamp hade hon varit en värdig motståndare, utan tvekan. Men mot en av dem som vandrar om natten hade hon inte haft någonting att sätta emot. Ett lågt väsande undslapp den stora, vita honan som stod böjd över den döende. De kraftiga käkarna var särade, och blodet droppade från de långa huggtänderna som prydde hennes käftar. Irisarna som vanligtvis hade en intensiv turkos färg lyste nu blodröda. Hon var skräckinjagande, utan tvekan. Hög i manken, muskulös kropp och den snövita pälsen fläckad med blod. Men vad som kännetecknade henne specifikt var de ljusa ärren som prydde hennes nosrygg och strupe. De nätter inte törsten drev henne till vansinne kunde man kalla henne vacker. Men för stunden var hon ett svält rovdjur, driven av törsten som rev inom henne. I en snabb rörelse slöt hon käftarna om den mörkas nacke, innan hon lyfte denne från marken. Med varenda muskel arbetande i den stora kroppen tryckte hon sedan ned sitt byte mot den kalla backen igen, denna gång så denne låg på sida, och lät tänderna gräva så djupt att de rev både genom skinn och muskler. Blodet fyllde hennes mun, varmt och lent. Hon kunde känna hur varelsen kämpade i hennes grepp för att kunna andas. Så gjorde hon ett kraftigt ryck med huvudet. Ett krasande ljud kunde uppfattas när nacken gick av, och den mörka låg nu livlös i den vites käftar. Honan hade bett för sitt liv. När hon insett att hon inte kunde fly hade hon vädjat, gråtit, hulkat ur sig anledningar till varför hon skulle skonas. Detta hade endast varit avlägsna ord utan mening i den vites öron. Hon hade gått hungrig så länge. Det hade gått så lång tid sedan hon fällt en av de levande, sedan hon lämnat det krypin hon kallat sitt hem under så lång tid. Eller... För henne hade det känts som ett kvävande ögonblick. De dödliga uppfattade tiden på ett annat sätt. De skulle säkert ha ansett hennes dvala mycket längre än hur hon själv upplevt det. Men lika fort som hon lagt sig ned i ett försök att samla de tankar som stormat i huvudet på henne, så hade rastlösheten och törsten gripit tag i henne. Och den som vandrat in i mörkret, var inte densamma som vandrat ut. Sedan hon anlänt till detta land hade hon varit svag. Naiv. Desperat längtande efter någonting som hon visste att hon aldrig skulle kunna få. Kanske var det årens sätt att påminna henne om det liv hon en gång haft. För så länge sedan. Men i samma stund som hon lagt sig till vila, slutit ögonen, hade en annan varelse väckts till liv. Den som alltid fanns närvarande när hon jagade. Den som alltid knuffade henne över kanten när törsten inte var tillräckligt stark. Den del av henne som hon alltid hållit undan, hade nu trätt fram. Trött på rastlösheten. Trött på dvalan som inte unnade henne föda, jakt eller nya upplevelser.
I en våldsam rörelse högg hon rakt ned i buken på den döda kroppen framför sig. Det blod som fanns kvar i ådrorna vällde ut över marken, in i hennes mun. Kylan angrep intensivt kroppen och ångan som bildades vittnade om att värmen snart skulle ha lämnat resterna efter vargen. Äntligen fick hon känna tillfredsställelsen av att få jaga. Att få dricka sig mätt.
Äntligen hade hon vaknat ur sin dvala.


[Vänligen svara ej.]