Berg? Hade hon gått åt fel håll? Hon minns inte att det varit berg där hon gick för att komma hit. Vart har hon hamnat? Att inte kunna lokalisera sig ordentligt kan ha sina mörka sidor. Den snövita tiken fnyser irriterat och vrider på huvudet som för att se sig omkring. Men hon ser ingenting alls. Den långa regnbågsfärgade luggen döljer ett bar tomma livlösa ögon. Hon har inte kunnat se ljuset på många år. Men hon har lärt sig att leva med det. Det är trots allt något som hon kommer få dras med i hela sitt resterande liv förmodligen. Öronen står på huvudet. De vippar lätt fram och tillbaka för att fånga upp så mycket ljud som möjligt.

Tiken snubblar över en låg buske. Eller så kanske det är ris av något slag. Hon piper till men hittar snabbt balansen igen. Hon ruskar lätt på sig och vinden drar mjukt i den snövita pälsen. Dansar lätt med stråna i den uppstående regnbågsfärgade manen. Utan den färgstarka manen och luggen så skulle nog tiken smälta in perfekt i det snöklädda landskapet. Men förmodligen är hennes ras inte menat att smälta in någonstans. Men denna tik känner sig mer udda en andra. Mest beror det på hennes icke fungerande ögon. Men hon är glad att luggen döljer ögonen. Hon vill inte att andra ska tycka illa om henne om de skulle få se hennes tomma livlösa ögon. Tiken fortsätter framåt. Mer försiktig med var hon sätter tassarna. Det räcker med att snubbla en gång. Hon måste finna vägen hem. Kanske om hon svänger här? Hon svänger och fortsätter gå. Men efter en stund stannar hon och fnyser irriterat. Vägen börjar slutta uppåt. Detta kan inte vara rätt väg. Hon får helt enkelt vända om igen. Och det för hon. Hon vänder helt om och går nerför berget igen. Hon tycker inte om att vara vilsen.

[Pax till Demitrij]

De kraftiga vingarna slog gång på gång. Den dova dunsen när membranet fylldes med luft ekade i de långa öronen. Solen sken på en dimmig sky och kastade ett kyligt sken över det snöklädda landskapet. De långa benen hängde under hennes kropp på ett nästan komiskt vis. Avslappnat. Svanen pendlade bakom henne likt ett tunt och långhårigt roder. Hon hade lämnat Eriinaris kyliga vindar bakom sig och passerade över Azhekaslätten för endast en dag sedan. Ännu skadad hade hon inte vågat landa på fiendens territorium. Inte av feghet - nej - utan av vissheten om att de skulle ha slitit henne i stycken innan hon hade fått en chans att försvara sig.

Benen och buken sved inte lika mycket längre. Brännskadorna läkte långsamt. Det värkte lätt i vingmusklerna på ryggen och bröstet. Det hade varit en hård färd och hon behövde vila. Behövde finna en plats att återhämta sig på för att sedan komma till start. Konfrontera de hon var menade att förgöra.

Den grå blicken sökte i landskapet nedanför efter en plats hon kunde anse säker nog. Även om hon passerat bergen och närmade sig ett varmare, grönare område så fanns det inget som sade att De härjade i området. Det var ännu nära deras hem och hon tänkte inte ta några onödiga risker med att sova synligt och där vinden skulle föra hennes doft kilometervis.

Blicken fastnade efter ytterligare en stunds flygande på en färgfläck i det annars så vita landskapet. Vingarna spändes ut för att glida genom luften när hon betraktade krabaten. Ingen av Dem var så färgglada. Och ingen av Dem vandrade så förvirrat, såvitt hon visste. Främlingen tycktes röra sig av och an. Vandrade än åt ena hållet, och än åt det andra. Irrade på ett vilset vis.

