[Thrim, Thein, Melvin, Lev och Vassya hänger på ett torg i Civitas, öppet]

Thrim fick alltid en sån påtaglig huvudvärk när han befann sig i Civitas, och det var också anledningen till att han spenderat väldigt lite tid här. För han undvek platsen in i det sista. För många vargar. För mycket ljud. För mycket lukter. 

Thrim hade gjort ett lätt hulkande ljud när de tre Torano-syskonen vandrat in.
"Snälla kan vi vara snabba här, även om han finns i den här röran kommer vi Aldrig att hitta honom."
Thrim hade sen vandrat runt med en missnöjd grimas  större delen av tiden medan de börjat fråga runt. Det märktes dock att ingen av de tre riktigt hade någon direkt nedärvd genetik för tålamod med sig på deras vandring. Minnet av deras mor kändes mer avlägset när man tänker på vilket tålamod hon måste ha haft för att ha stått ut med hela den kvarvarande klanen Torano som sin familj. Syskonen började småkivas med varandra, den ena mer lättretlig än nästa över att de inte hade någon större framgång och de kom snabbt fram till att hunger var en del av problemet samt insikten av att de inte skulle komma härifrån så fort som åtminstone Thrim hade hoppats.

De spred ut sig något för att se om de kunnat få tag på något på torget, men de hade absolut inget av värde med sig att byta till sig mat med. Thrim var på väg att gå och bara puckla ner någon och bara ta maten istället när Melvin övertygade honom om att de var en dålig idé. Thrim fick motvilligt hålla med. Det skulle inte varit så taktiskt i det här skeendet. 
"...Varför letar vi bara inte upp de andra i Qu? Det kanske finns mat där om vi har tur."

Gnuttan av hopp lyfte deras livsglädje en smula medan de nu istället bytte taktik, allt för att slippa ge sig av för att jaga, och de korsade ett av torgen när Thrim slog emot någon som verkade stanna upp se på Thrim som om hon kände igen honom för ett ögonblick. "Ursäkta har vi träffats förr?" Frågade han för att han blev genuint osäker, speciellt när han kom ihåg hans far ökända ansiktsminne och alltid varit orolig för att han skulle ha drabbats av samma åkomma.

Civitas återkallade gamla minnen Vasilisa önskade hon kunde glömma. Staden verkade inte bringa henne annat än sorg och smärta. Dessutom stressade folksamlingen henne mer än hon räknade med. Men ärendet hon hade i staden låg henne närmare åsikterna om den. Lev var här. Vasilisa saknade sin son mer än ord kunde beskriva, och att inte ha honom nära gick emot alla hennes principer. Tenns försvinnande hade gjort henne både förtvivlad och förvirrad, nästintill paranoid. Skulden skulle hon för alltid bära mig, tills hon fann honom. Att nu ha sin son en dagsfärd iväg var oerhört jobbigt, men hon visste att Lev omöjligt skulle lämna Civitas nu när de visste att Maksim var där.
    Vasilisa gav sin son en hård men kärleksfull knuff i riktning mot andra sidan av torget. Lev hade växt till sig och var både högre och mer muskulös än henne nu. En rörelse snett framför henne fick Vasilisa att stanna upp med ena tassen i luften. Hon kunde känna hur hennes hjärta nästan hoppade ur bröstkorgen. För ett par sekunder kunde hon svära att det var Tenn hon såg. Tänderna, manen, markeringarna och de gröna varma ögonen. Vasilisa insåg att hon stirrade när främlingen bröt tystnaden.
    “Nej, det tror jag inte. Ursäkta,” började hon och harklade sig. Hennes röst var aningen taget, som om hon hade sett en ande. “Du liknar en jag letar efter.” Vid närmare anblick insåg hon att de inte var speciellt lika. Främlingen saknade Tenns starka röda färger, och var betydligt mer muskulös än honom. Men, de hade samma drag och ögon.
    I skuggan av den hon tilltalat insåg Vasilisa att de var ytterligare två i sällskapet, även de med liknande drag. Hon kunde minnas Tenns historier om sina syskon, kunde det här möjligtvis vara…? Vasilisa visste att det var en liten chans, men hon hade inget att förlora.
    “Vasilisa,” presenterade hon sig. Hon tvekade för en kort sekund, men efter att ha ägnat sin son en snabb blick lyfte hon lite på hakan för att granska honom. “Av Torano.” Tenn hade vitt ett flertal gånger talat om sin önskan att hon skulle ta efter hans namn, precis som hennes söner och dotter ärvt. Det hade känts fel, det var inte vem hon var - utan vem han var. Men dagen vid hans försvinnande hade hon insett att hon inte var någonting utan honom. Tenn hade tagit en del av henne med sig, och namnet var det enda hon fortfarande kunde hålla fast i.

