Ehfras klart blå blick vandrade långsamt upp mot himlen, där den plötsligt verkade ha täckts av ett lager gråbrun dimma. Honan visste inte vart hon befann sig, men någonstans på en gräns, så långt hade hon åtminstone begripit. På gränslandet givetvis, men till vad?
Gräset hade börjat gulna och stuckit upp i torra klasar mellan Numoorislättens frodiga grönska. Luften hade blivit kvavare och det luktade helt annorlunda, svampigt och torrt på samma gång. Nog för att det var höst runt om i landet och årstidsbytet var i full gång fortfarande mot vinter, men detta var ju bara konstigt. Så märkligt. Det tycktes inte vara ett ställe men frivilligt gav sig in på.. Om det inte så att säga fanns någonting intressantare dolt på andra sidan. 
"Maybe it is..", tänkte Ehfra där hon hade började vandra fram och tillbaka på gränsen, funderande över vad hon borde göra härnäst. Svansen svepte rastlöst fram och tillbaka över bakbenen och det ryckte lätt i den gråsvarta nosen. Dilemmat var hennes stort, men å andra sidan.. Borde hon inte fortsätta vidare? Nog för att hon älskade Numoorislätten, Kaiwood också för den delen, där hon vandrat runt hela hösten. Men vem visste vad som fanns bortom bergen, som hon hade skymtat då och då när hon kommit tillräckligt långt in på slätten. Nyfikenheten hade vuxit sig stor, och hon hade allt mindre blivit sugen på att återvända till Kaiwood efter vad hon kommit att kalla "Shivaincidenten". Numoorislätten var stor, men hon hade vandrat där hela hösten och sett det mesta som fanns att se där.
Ehfra stannade till och höjde blicken upp mot himlen igen. Den flackade långsamt fram och tillbaka mellan molnslöja och klarblått djup. Sedan tog ett snett leende form på läpparna.


[Så mycket derp :'D Fritt fram för Doris att göra entré!]

Det hade gått alldeles för lång tid nu. Alldeles för lång tid sedan hon såg vännen senast. Hon hade inte räknat dagarna - det hade hon slutat med efter de första månaderna - men världen runtom vittnade om hur lång tid som gått. Det var höst igen. Mer än ett år sedan branden i öst. Mellan ett och två sedan Alice försvann. Var fanns hon? Hade hon befunnit sig i elden, den som Doris flytt när hon sett röken? Hade Alice också flytt, begett sig till någon annan plats? Hade hon ens varit i närheten när skogen brann ner? Doris hade tappat bort sin vän redan innan branden, flera månader innan. Hon kunde mycket väl ha befunnit sig någon annan stans. Men var?
     Doris hade stått stilla länge, blickande ut över det öppna landskapet framför henne. Bakom henne sträckte sig Numoorislättens böljande gröna vidder, smekta av vindens lekfulla dans. Framför henne övergick det frodiga gräset långsamt i fläckvis gulnande tuvor, och hon visste att om hon bara fortsatte några kilometer framåt så skulle gräset glesna märkbart. Stenklädda marker och torra, trassliga buskar och tuvor av gulnat, men levande, gräs. Hon hade varit där och vänt flera gånger under sommaren. Hon kunde inte längre påminna sig om hur många gånger hon försökt samla mod att ta sig över det karga området, endast för att drabbas av kalla fötter och snabbt vända om när dimman nalkades.
     Dimman. Fukt som svävade i luften, tät nog att bilda moln i markhöjd. Vacker, på sätt och vis, så som diset över den klarblå himlen var vackert. Stilla, virvlande endast för tillfälliga lätta briser. Växande vit, tät, förrädisk. Förvillande. Den skrämde henne, nu precis som då. Dimman skrämde henne mer än något annat, förutom tanken på vad som kunde ha hänt med Alice. Men Doris hade hört historier, berättelser om ett land i väst, så vackert att hon hade svårt att föreställa sig det själv. Ett landskap klätt i blommor. Om hon skulle finna sin vän någonstans så var det på en vacker plats, och Doris kunde inte komma på något vackrare. Men för att nå landet behövde hon vandra genom dimman.
     En djup suck lämnade den kraftiga tikens breda nos. Hon sänkte blicken till sina långfingrade framtassar innan hon såg upp igen. Tre av de många ögonparen i hennes ansikte var öppna, alla fokuserade framåt. Vad skulle hon ta sig till? Om hon inte vandrade genom dimman, hur skulle hon då nå den plats hon var säker på att Alice befann sig på? Men om hon vandrade genom dimman, hur skulle hon kunna vara säker på att hon kunde komma ut igen?
     ”Alif.” Doris röst var låg. Hon hade ropat efter vännen varje dag sedan de kommit ifrån varandra. Varje dag i över ett års tid. Men ropen hade med tiden blivit lägre, mindre hoppfulla. Doris ruskade på sig med ett hårt grymtande. Nej. Hon kunde inte ge upp. Inte än. Inte nu. Hon vände sig om och började röra sig söderut. Mot bergen hon anade vid horisonten. Kanske vandrade de åt samma håll som henne. Kanske kunde hon följa dem ut i dimman. Mot Alice.