På avstånd, uppe i skyn, fortsatte Dimitrij att betrakta den andra. Långsamt sjönk hon närmare då hon inte längre slog med vingarna, men det utan att komma så nära att hon tvingades landa. Hon hade egentligen ingen anledning att bry sig om den främmande, men det var någonting som väckte hennes intresse. Kanske avsaknaden av sällskap. Hon var trots allt en flockvarg. En flockvarg, vars flock slitits ifrån henne och tvingad att vandra ensam. Ett tiotal meter ovan den främmande färgfläcken, vargen, öppnade hon sin mun: "Varför irrar ni så, främling?" Tonen var neutral, frågvis. Hon kunde inte se någon anledning till att främlingen skulle se så vilsen ut. Området tycktes relativt öppet och sluttade mot det mindre snöiga landskapet nedanför. Varför var denna vilse på en så öppen plats?

Varför var hon vilsen? Här. Varför var det berg här? Berg. Hon suckar. Försöker samla sitt förvirrade sinne. Försöka finna den rätta vägen. Hon vill hem. Tillbaka till flocken. Hon undrar om någon undrar vart hon tog vägen. Eller om alla irrar runt på egna håll. Hon har märkt främlingen som närmar sig från luften. Ännu en flygare. Är alla burna av vinden i detta land? Flocken Cassi föddes i och har växt upp med har alltid hållit sig på sin kant. Ute i det okända har de aldrig riktigt haft kontakt med utomstående. Därför är allt nytt skrämmande. Men hon försöker att inte visa något av sin osäkerhet för andra. För det är något hon lever efter. Aldrig visa sig sårbar för något. Därför sträcker hon på sig och antar sin lugna och värdiga hållning när hon riktar nosen upp mot främlingen. Denne talar ett udda språk hon aldrig hört förut. Hon har just öppnat munnen och ska svara främlingen när vinden drar tag i hennes lugg och blottlägger hennes tomma livlösa blick. Snabbt som sjutton sänker hon huvudet mellan frambenen och med ena framtassen rättar hon till luggen igen. Hon hatar att vara blind. Hon hatar sina fula livlösa ögon. Hon är inte vacker alls. Hon är bara ful. Hennes ögon kan bara stirra äckligt. Den mjölkvita hinnan över ögonen är bara så ful. Så fel.

Sen kommer hon på att främlingen fortfarande är kvar. Hon höjer huvudet igen. Men inte så mycket att vinden kan få tag i luggen. Hon hatar att visa sig svag och sårbar. Öronen vilar mot hennes nacke nu.
"Tuma kauna hō?". Blir hennes svar tillslut. Hennes stämma är mjuk och mild. En stämma som kan verka helt menlös. En stämma man inte kan tänka sig brusa upp. En vacker stämma. Likt en sång. Raggen är lätt rest på hennes manke. Men detta är inte på grund av ilska eller något liknande riktat mot främlingen. Det är på grund av sin egen dumhet. Varför ska alla flyga?

Hon betraktade främlingens tafatta försök att dölja sina ögon. Varför dölja ögonen? Den bleka hinnan talade sitt eget språk och underlättade betydligt att förstå varför hon verkat så vilsen. Dimitrij hade endast fångat de bleka ögonen med blicken för en kort sekund, men hade snabbt registrerat främlingen som blind. Eller, åtminstone nästan-blind. Minst. Hon hade aldrig mött en varg med sådana ögon som hade synen kvar.

När tiken talade, och det på ett främmande språk, landade Dimitrij. Vem var denna, att tala så? Det intresserade henne. De breda tassarna tog mark och de kraftigt krökta klorna lämnade ränder i snön innan hon fick ordentligt fäste. Vingarna fälldes in mot hennes kropp. Luften var inte lika kylig här som längre norrut, men det stack ändock lite i tassarna när snön trängde in mellan tårna.

"Ursäkta, men..." Nacken höjdes, trots att hon antog att den andra inte såg. "... ni gör er inte förstådd. Vem är ni?" Rösten var lugn, nästan likgiltig. De grå ögonen studerade den främmande tiken en bit bort. Hon planerade inte att gå närmre, och musklerna var på helspänn. Redo att kasta sig i skyn, skulle så krävas.

[Förvirraaaat...]

