|| Öppet roll för typ 2 st att joina :) ||

Bort från hettan, bort från skamkänslor och förvirrning, bort från allt helvette som åtstadkommit honom sen han börjat se något annat än det gigantiska havet han haft bredvid sig, sen han såg palmerna, skogarna och kände dofterna av liv. Det hade varit ett misstag att låta nyfikenheten styra in hans steg hit, det var ett misstag att han ens börjat gå, det var ett misstag att han åstadkommit sig själv livet ännu. Han borde ha dött där nere i ruinerna, det var det enda rätta egentligen.

Värmen och flammorna var nu långt borta från honom, detsamma med den skadade vargen han mot sin vilja hjälpt. Han hade kommit in på ett kyligt område, med virvlande snö som lekfullt tog emot hans bastanta kropp.
Där över hade han gått flera mil, det hade tagit tid men han hade sett sitt mål, hela tiden sen Lövskogens trädsamling slutade skymma hans sikte och kal mark låg framför honom- hela den tiden sen hade han sett sitt mål, och det var dit han vandrade. Till den plats där han borde ha varit när elden slickade träden i skogen och den skadade hanen var där. Såsom han tänkt när han själv också var där bland elden, att han borde stå på bergens klippor och se ner på det och tänka skadan den åstadkom- inte själv vara där för att rädda nån.
Bergens mörka vassa huggtänder som reste sig över snöslättens vidder var en härlig syn, nu när han var riktigt nära kunde han höra hur vindens klagande sång ljöd neråt från topparna, hur den ekade mellan bergsväggarna.

Solen stod högt, Kacheps skugga kastades ner mot marken bredvid honom, hans kropp gav skenet av en långbent skranglig varg med tre utstickande ben från sin rygg, två böjda på varsitt framben, en liten ensam på hakan och en grov, mycket kort och trubbig vid den vänstra höften.
Pälsen var smutsigt mörkbrun, man och lugg stripig och hängande ovårdad. Det var inga delar av honom som han precis vörnade om.

Snön och kylan hade tagit slut, rufsigt illamående gräs hade börjat kika fram, och när väl det tagit över helt kunde man skåda kala fläckar bland grästovorna som föreställde sig vara bergsgrunden. Framför Kachep reste sig en lång bergskedja från höger till vänster, han var vid en mycket österlig del av dessa, de mäktigaste bergen redde vidare mot väst.
Hanen stod stilla och vädrade, doften av rovdjur var svag, bytesdjur desto starkare, han var inte på humör eller i behov så han började istället följa den ödsliga stigen av jordblandat stenunderlag som tog honom uppför en svag kulle som sen ledde vidare mot en ringlande väg uppför en bergssluttning, upp till en klipphylla fler gånger högre upp än han ännu var, och denne klipphylla var då bara lite mer än halvvägs upp till toppen.

Den ljusa varginnan placerade tass efter tass i den vita snön. Tänkte inte på vart hon styrde sina steg. Inte en tanke på framtiden cirkulerade genom hennes tankar. Hennes blick var sänkt, då vinden drog i hennes päls och piskade på henne i ansiktet. Långsamt vinklade hon upp huvudet, lät landskapet vandra in genom hennes svarta pupiller. Stirrade ut över det okända landet. Hon hade ingen aning om vart hon var eller vart hon skulle, men som sagt, det var ingenting som cirkulerade i hennes tankar, inget som oroade henne.
Men hon tog ett djupt andetag, sänkte sin blick och fokuserade åter igen på att bara gå, försöka hålla sina tankar där för att slippa att de for iväg och lurade bort henne från nuet.

Snön minskade, blev bara några centimeters djup efter hennes vandring, hon hade inte ens tänkt själv på att hon hade varit på väg nedåt, bara vandrat på måfå. Snart stack det till inom henne, en välbekant doft men ändån ny bröt hennes blockering emot tankar, varg. Hela hennes kropp spändes och hon stannade. Klippte med sina vita öron och kastade en blick omkring sig medan hon lät de flera svansarna svepa från ena sidan till den andra. Blicken drog hon över landskapet som om hon vore en örn, som letade efter sitt byte medan den seglade högt ovan mark. Men hon fann inget med sin blick och vädrade igen efter vargen, men hon kunde inte avläsa vartifrån doften kom, hon hade alltid haft svårt för det. Därför valde hon att skaka av sig tanken och bara fortsätta gå, stötte hon på främlingen skulle hon väl kunna göra en bedömning då över hur hon skulle bemöta denne.


Så hon fortsatte att spendera över snön som fortsatte att minska i djup. Kort därpå förlorade hon tanken på den främmande och blev därför lite ställd när hennes blick mötte en skepnad en bit nedanför henne. Hon stannade upp, piskade med sina flera svansar så de såg ut som ett stort oväder bakom henne, hon visste inte vad hon skulle göra, alldeles för ovan vid kontakt till vargar den senaste tiden för att kunna bestämma sig. Så hon höll bara stadigt kvar blicken vid denne och fortsatte bara gå, men visade ingen osäkerhet eller rädsla när hon närmade sig främlingen, inte rakt emot den såklart. Snarare mer som att hon tänkte gå förbi honom. Hennes osäkerhet var inget som syntes, hon såg snarare lite nonchalant ut när hon spatserade allt närmare. Bara som en täckmantel för att slippa att den andra skulle se henne som ett öffer, vilket den ändån mycket väl kunde göra om det var den sinnestämningen främlingen befann sig i.
Hennes undernärda kropp utryckte inte annat än svaghet i och för sig, så det skulle väl ändån synas lång väg, att om denna bara ville, skulle den kunna bryta henne mitt itu.


[ inte rollat på typ.. aslänge, och förstqa rollet med henne så blir lite konstigt men hoppas det va okei :3 ]