Ehfra travade fram i rakt takt vid ingemansland, gränsen mellan gult och grönt (trots att rimfrosten täckte gräset, så hade det inte börjat gulna än över den vida Numoorislätten). Nosen var placerade några centimeter ovanför backen och svansen svepte uppspelt över bakbenen. D och då stannade tiken till för att undersöka en ny doft, eller för att skärskåda sin omgivning. Fortfarande försökte hon besluta ifall hon skulle fortsätta in över det dimmiga, kala området - eller om hon skulle stanna, kanske ta en ny riktning. Det var ett svårt beslut. På ett vis kände hon sig nyfiken på den nya platsen, men på ett annat hade ett visst intresse för bergen väckts. Det var inga breda eller ens höga berg, men vad kunde finnas på andra sidan? Glaciär, eller kanske rentav.. havet?
Varginnan gav ifrån sig en lätt fnysning då ett grässtrå kittlade henne på nosen. Så höjde hon huvudet, och spratt till. Ögonen spärrades upp en aning, öronen spändes uppe på hjässan. Näsborrarna vidgade sig en aning, för att sedan slappna av igen. Läste av vad vinden förde med sig. Jo. Nog befann sig någon i närheten. Det luktade visserligen alltid varg vart hon än gick, men denna... Denne var nära. Det var en hona. 
Ehfra valde att stanna och avvakta, och det dröjde inte särskilt länge innan någonting mörkt skymtade länge bort över gräset.

[Sämst men har inte rollat på ett tag xD]

Det var med sänkt hållning och lufsande steg Doris rörde sig framåt. Hon kastade ständiga blickar såväl ut över numoorislättens vidder, som ut över det karga landskapet som gradvis blev disigare bort mot horisonten. Långt där borta visste hon att dimman var tät, ogästvänlig, skrämmande. Om hon vandrade ut dit, skulle hon fortfarande kunna se bergen i fjärran? Eller skulle de försvinna och hennes syn bli vit och grå? Världen dold i det bleka, fuktiga diset. Kylan som kom inifrån när känslan av riktning försvann och paniken började gro i bröstet. Hon ruskade på kroppen och släppte landskapet med blicken, fokuserade åter på bergen. Om hon kom närmre dem först, nära nog för deras toppar att resa sig högre än horisonten, inte kunde hon väl tappa bort dem då? Väl? Det var berg. Om hon tappade bort bergen...
     Doris stannade upp när den mångögda blicken plötsligt föll över en högrest silhuett längre bort. Det såg ut som att främlingen stod vänd åt hennes håll. Tittade den på henne? Den lätta brisen som rörde sig över platsen låg på fel håll för att Doris skulle kunna känna någon doft. Hon sänkte nosen till marken. Nej, hon hade inte missat något. Vem främlingen än var så hade den inte passerat över samma mark som Doris gjorde nu. Hon gav ifrån sig ett dovt, lågt jämmer när blicken höjdes till den avlägsna gestalten igen. Vem det än var så var den för långt bort för att de skulle kunnat höra varandra annat än genom ylanden eller gälla rop, och Doris hade ropat tillräckligt de gångna månaderna.
     Helveteshunden såg upp mot bergen igen, och sedan ut över det gulnande landskapet till hennes höger. Hur lång tid hade det gått? Väntade Alice? Letade hon efter Doris, om hon fanns där? Hur länge skulle hon vänta? Den mångögda blicken såg tillbaks på främlingens gestalt, osäkert. Hon sänkte huvudet igen och blev stående stilla i sitt velande.