Ett halvt steg bakåt när främlingen landat. Även denne talar på det där underliga språket som den flygande främlingen hon mött för ett tag sedan på en annan plats. Cassi har gett stråna i luggen lite koncentrerad energi så att luggen ska ligga stilla och dölja hennes ögon. Öronen ligger mot nacken men det ena spetsas sakta.
"Tuma jībha mēṁ bōlatē(Du talar i tungor)". Säger hon. Hon förstår inte denne främling. Och främlingen verkar heller inte förstå Cassi. Fint. Detta kommer minsann skapa problem även denna gång. Den förra främlingen hade förmodligen trott att Cassi drev med henne. Och de hade blivit lite sura på varandra. Ska det även bli så detta möte?

"Tuma paṅkha kyōṁ hai?(Varför har du vingar?)". Hon låter lite nyfiknare på rösten nu. För det är förunderligt för henne att möta någon med vingar. Kan vargar verkligen ha vingar? Tydligen. För denna främling har det. Och även den förra främlingen hade vingar.
"Dēśa kē isa his'sē mēṁ sabhī paṅkhōṁ cāhēṅgē?(Har alla vingar i den här delen av landet?)". Samla information. Det är tanken som regerar just nu. Det kan var viktig information. Viktigt för flocken. Men om Cassi och främlingen inte förstår varandra kan det bli svårare att samla information. Varför ska allt vara så svårt? Men sånt är livet. Inte är det lätt i alla fall.

Hon stod stilla och betraktade den främmande tiken med kalla ögon. Drev hon med henne? Eller var det så att denna tik verkligen inte förstod? En fnysning lämnade den smala nosen när Dimitrij betraktade den andra. Den hiskeligt färgade manen nästan stack i hennes ögon. För ett ögonblick tyckte hon synd om den främmande, då denna var född in i världen med en så skrikigt färgad man. Kanske var hon omedveten om det själv...

"Om det här är ett skämt, så är det inte roligt." Orden var kyliga snarare än hårda. Om det var på låtsas skulle Dimitrij inte låta det komma undan som ett kul skämt. Hon tog ett djupt andetag och lät blicken fokusera på den främmande. Där ögonen borde dölja sig under den gräsliga luggen. Varför dölja sina ögon, och försvåra ögonkontakt? Den hornkrönta tiken lät vidga sitt sinne, sträckte sig efter den främmande tikens tankar. Med telepatin försökte hon komma i kontakt med främlingens tankar, sinnen. Hon må ännu vara svag i den telepatiska kraften, men om tiken inte märkte något eller släppte in henne så skulle det underlätta kommunikation. Om hon bara fick veta vad det var tiken menade så skulle det göra hela situationen enklare.

[Jah... Dimitrij försöker leta sig in i Cassidys hjärna. Om du vill att hon får komma in, så får du gärna tala om för mig antingen här i tråden eller via mail eller så vad Dimi får reda på. Hon letar inte hemligheter och söker inte efter familj eller annat i hennes hjärna, utan är endast ute efter sinnesstämning, vad det hon säger kan betyda, namn på tiken och så vidare. Sådan som kan vara relevant där och då.]

[Jag vet inte hur mycket Dimi kan få reda på för Cassi tänker ju på hindi med. :P Själv

Det är ytterst irriterande att inte kunna förstå varandra. Men Cassi behåller lugnet så gott hon kan. Det har hon övat på i många år. På att agera på ett samlat och lugnt sätt när andra finns i hennes närhet. Hon försöker komma på ett sätt att göra sig förstådd. Men det är svårt när de inte talar samma språk. Om det ens är ett språk den andra talar. Det låter lustigt. Underliga ord.

Cassi känner en underlig känsla i huvudet. Som en pirrande känsla. Öronen far snabbt mot nacken och hon backar hastigt tre steg. Som för att komma undan en osynlig hand som försöker greppa om henne. Ett dovt morrande vibrerar i hennes strupe. Men morrandet slutar lika snabbt som det börjat. För en tanke har slagit henne. Hon vet inte vad det är som händer. Men det känns som att någon försöker ta sig in i hennes medvetande. Är det främlingen? Kan denne ha sådana krafter. Cassi blir rädd och morrandet startar igen. Det darrar lätt i läppen och uddarna på huggtänderna blir synliga till och från. Hon vet inte vad det är. Men med sin energikraft kan hon isolera de delar av sitt medvetande, sina minnen, så att ingen kan ta sig in dit utan att forcera. Hon tänker att främlingen kanske kan se det Cassi tänker på. Hon vet inte hur det fungerar men hon tänker på vingarna. Öronen spetsas på huvudet. Huvudet tippas lätt på sne. Hon upprepar sin fråga i tanken.
Tuma paṅkha kyōṁ hai?(Varför har du vingar?) Det är det hon är mest nyfiken på just nu. Hon vill veta om det är vanligt att ha vingar.

