De ljust blåa ögonen var fortfarande fyllda utav tårar, öronen låg alldeles intill den mörka nacken. Blicken låg bara klistrad i marken medans han vandrade under tystnad. Han var utmattad och de små benen skakade under honom. Skönast hade det varit att falla till marken och somna in, släppa taget. Men han reste sina tomma, ja tomma på pupiller, ögon och spände sina käkar och fortsatte marschera framåt.
Den kalla vinden slet i den lilles päls och piskade emot hans ansikte men han rörde inte en muskel i sitt ansikte. De gigantiska granarna sträckte sig långt ovanför honom och såg ned på honom. De svajade svagt medans de skrattade åt den patetiska valpen som kröp långt där nere. Han kröp som en liten mask, en försvarslös svag mask. Trodde han verkligen att han skulle överleva?
Valpen behöll sin uttryckslösa och tomma ansikte medans tårarna rullade ner över hans ansikte. Han ville inte framstå som svag, ordet hade hemsökt honom så länge han kunde minnas så han fortsatte framåt.

Han föll till marken, benen orkade inte bära honom, han var törstig och hungrig. Viljan att skrika, pipa och ropa efter mamma växte allt mer men han höll det inom sig. Han hade fortfarande käkmusklerna spända, bet hårt ihop sina käkar. Andningen var tung och oregelbunden, höll han på att bli sjuk till råga på allt?
Tårarna avtog, han kände sig inte längre ledsen eller ensam, han var alldeles för trött för att känna något alls. Huvudet placerade han på sina framtassar med blicken klistrad upp i himlen, inte en solstråle trängde sig igenom granarnas väldiga grenar. Han var fast i mörkret och troligen redan dömd.

[ haha konstigt men får bli så ^^ ]

Hon hade varit hungrig och det var bara turen som fått henne att stöta på ett övergivet rådjurskid. Även om hennes jaktkunskaper inte på något sätt var förfinade så hade hon lyckats fälla det oskyldiga djuret. Det fanns inte mycket kvar av djuret när hon reste sig upp, med full mage och röd mun. Som det barn hon var tog hon de båda kvarvarande benen i munnen och bar iväg på dem.
Det blåste mycket i denna skog, men kylan passade henne väl. Trots den korta pälsen på större delar av hennes kropp höll hon sig enkelt varm i de kalla vindarna, kanske berodde det på isen inom henne, kanske inte.
För att underlätta ätandet av rådjuret hade hon kastat bak luggen bakom de långa öronen. Det blottade hennes huvud på ett väldigt ovanligt sätt och man kunde lätt urskilja de olikfärgade ögonen.
Intet ont vandrande såg hon plötsligt en figur som föll ihop på marken, långt framme mellan de höga träden. Det fanns inga dofter i den vinande vinden som kunde avslöja varelsen och den lilla varginnan trampade nervöst på stället. Hon ville hjälpa, det låg i hennes natur, men hon var också rädd för en eventuell attack.
Trots sin rädsla närmade hon sig varelsen som fallit ihop. När hon närmade sig såg hon att det var en varg och de svaga dofterna som kom från vargen fick henne att tro att det var en hane.
Lagom långt ifrån stannade hon, släppte ner benen på marken för att tala.
"Hallå?" sa hon frågande och sträckte lite på huvudet för att se hans ansikte bättre "Behöver du hjälp?"

Han märkte inte närheten utav främlingen fören en röst uppenbarade sig. Första tanken var att detta verkligen var slutet, han hade börjat inbilla sig också, det var skrämmande. Blicken föll långsamt ned ifrån det eviga mörkret ovanför honom, den föll på en skepnad framför honom. Var det döden? Vacker var denna i vilket fall. Orden var otydliga och låga så han försökte vinkla öronen framåt, vagga lite lätt på huvudet för att förstå främlingen men inte. Han var alldeles för trött för detta och gav istället ifrån sig en hostning som svar medans de trötta, pupillösa ögonen stirrade sömnigt på den vita.
Vargen tycktes nästan skina upp den mörka skogen med sin närvaro, men till ingen större nytta. Valpen beundrade den stora varelsen framför honom, inte bara stor utan snarare gigantisk jämfört med honom själv.
"För.." började han med en låg röst. Han stirrade fortfarande på den främmande osäker på vem denne var och vad den ville. Men om önskan hade varit att döda skulle han väl troligen redan somnat in vid detta laget så han fortsatte att tvinga fram ordet."Förl..tlåt"
Han låg sedan tyst en stund, utmattad utav att ha försökt ursäkta sig själv för att vara svag i denna stund. Han öppnade munnen och lät den skära tungan röra sig över hans mörka nos och drog sedan ett djupt andetag.

