De hade varit i staden några dagar nu men det fanns fortfarande gott om saker att titta på. Allt från arkitekturen till marknadsståndens varor eller bara lustigt utsmyckade främlingar. Vargar av alla sorter var här och det var svårt att vila ögonen på en och samma sak allt för länge, ständigt pockade nya saker på ens intresse. Så verkade det iallafall tveklöst vara för Duva, och Bambra drogs gärna med i hennes förundran över allt runt sig.
"Har du sett något du tycker extra mycket om?"
Frågade hon och följde Duva blick, försökte se om hon kollade på något särskilt.
Solen hade börjat sänka sig bakom trädtopparna och hon och Duva var på sista varvet av att kolla på smycken och praktiska väskor innan marknaden skulle börja packa ihop. När de var klara här hade Bambra tänkt bjuda Duva på grillat, honungsmarinerat kött och fruktdryck som hon förbetalt. Deras mat skulle finnas redo, tillsammans med en liten brasa bara för de två, så fort första stjärnan tänts. Bambra såg otroligt mycket fram emot det, och hade svårt att dölja sin iver. Det hela skulle bli något av en romantisk överraskning. Då och då slängde hon otåliga blickar mot himlen, tyckte stjärnorna kunde ta och titta fram omedelbart.

[Duva]

Yanamore var fantastiskt; hela platsen tycktes vibrera av liv och rörelse. Duva älskade det, och att få uppleva allt tillsammans med sin favoritsvamp Bambra var ännu bättre. Duva visste inte hur länge de hade gått runt bland stånden vid det här laget, men det kändes som om det bara gått ett ögonblick sedan de kom hit fast solen var på väg ner. 
    Har du sett något du tycker extra mycket om? 
   Där hade funnits alldeles för många saker hon varit förtjust i; en väska med fina dekorationer, en skål att blanda örter i. Ett halsband som genast fångat hennes uppmärksamhet. Hon ville ge det till Bambra i present, som en överraskning, men det kunde hon ju knappast säga. Hon skulle behöva smyga iväg till ståndet senare när Bambra inte tittade. 
    Duva gav ifrån sig ett litet skratt och skakade på huvudet. "Det finns så mycket att se, jag skulle inte kunna välja om vi så stod här hela natten." Ögonen svepte över omgivningen för att sedan återvända till Bambras ansikte. 
    "Har du hittat något?" Hon hoppades inte att Bambra skulle säga det där halsbandet. Nästan omedelbart hördes dämpad sång en bit bort; ett par vandrare hade slagit sig tillrätta och sjöng för en liten, stillsam publik. Duva såg på Bambra. "Vill du lyssna? Eller ska vi hitta på något annat?"

Duva var så vacker i det svaga ljuset, hur hon rynkade pannan bara en aning då hon funderade över hennes fråga. Hur hennes ögon verkligen lyste av inspiration. Och som alltid bollade hon tillbaka frågan med ett genuint intresse, Bambra kände sig alltid sedd och viktig i hennes sällskap.
"Åh, jag nöjer mig nog med dem smycken jag redan har.. Men jag tror en till väska kan vara bra inför vår fortsatta vandring. Men jag vet inte vilken, än."
Det var förvånansvärt svårt att hitta väskor som var designade för vargar med vingar. Speciellt sådana som fungerade både då man var på marken och i skyn. Skulle man då lägga till att det skulle vara både snygg och bekvämt, och gärna lätt att ta på sig och komma åt, då blev det en lång och intensiv jakt. Det var nog den enda gången hennes vingar var det minsta problem. Och det var ett problem hon kunde leva med.
Sång ljöd en bit bort och Duva föreslog genast att de skulle gå närmre och lyssna. Bambra sneglade upp mot himlen och där, just ovan trädtopparna i norr, syntes ett svagt litet ljus. Nordstjärnan. Synen fick henne att bli både upprymd och otroligt nervös. Något stressad mötte hon markfågelns blick.
"Vi kan gå åt det håller iallafall.."
Svarade hon kryptiskt och sida vid sida rörde de sig bort från marknadsstånden. För några ögonblick lyssnade de till sången, som faktiskt var ganska bra om än något stojig. Tätt tillsammans stod dem, skyddade varandra mot den kyliga kvällsluften.
"Kom, jag har en överraskning."
Viskade hon sedan i isvargens mjuka öra. Hennes svarta ögon glittrade av förväntan och nervositeten inom henne var nästan ohanterlig. Med lätt darrande steg lotsade hon sin kärlek genom folkvimlet, till en något avskärmad plats bakom en halvmur. Här brann det små brasor, brett spridda från varandra, och doftade underbart av grillat kött.
Det kändes lite som att hon skulle kräkas när hon skulle presentera sin överraskning, så nervös var hon.
"Jag tänkte bjuda dig på middag min skönhet."
Viskade hon fram med rodnande kinder, nästan rädd för att andas.
En vänlig Naktaki steg fram till dem och gav Bambra en igenkännande blick innan han bad dem följa med. De lotsades till en liten brasa omgiven av mjuka antilop-fällar i utkanten av området. Här skulle de kunna få en romantisk stund helt för sig själva, trotts att de var mitt i en stad. Inte kort där efter kom hanen tillbaka, tillsammans med en kortvuxen Lawar och en tjock liten Hikoki. Dessa två var tydligen kockarna och med stolthet presenterade de maten som dukades fram på två brickor.
"Honungsmarinerad fårfiol med en lätt kryddning av timjan, och varsin bägare vin exporterat enda från Svartstrands bryggerier. Var så goda!"
Dem bugade sig och lämnade paret i sin ensamhet.
Det var med en enorm förväntan - och viss skam - som Bambra såg på Duva. Hon ville inte vara för mycket, men samtidigt ville hon verkligen överraska henne ordentligt. Hon var tveklöst värd en fin middag, även om det kostat en halv förmögenhet. Prylar kunde Bambra samla på sig igen, men Duva hon var ovärderlig. Chansen till fina minnen och att få Duva att känna sig precis så speciell som hon var, det var värt allt Bambra kunde ge och mer.