Den mörka gestalten, skarp mot den grå bakgrunden, stannade upp då denne tycktes få syn på henne. Om än konturerna var skarpa var det svårt att avgöra något speciellt rörelsemönster på avståndet, vilket försvårade att läsa av kroppsspråket. Det var dock sällan Raganan brydde sig om att läsa signaler, så liksom alla gånger innan strök hon ett streck över förnuftet och satte de slanka benen i rörelse. Morrhåren ryckte nyfiket då steget längdes till en flytande trav över gräset, som i sin brun och grönspräckliga kulör påminde allt för mycket om höstens antågande. Snart skulle sommaren vara över helt, och vintern ta sin början. Ehfra kunde inte avgöra om hon såg fram emot det eller våndades inför de bittra vindarna och iskalla slätterna.
Metrarna rann iväg under hennes tassar då tempot höjdes ytterligare en aning. Avståndet från gestalten minskade i stadig takt tills hon kunde urskilja en tanig kropp med bastant huvud. Och synnerligt långa framtassar. I god tid, fortfarande med blicken stadigt fäst på den främmande tiken, bromsade honan in och blev stående på ett betryggande avstånd. Svansen svepte lättjefyllt till över bakbenen ett par gånger.
"Are you planning to get over here?" 
Ehfra gjorde en enkel gest med huvudet över det dimmtäckta fältet till höger om sig. Fullkomligt obesvärad över det udda utseendet som klädde främlingens tunnpälsade kropp. 

[well, hon är som hon är, Ehfra c: visste inte riktigt åt vilket håll de båda stod, men tog random att den är på Ehfras högersidan xD]

[Doris har en kraftig kropp, hon är inte tanig ;D Och jag skrev i mitt inlägg att Azheka ("det gulnade landskapet") var till höger om Doris, så jag antog att det var till vänster om Ehfra om de tittade på varandra, menmen xD ]

Doris förblev stilla när den högbenta främlingen närmade sig. Ju närmare den kom, desto tydligare blev dess form, med långa, starka lemmar och horn på huvudet. Var det en av de där underliga vrenerna som hade horn? Hon hade sett sådana förut någon gång, men det var nog länge sedan nu. Hon kunde inte dra sig till minnes vad de kallats, annat än vren. Doris många ögon betraktade främlingen när denna stannade upp, och när den andra talade var det på ett annat språk än det Doris var van vid. Hennes breda ansikte rynkades i en koncentrerad min. Hon hade hört nimorian förut, men hon kunde inte påstå sig vara så bra på det. Hon vred tankfullt på huvudet och höjde de slokande öronen något.
     Det tog en längre stund innan Doris lyckades lista ut vad den andra sagt, och hon grymtade låg när hon försökte komma på ett svar. "Why?", undrade hon trevande på klart bruten dialekt. Varför frågade främlingen om hon skulle komma bort dit? Det var den högre honan som hade kommit till Doris, inte tvärt om. Det lät på vrenens ord som om Doris redan skulle ha varit framme vid henne, men om hon velat stå nära så kunde hon ha låtit bli att stanna så långt bort. Doris hållning förblev låg.

