Resan över Raukakeberget hade gått relativt lätt. Lättare för att han hade Blue vid sin sida. Svårare för att han inte klarade av sig själv. Hans tankar skrek i huvudet och försummade hans sinne. Visste inte vad som var rätt och fel längre.
Kanske skulle allt lösa sig en dag.

Passagen genom berget hade de avverkat på någon timme, det gick långsammare för de stenstenar de var tvungna att snirkla emellan och över. Och ibland, under. Lättnaden hade varit stor då de sluppit ut på andra sidan och tilläts fortsätta en bit över berget innan de nådde gräset vid foten av det. Framme i Byomi. En plats Cerulean aldrig besökt. Skogen tedde sig ovanligt tyst så de passerade mot sitt mål, målet som skulle skiljs vännerna åt.
Han fasade för den dagen med en skräck likt inget han känt förr. Förmodligen skulle han inte vara ifrån henne länge. Säkerligen skulle han rida efter henne så fort tiden tillät. Det var därför han hatade sig själv på innerligt. Hela han var fel, hela hans liv var fel. Allt han tog för sig var fel. Åtminstone var det så det kändes så han vandrade fram vid vargtikens sida. Tankarna vandrade från det ena till det andra, ofta handlade de om Blue. Vem var Jayce, egentligen? Hur var hennes valpar? Det enda han kom att tänka på som lämpade sig att ställa som fråga var hennes ras, och ålder. För även om allt kring deras vänskap var rätt, så var allt annat fel - åtminstone ville han veta så mycket som möjligt om sin k.. Vän.

"Blue... Vad är du för något? Eller jag menar, vad är du för ras? .. och hur gammal är du?"

Det hade varit en fröjd att lämna den steniga terrängen bakom sig. Byoomi hade välkomnat dem med sin lummiga, gästvänliga skog. Det var en drastiskt omväxling från vad hon sett det senaste året, och det var med tacksamhet som hon äntrade skogen. Det var länge sedan hon vandrat här - allt för länge sedan. Trots att hon var glad kunde hon inte låta bli att känna den där klumpen av sorg bildades - sist hon varit här hade det varit med Jayce.

"Blue... Vad är du för något? Eller jag menar, vad är du för ras? .. och hur gammal är du?" 
Blicken som utforskande sökt igenom de brokiga trädstammarna och smaragdgröna, välvda lövtaket föll pladask på hennes tvåfärgade vän. Ett vänskapligt leende tedde sig i hennes anlete när hon mötte hans gyllene blick.
"Min mamma var en renrasig karg, men min pappa var ett mycket blandat blod." sade hon utan någon slags tvivel i rösten. "Jag antar att du är en fakarg, inte sant?" uppföljde hon meningen lite frågande. Innan hon fortsatte för att besvara hans andra fråga;
"Jag tror jag fyller 28 år denna höst..." mumlade hon lite osäkert. Men lät ett kort skratt lämna henne. "Ja, 28 år. Åren har flutit ihop lite." skrattade hon lite ursäktande, innan hon log mjukt igen. Den grönskande skogen var skön för hennes sinne, och solljuset som filtrerades genom lövverken skadade inte alls lika mycket som den gjort på Numoorislätten. Det var sannerligen skönt att vara i en skog igen.

"Du då, Cerulean? Hur gammal är du?" Blue hade inte tänkt på att fråga honom, om än hon tycktes se på hans ansiktsdrag att han var något yngre än henne. Deras mentala ålder var trots att väldigt lika och vad den riktiga åldern än sade så skulle hon inte bry sig. Cerulean var hennes vän så länge han inte ville något annat. 

Öronen klippte till ljudet av sjungande fåglar, och vinden som viskade i trädkronorna. Den blåa blicken kunde inte låta bli att dras emot en klunga blommor som samlats längs en grov trädstam. Honan längde kvickt på stegen för att komma fram till dem, och nosade ivrigt på dem. Den berusande blomdoften fyllde hennes lungor, och hon andades nöjt ut.
"Blommor är så vackra..." sade hon, som lite för sig själv. Men vände blicken menande åt Cerulean. "När jag var liten önskade jag alltid om att jag skulle växa upp till att bli en blomma, för jag tyckte de var så vackra." skrattade hon lite. Det knep lite i hjärtat när hon tänkte på sist hon sagt detta, det hade varit till honom. Undra vart han var nu?