Thein ville hitta Qu. I stunden mer än hon ville hitta Tenn. Hon var hungrig och trött, något Civitas livliga gator inte hjälpte med. Alls. Trängseln var på sina ställen outhärdlig och Thein hade för länge sedan gett upp på att mumla ursäkter till de hon av misstag stötte in i – hon ville bara komma fram – så när Thrim kolliderade med en par främlingar bad hon att han bara skulle gå vidare.
    "Ursäkta har vi träffats förr?"
    Snark. Theins mun formade en stram linje. "Thrim", varnade hon bakom honom, rösten lika trött som hon kände sig. "Kom." Inget onödigt kallprat. Qu. Mat. Därefter Tenn. För en stund såg det ut som att brodern skulle ge upp konversationen och följa hennes råd, men när en av främlingarna började prata förstod hon att han inte skulle kunna slita sig. Bredvid sig delade Melvin en medlidande blick med henne.
    "Vasilisa... av Torano."
    Thein hade inte rört sig så snabbt på veckor. Hon tryckte brodern ur vägen när hon klev fram, blicken vass när den spändes i tikens orangea. Tänderna blottade i en ogillande grimas. "Torano?" Hon såg mellan de två vargarna. Kroppen redo att agera om det skulle komma till det. Nej, sådana här spratt hade hon varken tid eller ork för i dag. "Ni valde fel syskon att driva med."

Thrim hade knappt hunnit ta in och reagera på vad hon hade sagt innan hans trötta syster stormade förbi. Han klev framför henne.
"Thein.." Han vart kort i tonen och sa inget mer än så för att markera att hon skulle lugna sig. Thrim tog ett djupt andetag och såg på Vasilisa igen.

"Ursäkta min syster men, kan du snälla förklara... Varför du bär det namnet." Thrim var mest trött men också samlad i ansiktet - aldrig att de skulle släppa det här spåret nu. Torano syskonen visste nämligen att det borde vara deras familj som heter Torano fortfarande i det här landet, eftersom att deras fars alla syskon antingen är eller antogs vara döda.

Vasilisa vek inte av med blicken när tiken ur trion plötsligt pressade sig framför den andre och spände blicken i henne. Driva med? Ingenting med Vasilisas kroppsspråk talade för att hon eller Lev skämtade. Uttrycket som målade hennes ansikte var istället fullt seriöst med en hint av sorg och förtvivlan.
    Hon hann inte tala innan tystnaden bröts av den större hannen.
    “Ursäkta min syster men, kan du snälla förklara… Varför du bär det namnet.”
    Vasilisa gav Lev en snabb blick innan hon åter lade uppmärksamheten på de tre främlingarna. Det faktum att de reagerat borde innebära någonting.
    “Jag, eller rättare sagt min partner är av Torano. Han fick nästan böna och be för att jag skulle kalla mig det.” Ett hjärtligt men lågt skratt lämnade henne när minnena spelades upp framför henne, men det falnade snabbt av sorg. Det gjorde ont att tänka på honom. Att inte veta vart han var, om han var skadad eller ensam.
    “Det här är en av våra söner, Lev av Torano,” fortsatte hon för att inte bli distraherad av sina tankar. Vasilisa gav Lev ett varmt leende. Fortfarande med blicken fäst på sonen fortsatte hon att tala. “Tenn berättade flera historier om sina syskon,” viskade hon prövande. Långsamt såg hon mot trion igen. “Ni påminde mig. Om honom.”