[Sorry, har inte kollat så noga på hennes bilder och den jag såg tyckte jag att hon ur vinkeln såg spinkig ut hehe~ Känner mig sämst att komma ihåg detaljer i inlägg med hmhmmm]

Det ryckte lätt i Ehfras nos då svaret registrerades, sedan gav hon ifrån sig en låg suck. Tungan, kluven och identiskt ormlik, slank ut mellan frantänderna för att fukta den. Ögonlocken spändes en aning och gled ihop några millimeter, tankfull. Svaret som givits henne var enstavigt och Ehfra kunde inte säga att av det lilla som funnits talade om någon större erfarenhet av hennes eget modersmål. Nåja. Förhoppningsvis kunde den mångögda främlingen förstå någonting av saken. Eller?
"The field?" Varginnan tog ett steg närmre. Uppenbarligen hade tiken missuppfattat det hela. "Are you planning to get over the field?" Tonfallet var mjukt, men en aning otåligt i takt med det bristande tålamodet. Svansen svepte till bakom henne i en vänlighetsgest innan den förblev stilla, liksom blicken som stannat på honvargens mörka skepnad. 
"Hmm?"

Sättet den andra betonade orden på fick Doris att vända bak öronen på ett ursäktande vis. Hon kunde skönja otåligheten i främlingens röst.
     "Forry", svarade hon automatiskt när vrenen talat, innan den andra gav ifrån sig ett kort hummande. Doris koncentrerade sig på orden främlingen sagt. Get over the field. Get over, det var att komma över va? Komma bort till, kanske gå till? Hon trodde att field hade med slätten att göra.
      "Yef", svarade hon, men skakade genast på huvudet och slöt alla ögonparen. "No... I..." Hon svalde och öppnade tre av ögonparen när hon såg upp mot den främmande vrentiken. "I don... don't know, I..." Hennes blick flackade ut mot det gulnade landskapet. "Forry." Doris satte sig abrupt ner. Huden mellan ögonparen veckades i en tankfull min. Efter en kort stund såg hon upp på främlingen igen.
     "Haf... have?.." Hon pausade för att tänka. "Haf you feen... little hikioki? Tif high?" Helveteshunden höjde den ena långfingrade framtassen som av en invand rörelse. Hon hade frågat så många gånger nu, visat så många gånger med tassarna hur stor Alice var. Medan Doris visade så försökte hon komma på hur man sade att man hade tappat bort någon. Hon var ganska säker på att away betydde bort. "Her name Alif. Ah... Alif. Gone away long time ago. I can't... can't find her." Hennes dialekt var fruktansvärt bruten, och orden uttalades klumpigt. Hon tvekade mitt i meningarna i jakt på ord, och hoppades innerligt att det hon sade åtminstone var lite begripligt. Hon ville fråga ifall den andra pratade Nordspråk, men hon kunde inte komma på hur man sade det.

Ehfra tänkte efter. Det var lite svårt att urskilja den främmande vargens meningar bland allt det överväldigande läspandet och de uppenbart undermåliga kunskaperna i språket, men hon fick iallafall ut att den andra letade efter någon. Ibland undrade Ehfra om det inte var dags att hon själv försökte lära sig det där Nordspråket - det tycktes sannerligen som att det var det vanligaste. Opraktiskt var det iallafall att inte förstå varandra.
  "Umm.." Funderade hyndan och tippade huvudet på sne varpå hon tog ett halvt steg framåt. De blå ögonen vilade tankfullt på den andres stripigt pälsklädda kropp.
  "No, I am sorry. Can't say I have." Ehfra log ursäktande och svepte lätt till med svansen i en uppmuntrande gest. "What's her.. His.. The hikiokis name? I can keep an eye after h- I mean the one you are looking for, if you want." Raganan förstod plötsligt hur hon pladdrade på, men insåg däremot inte alls att främlingen faktiskt hade angett könet på den eftersökta individen. Hon log återigen ansträngt. Detta var knappast till någon hjälp för en som inte begrep sig på det Nimorianska språket. 
  "Sorry. Did you get all that?"