Hon var alltså en blandning. Inte undra på, Cerulean hade undrat på saken i över en dag och inte lyckats röna ut något annat än att hon så uppenbarligen var en albino. Han mötte hennes azurblå blick med en lätt krökning på läpparna.
"Jag.. Jo. Jag tror det. Jag menar.. Nej det lät dumt. Jo. Min far var bevingade varg utan kattblod. Min mor.. Jag vet ärligt talat inte. Hon kanske bara var varg?" Han uttalade sista meningen som en fråga utan svar. Det smärtade att nämna dem trots att han höll tillbaka känslan med all sin kraft och bara lät en ohörbar suck lämna sig, samtidigt som huvudet uppfattade att Blue skulle fylla tjugoåtta. Alltså var hon tjugosju. Några år äldre än honom.

"Åh.. I ärlighetens namn hat jag inte räknat åren. Jag har varit ensam i tjugo år. Ungefär. Kanske. Så jag bör vara.. 23 kanske?" Cerulean hade aldrig reflekterat över sin ålder. Snarare över vem som inte åldrade alls. Hans syskon.

Tystnaden blev kort, men skön, för hans öron. Van vid vinandet efter Numoorislättens vind kändes det ovanligt tyst. Det slog honom att han inte flugit ordentligt sen den dagen han träffade Blue märkligt. Vingarna kändes ovant stela då han rätade på dem från sitt ihop läge och följde Blue med blicken då hon rörde sig ifrån honom i en plötsligt våg av entusiasm.
Ett lågt skratt, roat, lämnad honom. 
"Det säger du? Nå, du lyckades bra med det på egen hand. Du är vacker." Han knäckte loss en blå blomma, identisk mot honans ögonfärg, och satte fast den bakom hennes högra öra. 
"Ännu mer blomma." 
Cerulean flinade och tog ett skutt upp i ett träd med ett lätt slag med vingarna utan att vänta på hennes reaktion.

Blue drog in blommornas ljuva doft medans hon tålmodigt lyssnade på Cerulean. 23 år alltså? Det var inte många år emellan dem, och knappt några i sinnet - så det rörde henne inte alls. Istället nickade hon mjukt åt honom. Ett bubblande skratt lämnade henne när han kallade henne vacker och satte den blåa blomman bakom hennes öra. 

Något förundrat såg Blue på honom när han flög upp i trädet. Med ett slag från sina praktfyllda vingar hade han kommit upp på grenen. Fantastiskt. Blue log gladlynt emot honom innan blicken började söka sig emellan trädstammarnas lummiga dunkel.

"Jag vill bada!" utbrast hon plötsligt, svansen började ivrigt vifta bakom henne. Det var uppenbart att det var en bra dag för Blue - hela hennes väsen tycktes lysa av upprymdhet och glädje. Och hon kände sig mycket bättre, hon kände sig lättare i hela hennes väsen, tack vare Cerulean. Hon kunde inte minnas dagen hon känt sig såhär. Svansen kastades ivrigt fram och tillbaka bakom hennes bräckliga bakparti, medans hennes öron spetsade sig på hennes välskurna huvud. Ögonen tycktes ha en nyfödd lyster av liv och lekfullhet. 
"Ska vi leta rätt på ett vattendrag? Eller kanske en sjö?" frågade hon lugnare. Kanske ville inte Cerulean bada? Blue älskade att bada, det svalkade hennes hud så behagligt. En annan anledning till varför hon ville leta rätt på ett vattendrag var för att dra ut på tiden lite, om än de just äntrat Byoomi och det var en bit kvar till Höstskogen så ville hon spendera lite mer tid med Cerulean. På kort tid hade han blivit den närmsta vännen hon hade, och även om hon hoppades med hela sitt hjärta att det inte skulle bli för gott de skiljdes åt, så såg hon ingen anledning till att skynda sig till Höstskogen. Det var inte bråttom på något vis.

Han kunde inte låta bli att skratta åt hennes glädje. Det var underbart att se henne så, och han visste inte hur länge det skulle vara - därför säg han i sig hennes humör som en svamp, för att kunna minnas.
Hennes plötsliga utfall med ord fick honom att vrida på huvudet, men leendet dröjde sig kvar. Jo. Det skulle vara skönt att svalka pälsen lite. Desto mer tid fick han med henne också. Fast han hade aldrig vågat gå där han inte bottnade.. En gång i valpåldern hade han trillat i en sjö från en sten och nästan drunknat då de våta vingarna drog ner honom. Men bada utan att simma, det lockade. Trots allt, värme var inte hans favorit även fast det var relativt svala i skuggorna.