Utåt sett ignorerade hon fullkomligt den främmande tikens reaktion och morrande stämma. Dock var hon mentalt handlingsberedd och redo att fly till luften eller helt sonika backa om så skulle krävas. Den grå, kyliga blicken låg ännu fäst vid den andras skarpt färgade man. När morrningen abrupt upphörde blinkade Dimitrij dock och fokuserade mer på vad den andra gjorde. Med telepatin försökte hon finna något som antydde vad främlingen tänkte på, men det enda hon fann i nuläget utan att behöva gräva var förvirring. När rädsla slog emot henne och tiken vagt blottade tänderna i en morrning så sänkte Dimitrij nacken. Överläppen drogs tillbaka i en hes, kort, morrning. Mest för att få tyst på tiken. På samma vis som man sade till en olydig valp att skärpa sig.

Tankarna i den andra tikens sinne skiftade snabbt karaktär och rädsla byttes mot nyfikenhet och undran. De ljud hon tidigare yttrat... ord... upprepades i sinnet, ackompanjerat av en otydlig bild som hastigt skiftade förbi. En fråga. Vingar? Dimitrij kunde ännu inte helt förstå, och då hon ännu inte var van vid att använda telepatin kunde hon inte vara helt säker på vad allt betydde.  Hon försökte sig på något annat.

En bild av sig själv, så skarpt hon förmådde förmedla den via sinnet. De långa benen, det smala ansiktet, svansen, hornen och de vida vingarna. En bild av henne själv. Hon försökte hålla fast i den, visa den i främlingens tankar. Visa den för hennes inre.

"Dimitrij." Hon fokuserade på bilden. De grå ögonen som betraktade främlingen såg inte längre. All fokus låg i tanken. Hennes namn, i kombination med hennes bild. Hon lät den hänga kvar en stund innan hon lät bilden försvinna och ersättas av den främmande tikens skepnad. Den ljusa kroppen och den... klara... manen och luggen. "Vem är du?" Oavsett om orden skulle förstås eller inte, så hoppades hon att ordens tonfall, med bilden och en undrande känsla borde få fram vad hon ville.

Hon var inte säker på vad som hände. Och hon gillade det inte. Men försökte ändå hålla sig samlad. Öronen klipper till på huvudet när en bild dyker upp i huvudet. En bild på den främmande vargen. Huvudet tippas på sne. Hon lyssnar på främlingen.
"Dimitrij?" Upprepar hon frågande. Kan det vara ett namn? Heter främlingen så? Eller är det bara ytterligare ett underligt ord på det språk hon inte förstår? Men för stunden tänker hon tro på att det är främlingens namn denne vill förmedla.
Främlingen ställer en fråga. Det låter i alla fall som en fråga. Och en bild på Cassi själv dyker upp i huvudet. Hon är inte säker på om det är hon själv som styr tankarna eller om det är främlingen som planterar något i hennes skalle. Det är en olustig känsla som sprids i hennes kropp. Hon vill inte ha det så här. Hon vill få ut bilderna ur huvudet. Få bort den främmande närvaron i hennes tankar. Hon ruskar lätt på huvudet. Sedan riktar hon nosen mot främlingen. Koncentrerar på bilden av sig själv.
"Cassidy". Säger hon och hoppas att främlingen förstår.
"Mērā nāma Cassidy hai(Jag heter Cassidy)". Hon sveper mjukt till på svansen. Hon försöker en gång till. För hon är otroligt nyfiken på vingarna som pryder främlingens rygg. Dimitrij's vingar. Hon koncentrerar sig åter på bilden av vingarna. Frågande. Hon vill veta.

[Förlåt! D: Jag fick ingen påminnelse om att du svarat, så jag visste inte! Svarar nu!]