Doris försökte desperat att hänga med i det främlingen sade, men kunde inte förstå allt och samtidigt hänga med i det som sades.
    "Little", svarade hon när hon antog att den andra frågade om hon förstått. Hon förstod lite av det, men inte allt. Helveteshunden harklade sig och rynkade tankfullt pannan mellan alla ögonparen. "Her name... Alif.", sade hon efter att ha försökt komma på vad den andra sagt. Tungan flyttade sig i hennes mun när hon försökte få rätt på Alices namn. "Alif... eh. Alisf." Hon pausade ytterligare en stund innan hon, med trevande röst, fortsatte.
    "Talar du nordfpråk?" Hon hoppades att vrenen förstod vad hon menade. Efter en ny, kort paus försökte hon på nimorian. "You fpe... fpeak nordfpråk?" Hon grimaserade åt sitt eget misslyckade försök att uttala orden. Hon hade aldrig varit bra på nimorian, och skulle aldrig bli bra på det. Det var för många s som hon aldrig fick rätt på. Det var alldeles för svårt för henne.

Ehfra såg för en sekund fundersam ut, innan blicken klarnade och hon nickade ivrigt. Innan hade hon inte insett att främlingen uttalat namnet tidigare bland allt läspande. Det som var "Alissfff" var alltså.. Alice? En tik alltså, mest troligt.
  "Alice?" Vrenen log och nickade återigen. Sedan tystnade hon igen, återigen i uppgift att pussla ihop meningar. Nordspråk? Sade hon det? Försökte hon fråga ifall hon kunde tala Nordspråk? Återigen var problemet framme. 
  "I.. I am sorry.. I am Ehfra, by the way. If you wanna know. No. I don't, really. But.. Aah." Ett lätt frustrerat och ursäktande läte lämnade varginnan då hon backade undan ett steg och sneglade som hastigast ut över slätten. Det här var sannerligen svårt för dem båda. Kunde inte hjälpas. Ehfra kände det mer som att hon försvårade saken mer än det hjälpte främlingen.
  "But.. Uuuh. I'll let her know that you are looking for her, if I would meet her. Promise." Det ansträngda leendet återvände för ett par sekunder innan det dog ut. Nej, det var ingen anledning att dra ut på mötet mer än såhär - fast å andra sidan skulle det vara bra att veta hur den eftersökte såg ut. Vrenen tvivlade på att det skulle gå att få en bra beskrivning ut den andre. Liten vid namn Alice. Det fick duga.
  "Umm.. So. Bye then. Good luck searching for her." En sista blick och hon snodde runt åt vänster, ut över det okända. Hon hoppades ärligt att Doris skulle hitta sin vän. Hon verkade onekligen lite vilsen.

[Antar väl att Doris själpte ur sig sitt namn någonstans i det här inlägget. Om inte, ignorera. Blööh c: Tyckte det var rätt läge att avsluta här. Lägg till något om du känner för det, annars avslutat!]

Hon kände sig lättad när den främmande tiken lyckades få rätt på Alices namn, trots Doris otydliga försök att uttala det. När den andra fortsatte tala så var det många ord som föll ur hennes mun på en och samma gång. Helveteshunden lyckades uppfatta att hon presenterade sig som Ehfra, trodde hon i alla fall.
     "My name Dorif", flikade hon in en aning klumpigt mellan den andras ord, samtidigt som hon försökte utröna vad allt Ehfra sade betydde. Hon såg på vrenen hur denna tvekade och trevade, och kunde känna den obekväma spänningen som uppstod mellan dem. De hängande öronen vände sig en aning bakåt på Doris huvud.
     "Tack", sade den bruna med låg röst när hon lyckades förstå att den andra skulle kika efter Alice. Hon lade snabbt till ett styltat "Thankf" när hon insåg att hon svarat på nordspråk. När främlingen tog avsked och började röra sig bortåt så satt den mångögda tiken kvar och såg efter den slanka skepnaden som hastade iväg. Hon var fortfarande inte helt säker på om hon hade förstått allt, men hoppades att den andra skulle hålla utkik och hälsa Alice att Doris letade efter henne, om hon mötte hikiokin. En aning osäker ruskade hon på sig innan hon reste sig upp och fortsatte sin vandring mot bergen i söder.

[Avslutat C:]