"Jag håller med. Hm..." Nosen vädrade i luften några sekunder och fann genast en doft av vatten. Ibland var det praktiskt att vara varg.
"Hitåt!"


Vingarna drev honom till nästa träd med ett långt hopp, där han stannade, lyftande huvudet med ena framtassen höjd likt en vakthund för att se så albino hängde med i tempot. Det borde hon göra med sina slanka ben. Plötsligt blev han mycket nyfiken på att se hur snabb hon egentligen var.


"Kom igen, fröken blomma!" Rösten var lekfull då han i ett brett flin fortsatte genom skogen i riktning mot vatten doft en. Med en mjuk duns nådde han marken och vecklade ihop fjädrarna i farten. Det var länge sen han sprungit. Det kändes länge sen han rört sig i nån vidare hastighet alls. 
Det slog honom att han förmodligen aldrig skulle få flyga med Blue. De hade ju bara den korta tiden kvar tillsammans.. Cerulean rös av obehaget som plötsligt strömmade genom honom som en kaskad av stickande kyla. De skulle förmodligen dröja en lång tid tills de sågs igen.
Alldeles för länge... Cerulean trappade automatiskt av på farten och började gå istället. Den lekfulla entusiasm han känt var som bortblåst, men han ruskade bestämt på huvudet och ökade farten igen. Ville inte oroa Blue när hon var sådär glad. Vem visste hur länge det skulle vara.

Skogen tunnades ut en aning, okoncentrerat hade Cerulean inte märkt hur nära de var. Den mindre sjön, mer likt ett stort vattenhål med slingrande floder åt både håll, uppenbarade sig. Glittrande och inbjudande.

"Hitåt!" 
Blue såg efter hur den bevingade vargen tog ett stadigt hopp till nästa träd, innan hon sköt av med de slanka bakbenen och tog ett språng framåt. Hanens lekfulla uppmaning fick henne att skratta livligt, samtidigt som hon målinriktad ökade farten.

De slanka benen sträcktes långt framför henne, och de beniga tassarna placerade sig noggrant i följd. Öronen hade lagt sig längs hennes halsrygg för att skydda dem från vindens ven. Vinden fick hennes finhåriga päls att röra sig i vågliknande rörelser. Cerulean hade nu hoppat ner en bit framför henne, och börjat sakta av. Men började fort ta igen farten, medans Blue tog långa språng och distansen emellan dem blev kortare och kortare.

När den blanka, skimrande vattenytan uppenbarade sig bland några trädstammar saktade hon av och öronen ställde sig givakt på hennes huvud. Ögonen såg utforskande på vattenhålet, innan hon tittade upprymt på Cerulean. Svansen slog hektiskt.

Blue tog några sista språng fram till vattenbrynet, innan hon tog ett hopp ner i vattnet. En kaskad av vatten flög kring henne när hon slog i vattnet, som genast fyllde henne med svalka och mjukhet. Vattnet täckte henne över bröstkorgen, men hon tog ett försiktigt hopp ut i de djupare delarna där tassarna inte längre kände den mjuka sanden. Hon trivdes som en fisk i vattnet. 

Efter att ha simmat i en cirkel några varv, tog hon sig tillbaka till där hon bottnade och såg på Cerulean.
"Kom! Det är så skönt!" uppmanande hon med ett menande tonläge, innan hon ljudligt pustade ut för att förstärka sin poäng. Ett kvittrande skratt lämnade henne igen. Hon kände sig så ung igen.

Att bara lite vatten kunde göra henne så lycklig. Roat skrattade han, sittande vid strandkanten, då hon tokig av upplevelsen skuttade runt i det svala vattnet.
"Kom! Det är så skönt!"