Han gjorde ett försök att resa sig ifrån den nästan lite gyttjiga marken och slöt ögonen i smärta samtidigt som ett gråtande ljud lämnade honom. Han lyckades reda överkroppen, stödjande på de smala frambenen medans bakbenen låg kvar livlösa bakom honom. Åter igen började benen skaka och med ett förtvivlat pip föll han till marken igen.
Bedjande såg han på den andra medans han försökte tala till den.
"Snälla. Snäl-snälla. Hjälp." viskade han fram medans de tomma blåa ögonen såg rakt in i främlingens.

Den lillas maktlöshet och svaghet skrämde henne. Aldrig förr hade hon mött en varg som inte ens orkade stå upp. Nervöst såg hon på den lilla medan han försökte ställa sig upp, bad om ursäkt och bad om hjälp.
Hans ögon var lite obehagliga. Det verkade inte finnas någon mitt i dem för där existerade ingen pupill. Hon rös när han åter föll ihop.
Försiktigt tog hon några steg närmare honom, hon hade plockat upp benen hon haft med sig och tänkte ge honom dem.
Försiktigt lade hon ner benen framför nosen på honom.
"Du bör inte be om ursäkt, även den starkaste varg har någon gång varit hjälplös." sa hon och satte sig ner. Försiktigt knuffade hon på benen och menade att han skulle äta.
"Det brukar hjälpa att äta." åter puffade hon på benen så att dem stötte emot honom.
För första gången någonsin önskade hon att kraften att hela fanns inom henne få is inte skulle göra honom någon nytta, det trodde hon i alla fall inte. Hon såg i alla fall inte något blod och hoppades att det var ett gott tecken, bara han inte blödde inombords. Tanken på den varg hon en gång sett som blödde inombords fladdrade förbi och hon rös igen. Hon undrade om hon kanske borde lägga sig bredvid den lilla valpen så han kunde värmas av hennes något svalare kropp. Dock väntade hon med det, osäker på hur han skulle bete sig.

Hans syn var oklar, det var mest som en virrvarr av mörker och sedan denna ljusa gestalt framför honom. Han hörde åter rösten, lika låg och tunn som tidigare. Han skulle även gissa på att den tillhörde en hona, men han släppte allt intresse över hens röst när doften kom smygande. Mat. 
Han drabbades nästan utav panik för att komma åt maten så fort som möjligt, det kändes nästan som att hungern hade börjat äta honom inifrån. Att han höll på att falla sönder där inne.

Han sträckte fram huvudet en aning och lyckades greppa tag om ett utav den andres matrester. Han gnagde febrilt på benen och njöt ut i det fullaste utav känslan att endast ha dem i munnen och känna deras smak. Han slöt ögonen medans han tuggade i sig det så gott han kunde. En svag mättnadskänsla la sig över honom, han behövde trots allt inte mycket för att bli mätt då han ännu var väldigt ung.
Han harklade sig en aning innan han öppnade ögonen igen innan han talade till henne igen.
"Tac...K." rösten var nu stadigare även om man kunde höra sömnigheten i hans röst. Han kände sig ännu inte redo att röra på dig, men visste att han borde. Han försökte svepa till med svansen men tippen rörde sig bara ett par centimeter intill marken. Han huttrade låg och lät blicken vandra iväg ifrån främlingen, den letade sig ut i skogen och försökte förstå vart han var, men han hade ingen aning. Bekymrat återvände blicken till den andra och han drog ett djupt andetag innan han åter igen pratade till henne.
"Tack... V-vem är duu?" tvingade han fram emellan skälvningarna.