Duva följde med Bambra när de började gå bort från marknadsplatsen. Hon hajade till när "en överraskning" kom på tal, och hjärtat hoppade över ett slag. Vad kunde det vara? En present? Nervositeten, tillsammans med förväntan, växte och hon ökade på stegen. 
    Bakom en liten mur brann spridda eldar, som lyste upp den allt mörkare himlen och kastade långa dansande skuggor på marken. Duva öppnade munnen för att fråga vad de skulle göra, men Bambra hann före henne. En middag. Och jo visst, doften av kött hade kanske varit en ledtråd nu när hon tänkte efter. Men ändå blev hon förvånad, och glad. Väldigt glad. 
    "En middag?" ekade hon, flinade som en idiot. "Bambra, du hade inte …" Hon hann inte avsluta meningen förrän en varg kom fram och förde dem till en alldeles egen liten brasa, med mat som dukades fram av upphovsmännen i egen hög person och som av både presentationen och doften att döma måste ha varit nästan löjligt dyr. 
    "Bambra, vad …" Hon såg på den framdukade maten och skrattade överväldigat. "Har du betalat allt det här? Det måste ha kostat hur mycket som helst!" 
    Bambras ansikte fick en svag orangefärgad ton i skenet från elden, och skuggorna från de fladdrande flammorna gled över det som ett skuggspel. Hon var så vacker och Duva var så lycklig att hon knappt kunde andas. Hade Bambra gjort allt det här bara för hennes skull? Det var oerhört smickrande men också lite pinsamt. Att Duva skulle behöva kosta så mycket.  
    "Det är helt fantastiskt. Jag vet inte vad jag ska säga. Tack." Rösten vacklade lite. Tack kändes som en futtig och otillräcklig sak att säga, men orden flydde henne i försöket att formulera den överväldigande lyckan hon kände. Hon såg på Bambra med öppen mun, ett andlöst leende.

Hon kunde inte för sitt liv hindra det lika lyckliga som stolta leendet och var helt övertygad om att hennes kraftigt rodnande kinder syntes rakt igenom pälsen. Duva såg så lycklig ut och hennes ord tog sig djupt in i hennes innersta. Det var nästan svårt att andas genom alla nervösa känslor och lite för många gånger hade hon gått över hur hon uttalat "min sköna" i huvudet.
"Va bra... att du gillar det."
Svarade hon generat och lät blicken glida undan. Men sen tog hon några djupa andetag, det var dags att skärpa sig.
"Jag vet inte om du testat den här.. fruktdrycken förut. Man får dricka lite försiktigt annars blir man snurrig."
Ett svagt skratt följde hennes ord medan hon vände sig mot sin bägare av lilaröd vätska och lapade i sig några klunkar. Det var lugnande på ett mycket välbehövligt vis.
Hon intalade sig att hon inte ville hålla den dyra kostnaden över Duvas huvud. Men samtidigt kändes det bra att bli erkänd, och att så grandiost kunna visa sin kärlek.
"Det kostade en del men du är värd det, vi har varit så mycket bland andra eller bara jobbat i templet och vandrat..."
Hon suckade och gav honan ett ursäktande leende.
"Jag ville ge dig något speciellt, något bra och lite riktig egentid."
Med dem orden drog hon åt sig sitt fårlår och började äta. Det smakade rökigt, sött och kryddat. Onaturligt var väl kanske det enklaste sättet att beskriva det, men inte dåligt. Nytt och annorlunda.
"Det smakar lite konstigt i början, tycker jag, med alla kryddor och så. Jag tror nästan jag tycker bäst om hederligt rått hjortkött men det känns ju lyxigt iallafall."
Ett något generat skratt lämnade henne.