Cerulean skrattade och tassade ner till vattenytan för att kliva ut i det svallande vågorna Blue skapade. Svalkan spred sig genom hans kropp i takt med att vattnet steg över hans ben till det räckte honom till halsen. Vingarna var tryggt utom räckhåll för vätan, uppsträckta i luften. Njutningsfullt doppade han huvudet ner i vattnet för någon sekund innan det drogs upp. Vattnet skakades av i några snabba ruskningar på huvudet.
Blue var totalt genomblöt där hon stod en bit ifrån honom, skrattande. Glad. Mer än så, hon var lycklig. Han älskade att se henne så. Han älskade.. Ja.

Full av ödmjukhet såg han på henne
"Jag skulle gärna ansluta mig till dig, med jag kan inte simma." Han log ursäktande. "En fågel kan putsa sina fjädrar med näbben, men det kan inte jag. Jag drunknar om de blir blöta."

Ett svagt bestört uttryck syntes i hennes anlete, innan det förvandlades till ett mer skamset. Öronen vinklades halvt tillbaka och ögonen såg ursäktande på vännen. 
"Åh.." andades hon något besviket, men också ursäktande. Blue ville gärna dela hennes kärlek för vattnet och badandet med honom, men det slog henne att det var förmodligen så han kände när hon inte kunde flyga med honom. 

Blue tog några trampande steg genom vattnet innan hon hittade den stadiga sanddynan under henne, och hon plogade sig fram genom vattnet till Cerulean.
"Det gör inget." sade hon, och den sprudlande glädjen hon haft innan hittades åter. Ett kort skratt lämnade henne, innan hon tog ett hopp emot Cerulean så en kaskad av vattnet flög emot honom. Återigen kvittrade ett lekfullt skratt ur henne. Som att försvara sig från eventuella stänk tillbaka började hon fly undan Cerulean så fort hon kunde, och kämpade sig genom det kompakta vattnet genom några språng och hopp, samtidigt som otämjbara, glädjefulla skratt bubblade ur henne.

"Vad.." meningen dränktes i ett hostande då Blue så fräckt sprätt vatten på honom. 
"Jaså du!" Han skrattade till, slog med vingarna och lämnade vattenytan med ett ljud av vatten som slogs ihop i hålet där han tidigare befunnit sig. Svävande någon meter ovanför vattenytan körde han ner en vindby under ytan och drev upp en meterhög våg som han satte i fart efter Blue med ett kraftig slag med vingarna åt hennes håll.

"Skrattar bäst som skrattar sist, fröken albino!" Vågen dök på henne med ett högt plask då den förenade sig med ytan igen. Cerulean skrattade åt situationen och flög fram till den dyblöta honan. Det var märkligt hur hon förändrats. Han mindes med en våg av obehag hur hennes panik nästan lamslagit honom. Hon skulle nog aldrig bli botad från sina själafel. Men om han hjälpe henne med sin blotta närvaro.. skulle han stanna. Även fast det aldrig skulle betyda mer än vänskap. Iallafall inte för henne.
Sanningen skar i hans hjärta, men han dolde känslan bakom sitt leende, en fasad han byggde upp på glädjen av hennes närvaro.
"Revansch." Log Cerulean mjukt och bet henne lekfullt i vänsterörat, kallt och fuktigt av kyligt vatten.

Blue hörde hur Cerulean lämnade vattnet genom att flaxa med sina majestätiska vingar. Hon kastade en blick bakåt i och med hans lekfulla hot, men hann knappt reagera förrän en våg sköljde över henne. Om än hon vart något skärrad över det plötsliga svallet, och tappade fotfästet någon sekund var hon snabbt uppe på benen igen. Pälsen hängde dyblöt över hennes kropp och visade tydligt varenda urskulptulerade kroppsdel av henne, och hon såg tydligt rosa ut i den gröna miljön.

Ett fnittrande lämnade henne när Cerulean bet henne i örat. Blue tog några steg upp till grundare vatten, där det bara steg henne över hasorna, innan hon ruskade ur den värsta våtheten.
"Är det inte fantastiskt?" stönade hon nöjt, och vände en sprudlande glädjefull blick emot Cerulean, innan den sökte sig vidare upp emot det välvda taket och emellan de brokiga stammarna. Löven dansade i vinden och fick skuggorna att rusa i olika former och skepnader.
"Det är de små grejerna som får mig att älska världen." sade hon med en förundran i rösten. "Det är så andlöst vackert." viskade hon.