Hon fick inget svar på någonting som hon sagt så hon antog att han inte hört eller inte brytt sig om vad hon sagt. Det sårade henne inte, hon gillade inte känslan av att vara ignorerad. Men med tanke på hur nöjd han såg ut när han åt, eller det faktum att han hade slutit ögonen, hade han kanske sina anledningar till att inte svara henne.
Hon satt tyst och studerade honom medan han glupskt åt båda benen hon gett honom.
När han tillslut talade ryckte hon nästan till och såg förvånat på honom.
"Ingen orsak." mumlade hon och såg ner på sina tassar. Hon satt just och funderade på vad man sa till en varg som knappt verkade kunna prata när hennes oroliga funderingar avbröts av honom.
Hon såg upp på honom, log med mungiporna och öppnade munnen för att svara.
"Naima-finiarel." svarade hon och lade huvudet en aning på sned "Vem är du?"
Hon hade fortfarande en väldigt stor lust att lägga sig bredvid honom så att han skulle sluta frysa, för det såg ut som om han gjorde det, men hon tvingade sig att sitta stilla och se på honom med dem orangea lila ögonen.

Han nickade under tystnad till den andres ord. Han hade denna gången hört dem bättre, förstått dem. Naima, Naima, Naima. Naima-Finarel. Han upprepade det tyst inom sig medans huvudet började vagga långsamt fram och tillbaka. Han var nästan satt som i trans, alldeles för trött för att bryta den men när fler ord lämnade henne. För han var i denna stund säker på att den feminina rösten bara var tvungen att tillhöra en hona.
Först var han förvirrad över hennes fråga, han kände sig osäker. Under omständigheterna hade han nästintill glömt sitt eget namn och han gjorde en aning förtvivlad grimas och fick bara ifrån sig ett litet ljud.
"Öh..." började han och försökte gräva inom sig efter svaret. Med ens kom det till honom och han kände sig dum för att ens ha glömt det. "Temp... Temptation." svarade han på hennes fråga och försökte tvinga fram ett leende, men knappt.
Han hoppades bara att det var namnet hon frågat efter, för han var säker på att hon hade frågat efter något. Det hade tonfallet avslöjat och eftersom han själv frågade efter hennes namn så verkade det inte annat än naturligt.

"Jag gillar... Gillar ditt namn." sa han efter en paus. Han hade alltid uppskattat långa vackra namn, även om de i längden kunde vara opraktiska och ofta ledde till ett kortare smeknamn. Han mindes sin avundsjuka till systrarna då deras namn hade varit betydligt vackrare och längre än hans egna. Systrar.
Tanken skar i hans hjärta men han höll tillbaka tårarna trots att sorgen högg inom honom.

Temptation
Hon insåg att det var på det där språket som talades här av vissa vargar men hade ingen aning om vad det betydde. Kanske han visste det själv? Fast han verkade inte riktigt i stånd att tala m det med tanke på att han behövt tid för att komma på sitt eget namn.

Han sa att han gillade hennes namn. Hon log mot honom och sänkte huvudet en aning mot honom.
"Tack." sa hon.
Undra om han vill sova? funderade hon. Han hade trots allt sett ut att sova när han rörde på huvudet.
"Du kanske borde sova?" frågade hon och hade plötsligt ett oroligt uttryck i ansiktet. Hon var faktiskt rätt för att han skulle tuppa av eller någonting liknande, och han hade ingen riktig lust att se på medan han svimmade och kanske aldrig vaknade.
"Fryser du?" det tog henne mycket mod för att fråga det och hon svalde oroligt medan hon granskade hans ansikte på reaktioner.

Orden var nu klarare för honom, det var som att sinnena hade vaknat till liv efter att han fått lite mat i magen. Han skakade lite svagt på huvudet, rörde det bara en aning.
"Nej, nej, jag klarar mig... Jag blir okej." sa han långsamt. Han visste att det inte var sant, han behövde sova, men han ville först kunna ta sig till ett säkrare ställe, skyddad ifrån kyla, regn och oönskat besök. Tankarna vandrade till hemmet det hade haft för länge sedan, där han själv och hans syskon hade kurat upp intill mamma väl skyddade ifrån oväder. Tanken värmde honom en aning men han återfann sig snart i verkligheten när hon åter igen talade till honom. Fryser du?
Svaret var ja, men han tvekade. Troligen var det hans huttrande som hade avslöjat honom om detta, och att svara nej skulle bara få honom att framstå som en lögnare. Åter igen kämpade han med viljan att visa sig stark och visa att han faktiskt kunde klara sig, han behövde inte mamma och pappa längre. Han hade klarat sig ut stormen, på egen hand.
"En aning." svarade han trots allt, han hade redan bett om hennes hjälp och visat sig svag, så nu var det ingen mening att hålla tillbaka längre.

