Fabrali hade, på något vänster tappat bort Ophelia igen och fann sig letandes efter henne, det var ofta hon bara vandrade iväg på sina egna äventyr, men förr eller senare stötte de på varandra igen, till Fabralis stora lycka.
   Han kunde inte minnas sist en annan varg gjorde honom så glad som att vara nära henne, vandra med henne, se världen med henne.
   Med ett fånigt leende skakade han på huvudet och fortsatte skutta igenom skogen, han skulle inte hitta henne med huvudet bland molnen, så han började lukta efter henne och vandrade i rätt riktning, trodde han, han var inte s van vid att spåra folk heller.
   Snart nog mötte han en annan varg, det var inte den han sökte dock, den här hade vingar, men han kunde lika gärna fråga.
   "Hallå där, hur mås? Jag undrade om du sett en vit tik? hon glittrar i månljuset, men det är väl inte så relevant just nu... hur som haver, har du sett en vit tik, till att börja med?"

Molok hade lämnat Ophelia bakom sig, trots att mycket talade emot det. Han var så kluven och osäker, mer än han någonsin hade varit. Dessutom var han inte säker på om tiken skulle klara sig själv med de skadorna hon hade fått.

Därför hade fakarghanen med avsikt följt efter henne på avstånd, för att se till så att hon inte hamnade i mer fara. Det var ett ovant beteende från hans sida; och han skämdes för sitt egna beteende. Detta gjorde också att han gjorde allt för att hon inte skulle upptäcka honom. Han höll sig på säkert avstånd, och skulle inte närma sig om det var ytterst nödvändigt.

Molok vandrade med tunga steg som vanligt, huvudet lågt men öronen spetsade. En obekant doft spred sig i hans näsborrar och kort därefter fick han syn på en liten individ. Och när han sade liten, så var han liten.


"Hallå där, hur mås? Jag undrade om du sett en vit tik? Hon glittrar i månljuset, men det är väl inte så relevant just nu... hur som haver, har du sett en vit tik, till att börja med?"

Den vita hanen såg neutralt på den lilla, och höjde lätt på ögonbrynet. Främligen talade alldeles för mycket. Och det han sade... Varningsklockor ringde i bakhuvudet på den större. Visst fanns det många vita tikar, men en som glittrade i månljuset? Det lät som att han sökte efter Ophelia. Hans Ophelia. Dessutom kunde han känna en svag doft i främlingens päls som bekräftade detta. Hade inte Ophelia berättat att hon vandrat med en annan hane?

Molok närmade sig ytterligare, såg ned på den lilla hannen med sin hårda blick.
"Det beror på vad din avsikt med henne är", svarade han dovt, kort och utan att svara på den andres första fråga. Han gjorde det klart att han visste vem det var främlingen sökte.

Främlingen verkade inte särskilt tillmötesgående, men han verkade veta precis vem Fabrali talade om, även om han verkade villigt undanhålla den informationen.
   "Vi är vandringspartners, serru, och jag vill gärna veta vart hon är, så vi kan fortsätta på våran vandring... hur känner du henne?"
   Det var något med denna vargen som inte satt rätt till med Fabrali och han stirrade stint på honom och suckade.
   "Så kort och gott, min avsikt är att avsluta vad jag påbörjat, och det var att följa henne till sitt gamla hem eller något sådant? En flock, iallafall, och de skulle kunna svara på några av mina frågor, och hon skulle hitta hem, slutet gott, allting gott..."
   Han viskade tyst för sig själv med ett flin. 
   "...och den modige lille vargen fick den vackra tiken"

"Vi är vandringspartners, serru, och jag vill gärna veta vart hon är, så vi kan fortsätta på våran vandring... hur känner du henne? Så kort och gott, min avsikt är att avsluta vad jag påbörjat, och det var att följa henne till sitt gamla hem eller något sådant? En flock, iallafall, och de skulle kunna svara på några av mina frågor, och hon skulle hitta hem, slutet gott, allting gott..."

Det bekräftade hans tankar om att detta var hanen som vandrade tillsammans med Ophelia. Han sätt att tala gjorde Molok irriterad och flinet på den andras läppar fick honom att vela klösa bort det. Allt som den lilla utstrålade fick Moloks nerver att darra av adrenalin. Det enda han ville, var att släcka hans ljus.

"... och den modige lille vargen fick den vackra tiken."

Ett lågt läte lämnade Moloks strupe och kunde liknas vid ett dovt skratt. Hans blick fästes på den lille, stirrade honom rätt in i själen. Patetiskt. Det var uppenbart vad främlingen kände för Ophelia; det var känslor han själv hade börjat bygga upp. Molok var väl medveten om att den lille inte var något hot mot honom. När den ljusa tiken hade talat om sin vandrarkamrat, hade det inte varit mer än vänner. Dock verkade det som att han trodde det.
"Så du är alltså intresserad av den här vackra damen?", frågade han lågmält, tog ett kliv närmare. Molok var tvungen att fokusera på sina egna reflexer, var tvungen att hindra sig själv från att inte flyga på den andra. För hennes skull. Därför hade han gjort sig fast besluten att inte skada honom. Åtminstone inte fysiskt. "Synd att hon inte är intresserad av dig på det sättet."
    Ett kallt leende spred sig på hans läppar innan han med en hård knuff gick förbi den andre. Kanske skulle det få honom att hålla sig undan från Ophelia.

[Avslutar här.]