Trots att hans ben hade burit honom långt nu, och hållit uppe hans kropp i så många år så var han inte trött. Trots att han nått en ålder där han egentligen borde ligga ner, tryggt i en grotta omgiven av sina barn och barnbarn, så var han pigg. Men det var klart att han kände av att han var gammal, men han såg mycket friskare ut än vad någon annan kanske skulle gjort vid samma ålder. Men han hade inte styrkan kvar som han hade i sin ungdoms dagar. Inte heller hade han den stamina som han hade när han var ung. Men att han blev svagare hindrade honom inte från att fortsätta sin resa, inte heller att fortsätta den med rest hållning och högburet huvud.
Han vände blicken upp mot den stigande solen, slöt ögonen och insöp grässlättens alla dofter. Han var säker på att han kommit rätt den här gången. Han var säker på att detta var stället han hört om, där han kunde finna det barn han hade kvar i livet. Och han hade även fått veta att sonen hade en hona och barn.
Han öppnade ögonen och såg ut över slätten. Detta var utan tvekan stället som Kurome hade berättat om.
Numoori.

[ MIVII ]

Mivria, Qu's nuvarande ledare som ständigt vakade över Numoorislätten i sökandet efter fiender som lurade överallt nu i väntan när det kändes som att allt andades krig, och levde på det dessutom.

Mivria hade outtröttligt travat över slätten i sökande efter någon. Det jobbiga var att hon inte visste vem. en del av henne sa att det var någon hon kände, medan en annan del av henne sa att det var en främling hon aldrig träffat tidigare. Ibland önskade Mivria att hon inte hade dessa bilder av framtiden som kom till henne via månen om nätterna. Det gav ständigt en stress hon gärna hade undvikit om det gått, men samtidigt hade det varit väldigt praktiskt genom åren, och kanske en av hennes stora styrkor som gjort att hon klarat sig så bra emot starkare vargar. Det var inte mycket som undgick hennes sinne, likaså denna varg som hon hade fått vittring på. Hon var inte säker, men hon trodde ändå inte att det var en fiende hon skulle möta.

I morgonsolen i horisonten kunde hon snart ana siluetten av en varg, troligen större än henne själv. Hon andades ut moln av rimfrost när hon stannade upp för att se om hon kände igen främlingen. Hon kände inte igen honom, men något med honom verkade bekant..

Hon gick istället mot honom i det frostknastriga gräset för att ta reda på vem det var.

Jaro såg sig omkring, och fick genom suddiga ögon syn på en varg en bra bit längre bort. Hans öron lades mot hans nacke och han var tvungen att kisa för att konturerna av honan skulle bli starkare. Han drog in hennes doft i nosen och ögonen spärrades upp av förvåning. Hennes doft kände han inte igen det minsta, men det fanns en annan doft där som han kände igen så väl. En doft som han skulle kunna urskilja från tusen andra.
När han kom lite närmre så behövde han inte kisa lika mycket och insåg att hon var på väg mot honom. Han stannade då upp och inväntade henne istället.
"God morgon." sade han när honan kommit tillräckligt nära.

Mivria såg på den äldre vargen och hade stannat framför honom. Hans mörker. det var så bekant, och på något konstigt sätt, värmande. Mörker var inget som skrämde Mivria längre.
"Goddag själv." sa hon artigt och bugade för honom.

"Jag är Mivria, ledare över Qu här i detta revir. Får jag fråga om ert namn och vad som fört er till denna plats?" Mivria blev genast nyfiken på honom och undrade vad det var med honom som hon kände igen så väl.

"Ursäkta men ni.. Ni verkar så bekant på något sätt. Har vi träffats tidigare?.."