Hon misstänkte att han bara ville visa sig stark när han sa att han inte behövde sova, det var trots allt så uppenbart att han faktiskt behövde sova. Hon var inte så förtjust i att någon ljög för henne trots att det var uppenbart. Men hon höll det inom sig och visade inte på några sätt att hon inte trodde honom, inte ens för en sekund.


Hon såg att han tvekade, verkade kriga med sig själv om han skulle säga den uppenbara sanningen eller om han skulle ljuga till henne igen.
En aning
Det var inte mycket, men det var något och det fick den vita att flina. Hon reste sig och ställde sig vid hans sida. Det verkade nästan som om hon tvekade innan hon lade sig ner, så nära främlingen att hela hennes sida pressades mot honom.
"Dåså." mumlade hon och vände huvudet bort från honom. Det var inte det att hon skämdes över det hon gjorde, men hon tyckte det var lite jobbigt att vara så nära andra så hon höll gärna huvudet på säkert avstånd.

Han vek undan med blicken då den fylldes med skam. Det var för det bästa, det visste han, troligen skulle han inte överleva utan hennes hjälp, speciellt maten. Ändå skämdes han, en hel del.
Han mumlade fram ett lågt tack till henne för han var verkligen tacksam, det var ju inte hennes fel att han skämdes utav det. Han var bara uppfostrad på det sättet, att aldrig visa sig svag, alltid klara sig själv. Men egentligen var det verkligen så farligt?
Han far skulle aldrig säga någonting egentligen, han hade alltid varit så beroende utav mor. Det hade nästan varit sjukt. Det stack till inom honom åter igen, hans familj, han skulle troligen aldrig få se dem igen.
Vad han än tänkte på vandrade tankarna tillbaka till dem, han var tvungen att lägga av. Hans tankar vände sig därför åt den främmande honan intill honom. Han sneglade lite på henne, men lät de tomma ögonen snart falla ner till marken.
"Vad gör du här i vilket fall som helst?" frågade han henne med en vänlig, lite nyfiken röst. Den lät mer valpig än hur han vanligen pratade. Det kändes nästan ovant för honom att inte försöka tala med en mer mogen och allvarlig röst, men ändå var det... Skönt. Han behövde inte tänka och hålla in det så mycket utan bara tala. Men det skulle verkligen inte få bli en vana hos honom.

Hon sneglade på honom. Hon hade inte svarat på hans tack för hon visste inte vad det var meningen att hon skulle svara. Men nu hade han ställt en ny fråga, en som var lättare att svara på.
"Jag vandrar." svarade hon kort. Det fanns inte mycket mer att säga kring saken och hon slog ner blicken i marken framför dem. Hon hade faktiskt vandrat norrut för att komma åt kylan som hon älskade så.
Åter igen gled de lila orangea ögonen mot den mörka valpen vid sin sida.
"Vad gör du själv här, det verkar inte vara någon frivillig vandring i alla fall." frågade hon tyst och fortsatte se på honom i några sekunder innan hon slog bort blicken.
Trädstammarna här var väldigt tjocka och hon kunde inte låta bli att fascineras över detta. Hon och Temptation skulle antagligen inte ens nå varandras svansar om dem försökte nå runt stammarna på vissa av träden. Nå, Temptation kanske skulle nå hennes, men hon skulle nog inte nå hans.
Åter smög hon till sig en blick på den svarta valpen.
Undrar varför han är ensam...

Han nickade nästan omärkbart till hennes svar. Kort, men kanske fanns inte så mycket mer gällande det. Endå kändes det väl lite väl... Hemligt. Vart vandrade hon? Vad ville hon åt? Men detta var väl förståeligt, hon ville väl troligen inte dela allt med en valpusling som hon precis mött och dessutom tvingats hjälp. Han kommenterade inte hennes svar utan valde att bara acceptera att så var det. Hon hade ju all rätt i världen att hålla det hon önskade till sig själv.
Vanligtvis hade nog valpen inte ens ställt den frågan till en främmande, eller någon äldre över huvud taget. Han var mån om att verka hövlig och visa respekt till äldre, i alla fall om de inte framstod som extrema tjockskallar. Åter någonting som hade funnits i hans läroplan redan som nyfödd.

