Ett djupt andetag. En blick som rörde sig över terrängen. Ett språng, och så var hon iväg. Hon ven snabbare än vad vinden någonsin kunnat genom det höga gräset. Hon försvann nästan i den gröna oceanen och det som man egentligen skulle kunnat se från ovan var hur gräset vek sig ur vägen för henne när hon rusade fram.
Hon kände hur lyckoruset brast ut i henne när hon tryckte ner klorna i marken för att få fäste för ännu ett vinande språng. Hon hade aldrig känt sig så.. levande. Hon älskade farten, vinden, gräset. Allt. Hon kände hur pulsen brast ut i ett massivt dunkande som kändes i hela kroppen.
Hon stannade in och flämtade häftigt några gånger innan andningen var som vad den brukade vara. Framför sig såg hon en upphöjning som var utformad som en liten kulle. Med några få steg hade hon bestigit den och kunde nu se ut över hela Numoorislättens mäktighet. Hon andades tungt.
Egentligen föredrog hon skogen och alla de beskyddande grenarna och löven, men att få komma ut så här ibland och få springa fritt var inte så illa det heller.
Hon log.

Pax till Taranis

Han var här igen, tillbaka på den stora slätten. Vad gjorde han här? Han visste inte. Han hade vandrat så länge nu, det kändes som en evighet. Men fortfarande visste han inte vad han sökte efter.
Han hade lagt sig nedanför ett ensamt träd, med huvudet nedslaget placerat mellan framtassarna och en utmattad blick i de isblåa ögonen. Han var trött, han var ensam. Det fanns ingen mening, inget mål. Vad var då anledningen till att han var vid liv?
En suck lämnade den unga hanen.
Han hade mycket att tänka på. Kanske för mycket. Ändå verkade det som att det inte fanns något att fokusera på, inget att ta tag i. Det verkade som att det inte fanns något som var viktigt, någonting alls som betydde något. Men han visste att han hade saker att tänka på, och det irriterade honom svagt att han inte lyckades komma på vad det var. Men mest av allt kände han sig uppgiven. Det fanns inget hopp för en varelse som honom, hur desperat han än hängde sig kvar vid den sköra tråd som kallades för livet. Han var fortfarande ingenting värd.
Och det hade sakta börjat gå upp för honom sista tiden. Att de alltid hade haft rätt, att han inte var värd något alls.
Och i hans huvud hördes ekande skratt.

[omg... skumt xD]

Pheobe såg upp emot den djupblåa himlen. Det var under dessa tider på dygnet som hon vågade ta sig ut ur skogen. Stjärnorna tindrade starkt på sin bädd av ingenting. Hon suckade, klippte till med öronen och såg sig runtom i omgivningen.
Ett ensamt träd längre bort på slätten drog till sig hennes uppmärksamhet. Hon lyfte nosen i vädret och gjorde det hon var bra på, nämligen att nosa. Efter inte en så lång stund kände hon doften utav en hane, ganska nära i hennes egen ålder.
Hon såg bort emot trädet igen och bestämde sig för att sätta det som ett landmärke för vart lukten kom någonstans ifrån. Hon började gå ditåt samtidigt som hon hade hörseln på helspänn.

Dimman låg tryckt runtomkring henne och gav hennes ben och mage ett spöklikt utseende.