Dimitrij nickade omärkligt, även om hon misstänkte att den andra tiken inte såg. Jo, Dimitrij var rätt. När sedan främlingen svarade på hennes fråga, om än med en främmande dialekt, så lät hon bilden på främlingen stanna falna. "Cassidy." Hon tog det som ett namn. Om så inte var fallet spelade ingen roll. Det var lättare än att inte kalla någon vid något alls. Hon tänkte just försöka sig på att fråga varför främlingen irrade så här uppe när en bild från Cassidys sinne nådde henne. Vad hon antog var vingar. Än en gång försökte hon förstå vad tiken menade. Vad undrade hon så över, som involverade vingar?

Bilden på Dimitrij dök åter upp när hon försökte komma på ett svar. Hon lät bilden röra sig, fälla ut vingarna. En frågande känsla ackompanjerade bilden. Hon lät sig själv vara ur fokus, medan vingarna var klara som ytan på stilla vatten. "Vingar?"

Det här skulle onekligen bli en underlig konversation.

Hon nickar när denne Dimitrij uttalar hennes namn rätt. Fast det låter lite udda på främlingens dialekt. Men helheten är rätt i alla fall. Okej, nu har de presenterat sig för varandra. Det är en framgång. Det känns ändå lite underligt att en främling nu känner till hennes namn. Hon är inte van vid det. Vid möten med andra vargar som inte är medlemmar av flocken. Men ändå känns det spännande. Som om ett enormt äventyr ligger framför henne om hon bara vågar följa stigen.

Återigen fokus på vingarna. Dimitrij uttalar ännu ett lustigt ord. Är det menat att ordet ska hänga ihop med bilden av vingarna?
"Vingar?" Hon testar att uttala det och lägger huvudet lätt på sne. Hon funderar en stund. Testar att tänka på en bild på en varg utan vingar, en varg som inte är någon hon känner. En varg utan egentlig personlighet eller namn. Bara en bild på en varg helt enkelt. Vinglös. Sedan en bild på Dimtrij, på vingarna. Kanske är det lustigt att Cassi kan frammana en bild på någon hon inte kan se. Men hon har kraften att känna av främlingen i alla fall. Känna dennes kroppsbyggnad och rörelser och sådant. Energin i dennes kropp. Därför är bilden på Dimitrij rätt. Men färgerna är fel. Färgen är ljus. Beige färg.

Hon nickade, medveten om att den andra kanske inte såg. "Vingar." Bekräftande. Det var rätt ord, även om det onekligen lät underligt i främlingens tal. Vad var detta för språk? Hur många fanns det som talade så? Frågorna var många, men Dimitrij tvingades hejda sig. Hon hade inte tid att ställa en massa frågor. Inte egentligen. Men då hon gett sig in i konversationen fick hon fullfölja den. Det var onekligen intressant.

En bild av en främling visade sig i hennes sinne. Någon den ljusa tiken kände? Kanske. Sedan en bild av Dimitrij själv - eller, hon antog att det skulle föreställa henne. Trots allt hade hon själv nyligen visat sig själv, så det vore inte underligt att välja henne som exempel. Färgerna var dock inte helt korrekta. Beige var hon, men inte vingarna. Det var inte väsentligt. Vad var det denna främmande tik - Cassidy - ville veta? Vad var det med vingarna hon undrade över?

Hon lät en bild av en främling visa sig tillsammans med de två redan befintliga bilderna. En ljus varg med fjäderklädda vingar. Någon hon själv sett på avstånd, men aldrig mött. Hon kunde inte säga om det var en tik eller en hane, bara att den varit ljus och med befjädrade vingar. Hon lät färga sin egen bild rätt och lät den slå med vingarna, lät den ljusa vargen slå med vingarna. "Vingar." En paus. Den vinglösa vargen i fokus. "Inga vingar." Hon skakade på huvudet, väl medveten om att gesten kanske inte inte syntes för främlingen. Vad ville hon veta?

Off:
Då det här rollspelet har stått still länge så tänker jag för nu kalla det för avslutat. Vi kan kanske säga att Dimitrij försökte förklara vingar, gav upp eller lyckades (?), sade adjö och flög iväg. Något sådant.

Om du vill fortsätta så säg till, men tills vidare ser jag det som avslutat.




Avslutat