Frågan var som ett slag i ansiktet. Han ville skrika ut smärtan och gråta över de han förlorat, men han höll varenda muskel alldeles stilla. Helt uttryckslöst började tankarna vandra inom honom, ville han dela detta men en främling?
Tankarna for runt som ett virrvarr i flera sekunder, han kände sig som en bomb som tickade snabbare och snabbare i väntan på att explodera. Men han behöll lugnet, öppnade sedan långsamt munnen och förblev tyst ett par sekunder innan han delade med sig utav det som nyligen skett.
"Jag vandrade väl med." började han och tog en paus. Lite osäkert rynkade han pannan med blicken klistrad till marken och drog en djup suck innan han fortsatte. "Vi vandrade. Vi var på väg väster ut, vi har alltid hållit oss till den norra delen utav landet. Det var därför bara naturligt att ta den vägen." fortsatte han med en stadig röst. Den lät nu mer vuxen än den gjort tidigare.
"Det började blåsa något fruktansvärt. Men vi fortsatte, det är sådana vi är." Var rättade han sig själv inombords men höll tyst om det. "Snön var plötsligt överallt, den dansade runt oss och ledde oss på villovägar. Vi separerades snabbt, våra skrik hördes inte över vinden, jag lyckades ta mig undan men..." han tystnade och skakade lite på huvudet. Ett lite skrattliknande ljud lämnade honom, men på det hörde man tydligt hur plågad han var. "De försvann. Troligen slukade utav kylan och snön." avslutade han. Rösten var fortfarande stadig, ännu hade han vacklat en enda gång, han trodde själv att han skulle bryta ihop redan efter ett par meningar.
"Jag försökte bara ta mig bort, jag försökte bara överleva, men nu vet jag inte var det är." viskade han lite lågt. Han vågade fortfarande inte möta hennes blick, rädd för att mötas utav något som skulle skära i hjärtat, ilska, sorg eller värst - medömkan.
Det var nog egentligen den mest naturliga reaktionen att tycka synd om den lille, men han kunde inte hjälpa att känna sig ynklig då han såg sympati i ögonen.

Det var jobbigt att höra honom. Även om det inte hördes i rösten eller syntes i det stenhårda ansiktet var berättelsen sorglig. Det var orden som var sorgliga, inte hur han sa dem. Naima hade aldrig mött någon som talade så vuxet trots en så ung ålder, eller någon som kunde kontrollera sina ytliga känslor.
Hon sneglade på honom i några sekunder efter att han tystnat, tvekade och pressade sig sedan lite närmare mot honom. Hennes nos rörde vid hans öra innan hon åter lade ner huvudet på tassarna och såg rakt fram.
Det svaga trycket var det ända hon gjorde för att visa någonting gentemot honom som svar på hans tal. Vad det betydde visste inte ens hon, men någonting betydde det nog, fast Temptation fick nog tolka det som han ville.
"Jag tycker att du borde sova, men vill du hitta någon stans mer skyddat först kan vi göra det." sa hon med en låg men väldigt bestämd röst. Hon tog nästan på sig rollen som mamma och bestämde sig nästan för att bossa runt honom.

Temptation kände väl hennes beröring men visste inte hur han skulle reagera, han förstod knappt vad hon ens menade med det. Var det någon typ utav tröst? Troligen.
Han sa inte något, utan lät det vara tyst. På ett sett var tystnaden skön, vinden slet inte längre i honom och skrek inte längre i hans öron. Han hade inget behov utav att tala med denna främling. Tystnaden var inte pinsam eller jobbig, det fungerade bra att ligga tyst intill henne. "Jag tycker du borde sova." i vanliga fall hade han nog inte låtit en främling likt henne prata sådär åt honom. Han hade troligen sagt något otroligt spydigt i svar och sedan med bestämda kliv vandrat därifrån. Men situationen var helt annorlunda. Han slöt ögonen och suckade lågt, knappt hörbart. Det tog verkligen emot att erkänna att han var trött och helst ville somna in intill mamma.
Som svar nickade han bara långsamt samtidigt som han tog ett djupt andetag och försökte förbereda sig mentalt för den smärta som skulle uppstå när han försökte resa på sig.
Till slut drog han sig upp på sina små framben med käkarna väl sammanbitna och drog sig först fram ett par centimeter innan bakbenen hängde med. Han reste sig upp på skakiga ben, på vippen till att falla omkull åter en gång. Ingenting var troligen brutet eller så, han var bara väldigt utmattad. De tomma ögonen drog snabbt igenom området, han hade ingen aning om vart det fanns skydd. Han visste inte ens vart han var helt säkert. Han kunde endast gissa.
Blicken vandrade därför emot den ljusa varginnan, i hopp om att hon skulle ha en aning om vart de kunde ta vägen.