Thrim klev in framför henne och Thein huffade missnöjt. Hon hade stor lust att knuffa undan honom igen – bara för att – men lät bli. Istället backade hon undan, men inte utan att först slänga en vass blick åt hans håll. Det var ett ordlöst löfte om att hon litade på honom, och skulle lyda hans ord om än hon inte gillade det. Han var bättre på det här än henne. Konversationer hade aldrig varit hennes starka sida men hon tänkte inte tolerera vad som helst. Thein tvingade ut ett andetag genom nosen. Försökte få sig själv att se bortom hungern och utmattningen. Försökte slappna av. Detta var trots allt deras första vettiga spår sedan vandringens början.
    En kall kåre gick genom kroppen; fick raggen att stå på ända varje gång tiken nämnde Torano. Orsaken var inte Thein säker på men hon gillade det inte. Kanske var det saknaden av sin bror som gjorde sig påmind eller det faktum att hon ännu inte riktigt litade på främlingarna. Hon ögnade dem båda med svalt intresse. Filtrerade bort det som var oväsentligt i konversationen, tills allt som återstod var Tenn. De tidigare bakåtstrukna öronen spetsades. Tenn. Äntligen var där något relevant. Något hon kände igen. Thein fuktade nosen, nu uppenbart mer trött än arg när hon talade. "Var är Tenn?"

Tenns son? Thrim hade vänt blicken mot Lev och sett rakt in i gröna bekanta ögon. Det var som att Tenn hade stått där och sett tillbaka på Thrim med all hans ånger om deras senaste möte och han behövde vika undan blicken.

När han hörde att hans syster hade lugnat sig vek han undan och lät henne ta över igen. Han hade gett Melvin en blick som var som ett bekräftande på att det inte fanns en tvekan om att denna Lev var deras brorsson. Syskonens ordlösa kommunikation var inte svår att missa, något Tenn hade varit en del av. Och Rakel. Allt vart för nära just nu. Tur att Thein var bättre på att spela oberörd han vad han själv var.

Det var inga känslor av ett varmt mottagande eller ett kärt återseende som fyllde luften emellan dem. Lev hade stirrat dem alla i ansiktet, en efter en. Långsamt pusslat ihop alla deras likheter med varandra, med Tenn och sen med honom. Hjärtat hade blivit en hård knut i bröstet. Vad betydde deras reaktioner? Lev kunde inte riktigt avgöra.
     “Vet inte,” svarade han snabbt och mötte tikens vassa blick med sin egen. Lev lät blicken stelt glida över dem andra igen. Thrim. Thein. Båda deras namn var bekanta. Han kände besvikelsen repas upp inom honom. Det lilla hoppet han haft om att de skulle veta började sina.
     “Han har inte återvänt till Qu?” Man kunde se den lågmälda frustrationen bygga fram en stram grimas. Bakom den höll sig alla andra känslor dolda. Rädslan. Hopplöshet. Hjälplöshet. Lev hade aldrig ens velat tro att han skulle lämnat dem, men om han skulle lämnat dem så kunde han inte föreställa sig något annat än ställe än Qu han skulle gå. Han såg på sin mamma. Han undrade vad hon kände nu.

Theins ögonbryn drogs ihop, bildade en djup rynka i hennes panna. De visste inte heller var Tenn var. Hon var inte den till att uppmärksamma andras utseenden, men till och med Thein kunde se likheterna mellan Tenns och ynglingens gröna ögon. Åtminstone tillräckligt för att övertyga henne om att det var hans son som stod framför henne.
    "Nay. Thrim såg honom sist." Thein matchande Levs frustration med en laddad suck och såg mot sin bror. "När måntemplet attackerades." Hon visste att det här var jobbigt för honom. Den nya informationen gjorde det inte bättre. Om Tenn varken setts till av Qu eller av sin nya familj, så hade hon svårt att tro att de någonsin skulle hitta honom. Teck om något hade varit bevis på det. För Thrims skull, tänkte hon inte ge upp. Och någonstans på vägen fick Thein erkänna att även hon ville veta vad som blivit av Tenn. Hur än mycket hon kunde reta sig på hans stolliga, livliga sätt så var hans livsglädje inget hon någonsin önskat ur honom. Speciellt inte när den hade en sådan mörk baksida. Hon tänkte tillbaka på samma broder som hon så många gånger hållit fast under hans värsta stunder, när raseriet hotat att skada så väl honom som andra.
    Nej, Tenn hade alltid varit en snäll, på gränsen till dumsnäll individ. Men Thein föredrog den versionen av honom framför det blinda raseriet. Det tillhörde inte honom. Hon hoppades att det inte var just det som var orsaken till hans försvinnande.

[Avslutat]