Cerulean flög långsamt efter henne metrarna upp mot land. Solen torkade hans päls där brisarna kom åt, fick honom att rysa då vätan kröp inpå skinnet. Blues röst bröt tystnaden som lagt sig runt dem.
"Är det inte fantastiskt?  Det är de små grejerna som får mig att älska världen. Det är så andlöst vackert."
Cerulean log svagt, kunde inte slita blicken från hennes silkesblanka gestalt. Åh, han var så fel. Allt var så fel. Kunde omöjligt släppa tankarna som vandrade, skrek åt honom, ville en sak men samveten en annan. Som om två små samvetsvargar hade suttit på vardera sida om hans skuldror och viskat sina åsikter i hans trekantiga öron. Förvirring. Det var hemskt.
"Ja. Det är vackert. Det gläder mig att du förstått det nu." 

Med ett smärre plask landade han i det tassdjupa vattnet och gick långsamt upp på land där han ruskade på sig tills vattendropparna släppte från sitt grepp.
Med en mjuk suck sjönk han ihop på gräset, sträckte ut sig på sidan och lät sömnigt solen torka den fuktiga, tvåfärgade pälsen. Värmen spred sig genom hans kropp likt en filt av mjukaste ljung. Fridfullt drog han ett djupt andetag och andades ut genom den ljusgrå nosen.

Blue nickade instämmande. Ja, det gladde henne också. Men hon visste att den spirande glädjen i hennes bröst inte skulle vara länge - det gjorde den aldrig. Om än detta var annorlunda - kraftfullare i sin känsla - så tvekade hon på att den skulle leva vidare när morgondagens sol skulle gry.

De havsblåa ögonen följde den tvåfärgade varghanen när han klev upp ur vattnet, och lade sig ner i det frodiga gräset. I tystnad granskade hon den yngre vännen, funderade. Han var den bästa vännen hon haft, även om Blue inte riktigt varit den individ med massor av kontakter. Nyfiket lade hon huvudet lite på sned, medans öronen rätade sig huvudet.

Efter några långa sekunder tog hon sig upp ur vattnet, och bemöttes av den sköna grönskan under tassarna. Det välvda taket hade skapat ett välbehövligt skydd för den blandade växtligheten, och gjort så den precis fått vad den behövde. På Numoorislätten hade mycket gräs färgats gul av den ständiga solen. Det kändes som en evighet sedan hon befunnit sig på dess vidder, men det hade bara gått drygt 3 dagar sedan de lämnat platsen tillsammans.

Blue slog sig ner i gräset, men ögonen letade sig upp emot himmelen där den syntes igenom, för att försöka lokalisera solens ståndpunkt och därav dra en slutsats om hur många timmar som återstod av denna dag. Trots att hon kunde känna solens ljus så kunde hon inte riktigt urskilja den. En mjuk suck lämnade henne, men hon antog att det började bli eftermiddag. Blicken sökte sig vidare till Cerulean som lagt sig i gräset.

"Vi ses väl igen?" frågade hon plötsligt. Tanken hade utan förvarning bara ramlat ur munnen på henne. Ett frågande uttryck vilade i hennes ansikte.
"Jag menar, efter vi skiljts åt i Höstskogen." fortsatte hon förklarande, även fast hon var ganska säker på att Cerulean förstått.

Det var konstigt, egentligen. För snart fyra dagar sen hade han varit ensam. Nu hade han Blue. Det hade gått så fort. Från inget till allt, kändes det som. Han kunde inte tänka sig en bättre vän. Det fanns bara inte i hans värld att de en dag förmodligen aldrig skulle ses igen. Tyvärr verkade den dagen komma snabbare än han ville. Sanningen var att om han kunnat så skulle han hålla fast henne tills hon lovade att aldrig lämna hans sida.
Hur humant lät det?

"Vi ses väl igen?"
Förvirrat öppnade han ögonen som dittils varit slutna, och blinkade en gång. Långsamt rätade han upp sig en aning men stannade liggande. Vände blicken mot varghonan, väntade för att låta henne tala till punkt.
"Jag menar, efter att vi skiljts åt i höstskogen."

Tystnaden följde hennes ord medan Cerulean dystert lät blicken vila på hennes silvervita jag. Det var en svår fråga. En fråga bara framtiden kunde svara på. Han kunde inte säga om de skulle återförenas, han kunde det inte - ingen kunde förutspå framtiden så långt och exakt. Svaret gnagde inom honom. 