Han hade nickat.
Hennes huvud vreds kvickt åt hans håll när han kämpade för att resa sig upp. Hon var osäker på hur hon skulle agera, det var ju inte varje dag som man stötte på en såpass skadad varg att denna inte ens kunde stå upp ordentligt. Hennes egna ben lyfte henne smidigt från marken och hon såg på honom, ett steg ifrån medan han kämpade för att komma på fötter.
Hans blick mötte hennes och hon slöt upp vid hans sida innan dem mött varandras blick mer än några sekunder. Hon pressade åter sin sida mot honom för att ge stöd åt den mindre valpen. Deras höjdskillnad kunde göra det svårt att stödja honom, men hon hoppades lyckas. Blicken svepte över skogen, hon mindes en liten dunge med buskar som dem kunde gömma sig i. Långsamt började hon röra sig, hoppades att han skulle orka fram dit där buskarna var bortom några träd ett par hundra meter bort. Hon sneglade på honom och sänkte det högresta huvudet en aning. Nosen pekade på buskarna och stegen tog henne långsamt mot dem.

Han var tacksam, sannerligen. Trots svårigheten att acceptera hennes hjälp kunde han inte låta bli att känna en glädje i de. Att viljan att hjälpa honom fanns där. Han yttrade sig dock inte utav detta, utan funderade bara över det under tystnad. Själv hade han troligen knappt gett den främmande en blick utan endast sett åt andra hållet. Han rynkade ögonbrynet en aning, var det verkligen sådan han var? Det var inte ofta den lilla funderade över livet eller sina handlingar, men nu när han tänkte efter kände han sig en aning skyldig och skamsen. Denna gången utav helt skilda anledningar än tidigare.
Han bet ihop trots smärtan som dunkade i hans tassar och sedan splittrades uppåt emot benen. Det var skönt att slippa bära all tyngd själv. Även om han försökte ta det mesta utav sin egen (ganska lilla) vikt var det skönt att kunna avlasta lite på henne. Han behövde bara vila, behövde lite sömn, lite mat och vatten sedan skulle han vara återställd. Förhoppningsvis.
Ännu var han ung, egentligen var det inte dags för honom att leva ensam, men han kunde med all säkerhet klara sig. Träningen skulle äntligen göra någon nytta för honom. Så länge han klarade sig igenom natten. Troligen skulle den enda anledningen att han gjorde det vara Naima. Han kastade snabbt en blick på henne då de nådde fram till det skydd hon fört honom. Den var fylld med mer tacksamhet än han någonsin skulle kunna förklara för henne, delvis för att han inte visste alls hur man uttryckte riktig tacksamhet.

Egentligen var han inte alls tung, hon skulle antagligen kunna bära honom på ryggen, men han verkade göra sitt bästa för att inte tynga henne allt för mycket.
Det tog det märkliga ekipaget en stund att nå dem skyddande buskarna, men väl där såg Naima på den lille hon släpat dit. Ögonkastet han gett henne såg hon inte, utan hon såg bara hur han höll blicken borta från henne.
När vinden avtog bakom buskarna började hon vika benen för att visa att han kunde lägga sig ner. Väl i liggande ställning såg hon alldeles kort på valpen.
Undrar varför han är ensam?
Tanken hade dykt upp i hennes huvud innan, men hon kunde inte lägga ifrån sig den. Borde inte hans föräldrar leta efter honom? Inte ens efter att han hade förklarat förstod hon. Visst hade dem kommit isär, men föräldrarna borde väl ändå leta?
Med ett styng insåg hon att hennes egna föräldrar aldrig skulle ha letat efter henne då dem upptäckt att hon inte var en hane. Inte en chans.
"Du borde sova nu." mumlade hon och sneglade på valpen. Hon var tyst ett tag och såg bort genom skogen. Hon skulle behöva hitta mat. Inte till sig själv men till Temptation. Och hon var ingen duktig jägare. Det skulle nog ta ett tag.
Med et tyst suck öppnade hon munnen.
"Och jag ska försöka fånga lite mat, så det vore bra om du kunde stanna här." hon tvekade lite när hon sa det sista, medveten om att han lika gärna kunde sticka medan hon såg åt ett annat håll, även om det inte verkade troligt.