Peivat Roll med Hinata

Tysta steg rörde sig frammåt i skogen, träden viskade om den gula tiken som gick mellan träden med solen som lös på den
starka gula pälsen och fick den att glimma till i solens sken. Solen höll på att gå ner över trädens toppar, Azul stannade upp
och tittade mot solens håll mot träden som vissa blad börjat få en gulnad nyans, snart skulle det bli höst igen och då
så skulle hon vandra genom starka lövfärger. Az suckade och log svagt innan hon fortsatte att gå genom skogen.
Hon hade undan vikt pannluggen, så gick hon nuförtiden sedan mötet Murderotic hade hon börjat accepterat sin kraft,
fast hon hade kallat henne till häza. Orden ryckte smått i hennes tankar, hon hade hört det förr och hon började
förstå att det var hennes öde, fast hon hade gjort fel den gången så skulle hon bättra sig.

Hon gick lugnt, tass för tass genom skogen, fast hennes sinnen letade, för att finna något
hon hade letat efter enda sen hon kom till Numoori, Hinata.
Sen mötet med Wind hade hon känt större hopp att få träffa sin kusin.
En kanin hoppade framför henne och vinklade lätt på öronen och fångade upp hennes tassar mot mark och
fick sen nys om henne och skuttade i väg.
Az var inte ut efter att få jaga, utan bara att få vandra, hon var en vandrare, en vandrare som ville finna
ett hem, eller en flock, bara någon som kunde se henne i ögonen.

Hinata vandrar i Lövskogens mjuka dunkel. Solen pressas fram mellan lövverket på sina ställen. Varför hon gått hit vet hon inte. Kanske har hennes tassar för henne hit för att hon hoppas kunna finna Laya. Hon är orolig över sin dotter. Hon vill inget annat än att ha familjen samlad.

Hon tar sig haltande fram. Vänster framtass är fortfarande inte läkt. Det gör fortfarande ont när hon lägger tyngd på den. Så hon försöker undvika det i den mån det går. Hon måste ändå använda tassen för att den inte ska bli stel och skadan då bara blir ännu värre. Det har hon lärt sig. Att har man en skada måste man ändå fortsätta som vanligt så gott man kan. Annars kan det bli värre istället för bättre.

Vinden viskar till henne att hon inte är ensam i skogen. Hina stannar upp. Ser sig omkring lite. Sen sätter hon sig ner lutad mot ett träd. En kort vilopaus är inte helt fel nu.

Hon fortsätter frammåt, med halvsslutna ögon och njuter av värmen som ännu finns och går tyst och stilla vidare
tills doften av tik kommer till hennes nos och Az stannar upp ett tag. Låter sina ögon granska
området, såklart var inte vargen där, men inte så långt bort i ellafall.
Så hon fortsätter nu mot doften, hon vill inte missa vargar, vem visste? Kanske var det hon Az sökte?
Az slöt ögonen en kort stund innan hon öppnade dem och började skynda på stegen frammåt,
mot den främmande tiken.

Snart hade hon doften blivit starkare och en svart tik, med flertal tecken, och rosa mankam och pannlugg.
Az granskade henne men lät inte sina egna ögon möta den andres, honan värkade
vara skadad och Az la huvudet smått undrande på sne men rätade det snabbt igen.
"Goddag" sa Az vänligt och nickade artigt mot tiken, hon hade lärt sig detta lands språk
väldigt bra nu för tiden, men man hörde hennes engelska brytiningar.
Hon var själv noga med att inte möta den andres blick, det skulle inte vara precis
snällt.

Hina sitter och ser ner på sina tassar. Och lyssnar till vindens mjuka nynnande och även när den talar om för henne var främlingen befinner sig. Att denne kommer närmare. Hina är inte så upplagt för möten nu. Men det blir väl som det blir i alla fall. Hon klagar i alla fall inte. Hon höjer blicken lite lätt när en gul främling blir synlig. Hon nickar kort.
"Goddag". Svarar hon främlingen med trött stämma. Hina har plågats av många tankar senaste tiden. Sedan Laya försvann. Hon skyller på sig själv att hon inte hade bättre uppsikt över döttrarna. Hon oroar sig för vad som kan ha hänt. Hon är ledsen för att hon saknar Laya och hon klandrar sig själv. Och på det är det mycket annat som tynger henne. Den skadade tassen bland annat. Men så även något annat som tär på henne innifrån. Inte bara psykiskt.

Honan värkade vara trött och sliten på något sätt och Az tyckte smått synd om henne, Az satte sig stilla ner, detta
skulle kanske bli ett kort möte om honan inte orkade med henne. Az log försiktigt mot honan
och tittade på henne en kort stund.

