Deras fästning i Norspiret hade omvandlats till en gigantiskt lekplats för sex vilda små valpar och Lune älskade det. Här bakom dem vassa klipporna visste hon att valparna var helt säkra och inget gjorde henne så lycklig som att se dem springa runt och orsaka problem. Hon kunde inte minnas att hennes syskon någonsin lekt så vilt som Vassyas och Kolzaks barn. Inte ens Rihannon med sin bitska personlighet kunde leva upp till Katya eller Mara. Hon undrade ibland om det var såhär man blev om man hade en trygg och stabil barndom. Hon hoppades det, ville att dessa små liv skulle få allt det bästa i världen. Inte ett besvär i världen skulle de ha, ingen skulle någonsin få skada dem. Hon skulle personligen se till det.
Ibland förlorade hon sig i lek med vilddjuren men idag satt hon lugnt och stilla och vakade. En glödande aura låg runt henne och hon var redo för allt. Om de villa att hon skulle vara med, eller någon behövde tröstas. Hon var gosmoster och hon var busmoster. Att hennes familj utökats, att hennes bästa vänner och syskon skapat nytt liv, det var det mest perfekta som någonsin kunde ske.

[Öppet för valpar!!]

Ibland var syskonen det tråkigaste som fanns. Maksim hade blivit tårögd av en lek som blivit lite för hårdhänt, och Katya hade snabbat sig med att hyssja och trösta honom. Det värsta hon visste var när något av syskonen tjallade på henne. Så fort han hade lugnat ner sig hade hon övergett honom och letat efter ny underhållning.
     En bit bort fick hon syn på Lune. Honan låg stilla med blicken bortvänd från Katya. Kanske sov hon? Det spelade ingen roll. Ett nytt offer för hennes fantastiska smygfärdigheter hade i alla fall uppenbarat sig.
     Katya sänkte på kroppen, och tassade så mjukt hon kunde fram, ett steg i taget. Hon var verkligen otroligt duktig på det här. Lune hade inte ens vänt huvudet åt hennes håll.
     Nästan framme samlade Katya kraft, och tog ett kraftigt, magnifikt språng in i månvargens sida. Där bet hon henne i flanken med vassa valptänder och våldsamma morrningar. Haha! Hon fick henne!

Såklart hade hon märkt Katya långt innan attacken kom, om inte annat för att alla valparna hade samma tendens att omedvetet viska sina tankar högt för sig själva. Den röd-vita pälsen stack också ut ganska rejält från den grå-gröna bakgrunden som deras mossklädda fästning utgjorde. Men hon ville inte förstöra valpens självkänsla, och var dessutom mer än gärna med och lekte. Så som oftast satt hon bara stilla, intet ont anande, och som alla gånger innan ångrade hon sig omedelbart. Valptänder var verkligen obehagligt vassa. Ett genuint litet gnyende lämnade henne samtidigt som hon slängde sig ner på marken. Sprattlade kontrollerat med benen, noga med att inte träffa valpen.
"Aaa du fick mig du fick mig."
Tjöt hon dramatisk.
"Jag ger mig!"

Katyas bubblande skratt fick hennes grepp om Lune att lossa lite. När Lune rörde sig halkade hon halvt av, men var snabbt över den vuxna igen.
     "Jag ger mig!"
     "Det gör du!" bekräftade Katya med ett flin och stod nådigt emot lusten att begrava tänderna i Lunes mjuka mage. "Åh, jag kan inte vänta tills jag får vara dödlig cirkelspion. De kommer inte ha en chans." Hon granskade Lune kritiskt. "Jag kanske kan hjälpa dig öva, så du inte överrumplas nästa gång..."

Det värmde henne att höra Katyas ord, även om mycket kunde hända så var det skönt att höra att honan ville stanna i flocken. Lune visste att valpar ibland gick sin egen väg, men hon kunde inte föreställa sig sitt liv utan en enda utav flockens sju små underverk.
"Åh du kommer bli en fantastisk spion, och en bra hämnare."
Bekräftade Lune med en nickning. Och att honan var motiverad att träna gladde henne. Lune var inte den som blev irriterad på andras attityd, utan anpassade sig lätt till deras sinnesstämning. Oavsett hur Katya uttryckte sig så var det inget annat än positivt att valpen frivilligt föreslog lektioner.
"Och jag skulle älska att träna med dig Katya, du får lära mig alla dina tricks och vem vet, kanske lyckas jag lära dig något nytt med."

Katya suckade, men gick med på det. Nåja, hon kunde vara en lärare. Hon hade ändå inte så mycket för sig på dagarna, och Lune kunde behöva lite hjälp. Nästa gång tänkte inte Katya vara lika nådig!
     "Kanske det!" Flinet var kvar på läpparna när Katya skuttade av Lune och vände det runda huvudet mot lyorna. Där kunde hon höra uppståndelse - någon tjoade, och Aleks skratt ekade mot väggarna. Det krävde vidare utredning. "Någon annan gång, Lune. Det finns andra jag behöver sätta på plats." Hon kilade iväg utan att bry sig om att vänta på ett svar.