I den klara natten verkade luften plötsligt bli disig. En dimma verkade glida in över slätten, närmade sig honom allt mer. Den unga hanen såg sig oroligt om. Han gillade inte nätter, än mindre dimmiga sådana. Det var lätt att missa den varg som kanske smög i skuggorna då.
Men det var något underligt med denna dimma. Den verkade inte sprida sig, utan verkade snarare hålla sig tätt runt någonting. Sakta lade den zebrarandige hanen huvudet på sned, fundersamt. Han gillade det inte, inte det minsta. Men inte heller kunde han låta bli att undra hur detta underliga fenomen kom sig? Det verkade som att världen hade lugnat sig en aning, katastroferna avlöste inte längre varandra. Kanske detta var en efterdyning av de saker som hänt tidigare?
- Eller så är du bara för dum för att förstå.
Öronen veks bakåt på huvudet och nosen böjdes mot marken. Han vek sig under dem, både fysiskt och psykiskt även om de inte var mer än spöken i hans huvud.
- Se på dimman, dumskalle.
Han höjde åter på huvudet, precis som de bad om. Och chocken träffade honom likt en stöt. Mitt i det suddiga molnen som skred mot honom över den öde slätten kunde han se skepnaden av en varg.
Skräcken greppade tag om honom, och snabbt var han på benen. Svaga sprakande börja ljuda i den annars tysta natten då små elektriska stötar kom från hans kropp. Gnistorna lös runt honom, var och en endast ett kort ögonblick. De isblåa ögonen hölls fästa på det som skred emot honom, vad det är var. En ande?
Helst av allt ville han inte stanna länge nog för att få reda på det, men han var som fastfrusen. Stel av chock och rädsla.
Deras skratt hördes klart och tydligt.

Det behagade Pheobe hur dimman tycktes beskydda henne med ett tjockt genomträngligt dis. Hennes tassar vidrörde knappt marken när hon satte ner dem och mot hennes dynor kändes det som om hon faktiskt gick på moln.

Framför henne tornade en varelse upp, hon skingrade välvilligt dimman, utan att låta den försvinna helt, så att de båda kunde se varandra tydligt. Pheobe beskådade hannen framför henne. Hon fascinerades över hans exotiska mönster. Han var vit i grund och botten med svarta sträck som gick som blixtar i kontrast emot det vita. Hans päls var så vacker. Hon hade aldrig sett något liknande förut. Inte nog med det, han doftade helt underbart, även om hon uppfattade en viss arom av rädsla som svepte in sig med resten.
Hon log och och blottade nacken i en lätt bugning, som för att visa att hon inte hotade honom.

Svansföringen var låg och tippen rörde sig fram- och tillbaka på ett nyfiket sätt. Uppe på hennes huvud klippte öronen till då och då när de uppfattade ljud runt omkring dem.

Med en mogen stämma sade hon
"Var hälsad"

Med öronen tryckta mot nacken och svasen hängande lågt mot marken stod han blick stilla och betrakade dimman som svepte närmare. Hans instinkter skrek att åt honom att vända sig om och springa medan rösterna i huvudet vägrade sluta håna honom, den patetiska varelse han faktiskt var.
Springa eller stanna? Det var ett svårt val, och det var något som höll honom kvar. Den nyfikenhet som alla ungvargar bär på. Men han kunde inte själv se det, nedtryckt som han var.
Rädd och vilsen.

Dimman skingrade sig, och fram trädde en vit varg. Hon var vacker, mycket lik en varelse som kunde träda fram i drömmar. Och Taranis hade svårt att veta ifall han drömde eller inte. Men han hoppades att det inte var en dröm, för sällan slutade i annat än mardrömmar. Och han ville inte att det här skulle sluta. För det var så vackert.
Men sanningen är den att ingenting kan vara för evigt, och den stillsamma stunden han haft när han betraktat honan med en skräckblandad förtjusning sprack när ord flög genom luften mot honom.
Han ryckte till, och det gnistrade svagt i hans päls när elektriska spänningar skapades över hans kropp.
Utan att svara henne, rädd för vad som skulle komma ur hans mun ifall han öppnade den och rädd för vad hon skulle tycka om honom, så höll han igen den och bara stirrade på henne.

Kanske bäst att vi avslutar detta? Har inte någon inspiration att svara på detta tyvärr.

Men jag kan tänka mig att de lämnade som vänner? Och att Pheobe blev lite småkär i Taranis ;)

Haha, ja, det var ett tag sedan detta var aktivt, så håller med om att vi avslutar det. Vi kan säga att Taranis inte var lika rädd för Pheobe i slutet och hon blev något av en vän för honom och de skiljdes åt med glada miner, typ ^^

Så, avslutat då :'D