"Mitt namn är Azul, skämmerska" presenterade sig Az och nickade "Eller häxa som folk också brukar tycka
dt är roligt attt kalla mig" sa hon sen med en lite mer road stemma, hon hade lärt sig nuförtiden att
först presentera sig själv innan man frågade om nån annans namn.
"Vem är du själv?" sa Az sen mjukt och la huvudet försiktigt aningen på sne och studerade honan mera noga för
att lägga alla hennes detaljer på minnet, det kunde ju vara bra att veta.

Det enda Hina uppfattade var främlingens namn. Azul. Resten av orden som flöda över Azul's läppar var bara ett enda blurr. Men hon kunde urskilja att den gula tiken frågar vem Hina är.

"Hina". Svarar hon kort. Hon orkar inte med det här riktigt. Men hon behöver vila lite. Sömn har hon inte fått mycket av. Hon vill bara finna sin dotter. Hon längtar efter Anah's och Laya's glada ansikten. Men så länge Laya är borta tvivlar Hina på att Anah kommer le någon gång.

Svansen sveps om hennes tassar och Hina sitter och ser ner i marken. Vinden leker med hennes lila lugg och får pälsstråna att dansa lätt.

Orden som lämnade den andra svarta tikens läppar hade hon inte trott att hon skulle få höra, Hina? Hinata?
Az's nos darrade lätt till och hon svalde, "Hinata..?" sa hon sen osäkert.
Hur många Hinata fanns det igentligen i numoori? Troligen inte många, och denna hona såg ut som en stäppare
till formen. Men hennes ord hade endå varit frågande, hon rynkade pannan och tittade på henne,
fundersamnt. Hon hade inte riktigt förestält sig Hinata så här, lite mer pigg och frisk kanske?
Men honan hade nog troligen varit det, Az flakkade lätt med blicken innan den stannade på honan igen.
Hon ville be om ursäkt om hon störde, men kunde inte, först måste hon få veta mer.

Ena örat klipper till och vänds mot den gula tiden. Hon studerar den andre kort.
"Känner vi varandra?" Frågar hon sedan. Hina kan inte minnas att hon
någonsin har mött den här främlingen förut. Hon brukar vara bra på att minnas
de hon mött. Men denne gula tik tror hon inte att hon mött tidigare. Ändå tycks
främlingen kunna hennes namn.

[Kort. -.- Men trött.]

Hinata värkade inte känna igen henne precis, men varför skulle hon? Vem skulle någon gång berättat om henne själv för andra?
Az skakade misstroget på huvudet åt sina egna tankar medan fokusen var på Hinata.
"Vi har aldrig mötts" försäkrade Az Hina, hon ville inte förvirra henne mer en det behövdes.
Hon stannade upp för att fundera lite på hur hon skulle få fram det på rätt sätt med detta språk.
"Before.." Az stannade upp igen, närvositeten hade tagigt med sig orden och slängt in något annat i stället.
"Innan" rättade hon sig och fortsatte ....min mor dog berättade hon för mig om hennes syster Inka och att hon hade en dotter
vid namn Hinata, hon sa att jag skulle finna henne då hon dog, jag gav mig av och tog land här, i Numoori.
Trodde inte att du skulle finnas här, men sökte endå lite runt och fann en tik vid namn Wind som berättade att du
fanns här, så då stannade jag och började mitt sökande på allvar.." sa Az och avslutade sitt tal,
hennes blå ögon vilade på Hina, men inte ögon mot ögon.
Det kunde ju också vara så att hon inte trodde henne, det skulle kunna vara rätt så uppenbart.
Az suckade och sänkte blicken.

Inte en min rör hon. Familjen har hon aldrig tänkt på. Sin mor fick hon aldrig träffa. Bara i början när valparna behövde di. Men sedan såg hon aldrig sin mor igen. Sen dog hela flocken i branden. Totalt utrotade. Bara Hinata lyckades komma undan helskinnad. Att det skulle finnas fler släktingar. Levande släktingar hade Hina inte en tanke på. Hon orkade helt enkelt inte bry sig om det. Hennes familj är borta. Men det kunde man heller inte riktigt kalla familj. Det var mer ett träningsläger.
Hon skakar lätt på huvudet.
"Alla är döda. Utrotade. Ingen finns kvar. Min mor kände jag aldrig". Säger hon och reser sig mödosamt upp utan att lägga tyngd på den skadade vänstertassen.
"Du får ursäkta. Men jag måste vidare". Hon bryr sig inte om att vara direkt artig eller trevligt. Det är mycket som tynger henne. Mest tanken på dottern som varit borta allt för länge nu. Hina vill inget hellre än att hitta sin dotter.

[Jag avslutar det här rollet. Vill Azul möta Hina igen kan vi starta nytt. ^^]