"Blue.. Jag vet inte." 
Genast skakade han på huvudet och rättade sig. 
"Missförstå mig inte. Det är klar jag vill träffa dig igen! Mer än något annat. Men... Jag vet inte hur stora chanserna egentligen är. Jag vet inte hur länge du kommer behöva stanna på Stormstäppen. Inte hur jag kommer tvingas gå efter Höstskogen. Vad som helst kan ju hända. Du kan jagas till kristallön av en galen björn och jag kan tvingas flyga till Sienna för att möta mitt öde där.
Jag vet egentligen ingenting, inte du heller. Så jag antar att vi väl får.." 
Huvudet lades ner på de korsade tassarna igen. 
".. bara hoppas." Sista ordet kom som en ofrivillig suck mellan läpparna. Ovillig att acceptera sanningen, men villig att göra vad som än krävdes för att möta henne igen. 


*Vad som än krävs.*

Blue såg sammanbitet på honom; han hade rätt, förstås hade han det. Om än hon inte ville riskera att deras vänskap skulle förgås, så behövde hon göra detta - hon behövde besöka Stormstäppen igen. Vad som väntade henne där, eller vad som skulle ske när hon väl var där igen visste hon inte - hon hade absolut ingen som helst aning - men hela hennes själ skrek åt henne att hon behövde återvända dit.

Ett kort hummande lämnade henne, medan hon vände bort blicken och sökte efter något bland det smaragdgröna dunklet emellan stammarna. Hon kände sig som skyldig att säga något.
"Jag antar det." väste hon lågmält fram. Vad fanns där att säga? Det var inte i deras makt att bestämma när Blue så starkt behövde genomföra resan själv i hopp om att lära känna sig själv igen. Cerulean betydde mycket för henne, men det skulle inte spela någon roll om hon aldrig hittade sig själv igen.

"Jag antar det."

Blues röst verkade, kanske ofrivilligt, vass när hon slutligen svarade. Cerulean behöll ögonlocket sänkta över ögonen då tankarna vandrade vidare. De skulle förmodligen inte mötas igen på en lång tid. Kanske inte över flera år. Kanske inte alls? 
Utan att lägga märka till det stack en ny tanke in i den pågående och röjde undan alla spår av vad han tidigare funderat över.
*Vad som än krävs.. Eller vad som än inte krävs. Det är frågan.*


Det vände sig i magen av obehag när tanken började växa inom honom. Det skulle aldrig bli som han ville.
Kanske.. Kanske.. Var det bättre att ändra på saken. Ändra.. Han höjde långsamt huvudet och slog upp ögonen. Stirrade in i skogen med ett förfärat uttryck. Jo. Så fick det bli. Tyvärr. Skulle det inte få vara, så skulle det inte..
Ceruleans hjärta slog krampaktigt då han satt upp sin plan. Men än så länge, angelägen om att inte säga något till Blue än så länge. Hur skulle hon ta det? Skulle han vara så självisk? Vågade han riskera att återbringa hennes stressattacker?
...

"Eh.. Ska vi fortsätta?"
Ansiktet återgick genast till sitt neutrala uttryck med det vänliga leendet stadigt på plats över läpparna. Endast ögonen vittnade om vad han kände, som en svag aning i ögonvrårna, omöjligt för en annan än en varg med tankekraft att upptäcka.
Långsamt reste han sig upp och puffade mjukt på hennes hals. Doften drogs ofrivilligt in i hans näsborrar, genast tog han några steg ifrån henne men maskerade det i att börja gå ifrån sjön.
"Kommer du?"

Blue var bedövad av tankar, och hans röst kändes avlägsen i hennes öron. Ceruleans lätta beröring var det som slutligen bröt hennes trans, och hon såg något förvirrat på honom. 
"Kommer du?" 
Blue nickade skarpt innan hon ruskade på sig för att den värsta blötan som fortfarande fanns i hennes päls skulle minska. Efteråt följde hon lydigt efter honom.

Ännu var albinotiken något försvunnen i sina tankar. Den bristande närvaron i hennes väsen syntes väl, när hon med huvudet lågt buret vandrade en bit bakom Cerulean. Hon kände sig inte sorgsen, snarare kände hon ingenting. Hennes anlete var uttryckslöst, och ögonen stirrade tomt framför henne.