Han blev lite förvånad över hennes bugning, och det ryckte lite i hans smilband, men han gav inte honan ett leende, då han var inte den som log speciellt ofta.
"Angenämt." svarade han artigt när han hörde hennes namn.
"Jag är inte speciellt påläst om var alla revir ligger, så ni får ursäkta mig om jag trampat in på marker där jag inte har att göra, men jag ser mig mest omkring bara." svarade han lugnt. Men han trodde knappast att det var ett problem, honan var artig och verkade inte alls vara ute efter bråk eller dylikt.
Vid honans, Mivria's, fråga så höjde han intresserat på huvudet och kollade på henne med sitt ena öga, det ögat som han kunde se med.
"Det tror jag inte då jag precis kommit hit. Säg mig, vad är det som är bekant med mig?" han kände mycket väl igen doften som låg i just den här honans päls, men han var nyfiken på varför han var bekant för henne.

Mivria kände sig lite generad när han inte verkade känna igen henne, så hon hade nog misstagit sig.
Hon skakade på huvudet. "Ursäkta, det var nog inget i sånna fall, mitt misstag. Du påminde nog bara om en jag känner, men jag är nog tveksam till om ni känner honom."

Hon ville nog inte det första hon gjorde erkänna att det var Jaros mörker som var det bekanta hos honom samtidigt som hon nästan kunde höra Duraneir viska till henne. Viska igenkännande, avslöjade viktiga delar. Men Mivria var för ofukuserad för att kunna urskilja närmare detaljer alls, speciellt som det varit en månlös natt som gick mot gryning. Det var dock inte varningar hon hörde, så mycket kunde hon säga säkert, vilket ändå gjorde att hon slappnade av.

Jaro la, utan att tänka på det, huvudet på sned och betraktade Mivria.
"Behöver inte vara ett misstag." svarade han. "För att vara ärlig så påminner ni om någon som jag känner, eller kände." fortsatte han och drog in hennes doft som var blandad med sin egen sons. "Eller i alla fall så känner jag igen den doft som inte tillhör er, men som sitter i er päls."
Jaro undrade var den här hanen höll hus, och varför hans doft var så beblandad med den här honans. Hade Corazón verkligen skaffat sig en hona? Det var något som Jaro aldrig hade trott skulle hända.

En omedveten ilning gick igenom Mivria när Jaro la sitt huvud på sned.. Det var precis som honom..

Hon försökte skaka av sig tanken och lyssnade istället på vad han hade att säga och log svagt.
"Ja, vi kanske inte har träffats då, men möjligen har ni träffat någon i vår flock, någon av mina medlemmar. Kan du namnge någon som du tänker på som borde finnas i de här trakterna?"

Hon tyckte kanske det var lite konstigt att han kände igen en doft hon bar med sig, men samtidigt var det antagligen troligt också eftersom att hon tyckte sig känna igen honom också. Hon blev nyfiken på att få reda på hur deras koppling faktiskt var, speciellt som hon blev mer och mer säker på att de aldrig träffats.. Men visst var han väl lik någon speciell..

Han skakade på huvudet.
"Ni är den första jag möter här." svarade han. Han granskade henne, försökte avgöra vad hon tänkte, men då han inte alls kunde avgöra det genom att bara se på henne så gav han upp det försöket.
"Jag kom hit eftersom jag har fått höra att min son ska finnas här, Corazón... Fast, för dig skulle han snarare vara känd som Malvado."

Det stelnade till honom henne och hon svalde när hon hörde hans namn. Va det möjligt? den annars så lugna Mivria såg plötsligt ut som att hon hade sett ett spöke. Kanske var det något i henne som anade, något visste hon ju att de var med den här vargen, de hade hennes sinnen inte tagit fel på, men samtidigt så hade hon inte kunnat ana just det här. det var lite för verkligt för att hon skulle kunna ta till sig direkt.

Hon kom på sig själv med att stirra skräckslaget på Jaro och log generat när hon försökte återvända till den här planeten. Hur stor var chansen?
"Du menar alltså att du är far till Malvado? För i sånna fall har du kommit rätt.. Han är i min flock och ja jag känner honom väl, kan man säga.."
Hon vågade inte riktigt säga för mycket då hon inte riktigt visste vilken relation Malvado hade till sin far. Hon insåg plötsligt samtidigt att det var ganska mycket hon inte visste, som exempelvis att hans far levde. Mivria hade alltid tagit för givet att hans föräldrar skulle vara döda. Vilka fördomar man har bara för att en varg varit med i Devils.