"Jag älskar det!" utbrast hon, leende som en idiot åt Bambras något generade uppsyn. Det var så gulligt att hon fick kämpa för att inte ge efter för impulsen att springa fram och ge henne en puss på kinden meddetsamma. 
    "Åh, okej." Duva kunde inte påstå att hon hade smakat något som motsvarade Bambras beskrivning av drycken, och med en blandning av nyfikenhet och tveksamhet följde hon fakargens exempel och smuttade på den. Den hade en intressant smak; hon kunde inte avgöra om den var god eller inte. 
    Maten var fantastisk. Nej, den var mer än så. Hon var inte van vid lyx och hade inte väntat sig att hon skulle tycka om den så snabbt, men den smakade underbart. Hon skrattade lite åt Bambras ord. "Det är jättegott. Och det säger jag inte bara för att du har betalat en förmögenhet för den."
    Duva slickade sig om munnen, sneglade på Bambra. Ville inte framstå som okultiverad genom att äta alltför fort, samtidigt som hon hade något hon ville säga. Hon harklade sig, plötsligt blyg. 
    "Jag hade faktiskt också tänkt ge dig en överraskning, men jag tror jag får tänka om nu." Hur skulle ett smycke kunna mäta sig med det här?

Hon ryckte till lite vid Duvas utrop, kände hur hela hennes inre pirrade.
"Och jag älskar dig."
Mumlade hon.
Med en glittrande, beundrande blick studerade hon Duva medan hon åt. Så försiktigt och lika renlig som alltid. Bambra var inte riktigt lika graciös, men hon försökte att inte vara oartig då hon gnagde på sitt lammben.
"Du behöver inte känna nån press."
Försäkrade hon sedan.
"Detta är ju faktiskt lika mycket en present till mig själv, jag äter ju också."
Skrattade hon fram och blinkade med ena ögat. Att bara få vara med Duva var en gåva nog.
Kvällen fortsatte under lugnt samtal och de åt sig båda mätta. Då solen helt lämnat himlen och månen tagit dess plats hade eldarna runtom börjat slockna, men inte deras. Hon makade sig något utåt från elden och viskade ett "kom" åt sin kärlek. Lyfte den ena vingen så att Duva kunde lägga sig till rätta innan hon beskyddande omfamnade henne. Både kramade, höll varm och dolde från omvärlden med sina fjädrar samtidigt som hon borrade in nosen i honans nacke och suckade nöjt. Ännu fanns det lite vin kvar i deras bägare, och hon skulle kunna ligga här hela natten och bara mysa och prata.
"Du fryser inte va?"
Frågade hon för säkerhets skull, även om hon visste att det var otroligt att en isvarg skulle beklaga sig över en mild vinterkväll i lövskogen.

Bambras röst var låg men Duva kunde urskilja orden av läpparnas rörelser; det var de tre kändaste orden i världen, men hon hade aldrig kunnat drömma om att någon som Bambra skulle säga dem om henne, och mena dem. Värme spred sig i bröstet och hon var bara tvungen att luta sig framåt och ge fakargen en snabb puss på kinden. 
    "Jag älskar dig också." Inte för att det var nödvändigt att säga det; det var löjligt uppenbart. Men det kändes bra att säga det. Rätt. Hon ville säga det igen, om och om igen, ville aldrig sluta.
    Bambra försäkrade att det inte var någon press med presenten, men Duva kunde inte riktigt skaka av sig känslan av otillräcklighet. "Jo, lite grann måste jag nog tänka om. Men ge mig bara lite tid så ska jag hitta på något lika bra!" tillade hon med ett skratt. För något bättre än det här kunde väl knappast existera? 
    Natten föll omkring dem, och när Duva kurade ihop sig bredvid Bambra kändes det som den naturligaste saken i världen. Den något underliga drycken hade framkallat en trevlig, värmande känsla i kroppen, och med Bambras skyddande vinge runt sig befann hon sig i en egen liten bubbla, bekvämt avskärmad från omvärlden. 
    Du fryser inte va? Duva gav ifrån sig ett lågt skratt. 
    "Jag har aldrig mått bättre än just nu." Hon vred lite på huvudet och tittade upp på sin älskade Bambra. "Tack. Igen. Det här är den finaste presenten någonsin."

"Nej Duva, Du är den finaste gåvan i världen. Jag vet inte vad jag har gjort för att förtjäna en sådan godhet från gudarna."
Mjukt gned hon sin nos emot sin kärleks nos.
"Det var faktiskt en sak till.."
Erkände hon, nästan skamset. Hon hade verkligen gett allt för den här kvällen och det började kännas som att hon nästan gick för långt. Med några ansträngda rörelser lyckades hon få fatt på ett halsband som hängt gömd under hennes pälshav och hon tog av sig det. Det var gjort av silver och hade en ensam bärnsten som prydnad, hon hade burit det sen tonåren och älskade det men hon ville att Duva skulle ha det. Det matchade hennes glödande ögon.
"Här, så att du alltid har något du kan minnas mig vid även om vi måste skiljas åt igen."
Då hon yttrade orden kramade hon omedvetet om honan lite hårdare med sin vinge, ville helst aldrig skiljas från henne ens en meter.
Försiktigt trädde hon halsbandet över den andres huvud. Det passade perfekt. Bambra blev nästan yr av att se på henne.
"Du är vacker som en solnedgång."
Fick hon fram och rodnade lätt.

De två honorna låg kvar intill brasan till långt efter att den brunnit ner till kol och pratade om allt och ingenting. Då solen började stiga i öst sov de äntligen, sammanflätade likt en.


[Avslutat]