Sommaren var i antågande och Numoorislätten stod i full blomsterprakt. Hade han varit lite mindre uppfylld av sig själv hade han kanske haft vett att uppskatta det, men sanningen var att han knappt märkte av allt det sköna runt honom. De prunkande blommorna, den starka, söta blomdoften och ljudet av fågelkvitter gick honom nästan helt förbi. En liten bäck rann genom landskapet likt en kapillär. Han plaskade genom den. Antingen brydde han sig inte om det kalla vattnet som skvätte upp på hans ben, eller så var han inte medveten om det. Det var svårt att avgöra vilket.
Han befann sig för djupt inne i sitt eget medvetande. Intrasslad i sinnets spindelväv gick hanen över slätten. Tänderna var sammanbitna i en fokuserad grimas, tvärt emot hans sinnesstämning, som var långt ifrån fokuserad. Men han hade ett uppdrag, och det uppdraget tänkte han slutföra. Med bravur.
   Han mindes sin barndom, som hade lagt grunden till den han var nu och som även var drivkraften. Han mindes utanförskapen, ignoransen. Hatet som hade växt i takt med att de andra svetsades samman mer och mer, och han själv sattes i andra hand. Alltid andra hand. Eller tredje. Ibland till och med fjärde.
   Ett speciellt minne kom fladdrande upp till ytan, förvånansvärt klart för att vara så gammalt. Det var kväll, och han satt i lyan tillsammans med sin mor och sina tre bröder. Modern, en högrest karg med samma glödande ögon som Figaro, berättade en saga för sina söner.
   "När Rödsvans förstod hur det egentligen låg till blev hon förfärad, ty sanningen var denna: Den Stora Stygga Vargen hade slukat mormodern, och låg nu mätt och belåten i hennes lya."
   Den stora stygga vargen.
   Var det han? Var han den stora stygga vargen som slukade mormodern och ändå hungrade efter mer?
   Ett litet leende spelade över varghanens grå läppar. Den stora stygga vargen. Han tyckte om hur det lät, hur orden samspelade med varandra.
   Han visste inte vad som hade hänt med hans mor och bröder. Han hade ingenting emot dem egentligen, men han brydde sig heller inte. De skulle bara ingå i den stora mängden som fick beskåda hur han övertog makten i världen.
   Han visste inte om hans mor ännu levde, men hon hade givit honom sagan om Rödsvans och den stora stygga vargen. Han skulle inte gråta om hon var död, men hon hade ändå givit honom det minnet som nu fick honom att le.

Här kom han.
   Den stora stygga vargen.

[Konstigt inlägg, bara att hoppa på om man skulle känna för det!]