Ett mycket svagt leende spred sin på hans läppar. Ej synligt för den som inte kollade noga. Han nickade kort.
"Ja, jag är hans far." svarade han och klippte med öronen. Han kom på sig själv med att haft huvudet på sned en liten stund nu och rätade upp det igen. "Känner honom väl..." Han såg fundersamt på Mivria innan han tog till orda igen. "Ni får ursäkta mig nu, men ni verkar inte vara en varg som jag trodde att Co... Malvado skulle kunna leva med." nu log han ett synligt leende. Vänligt och varmt, trots att honan framför honom var mer eller mindre främmande för honom.

Mivria blev alldeles stum och visste inte riktigt vad hon skulle säga först. Visste Malvado att han var här? Hade de redan träffats?
"Oj.. Vilken ära att få träffa er." Hon log nästan generat eftersom att hon blivit så förvånad när hon inte hade förväntat sig att träffa en varg som nästan var hennes släkting. Denne Jaro var ändå farfar till hennes valpar om det han sade var sant, men samtidigt varför skulle han ljuga om en sådan sak? Hon blev ärligt talat lite förvånad över att någon ville kännas vid att vara förälder till Malvado. Hon hade nog alltid tagit för givet att hans familj inte fanns i livet. Fast när hon tänkte på det visste hon ju egentligen inte mycket alls om Malvado och hans bakgrund. Han hade aldrig pratat om sin familj med henne, aldrig sagt att hans föräldrar skulle vara döda. Hon hade aldrig frågat honom heller, och han hade i sin tur aldrig frågat henne. Det var så det hade varit mellan dem. Inga frågor, inga fördomar. Mivria hade väl alltid försökt att inte tänka på sin familj, så hon hade aldrig krav på att få veta mer om andras. Egentligen så var det ju tragiskt när hon tänkte närmare på saken.. Bara för att hon undviker sin bakgrund så betyder det ju inte att alla andra ignorerar sin.

"Och jag hade nog inte väntat mig att träffa någon från hans.. familj överhuvudtaget. Ursäkta mig också, men han har aldrig nämnt er tidigare.." Sa hon som ett rakt ärligt svar, men ändå inte utan att känna sig skamsen över att ha ägnat Malvado's bakgrund så lite tanke.

Hon visste inte riktigt vad de fanns för historier bakom i den här familjen, och hon var inte säker på om det var historier som hon skulle få höra eller borde höra alls, men hon misstänkte att det fanns mycket som hon inte visste om, precis som så gott som ingen varg kände till Mivrias bakgrund i detalj. Minnen av hennes sedan nu länge döda föräldrar kom fram, och likaså minnet av hennes möte med sin systerdotter som berättade att hennes syster med resten av flocken hade mördats plågade henne. Hon hade älskat sina föräldrar, och hennes syster hade hon egentligen aldrig haft något emot. Däremot, den enda i hennes tidigare familj som hon visste möjligen levde var hennes bror, den enda som hon inte hade velat träffa. Men nu när hon tänkte på det så mindes hon knappt längre varför hon skulle varit arg på honom. Hade hon omedvetet förlåtit till och med? Möjligt. Men antagligen skulle hon aldrig få träffa honom heller igen. Mivria hade helt enkelt lagt sitt förflutna bakom sig och accepterat att Qu var hennes familj nu och tills hon skulle dö. Hon hade fortfarande en son och en dotter i livet som hon älskar djupt, och Laulus och Dolors son Achilles som hon också såg som sin egen. Om hon dessutom skulle få spendera resten av sitt liv med Malvado, så vågade hon inte begära mer. Hon var lycklig. det kunde hon ärligt säga att hon var.

Leendet på hans läppar hade nu försvunnit, men han log desto mer med ögonen. Han studerade den yngre honan framför honom under tystnad, lyssnade på vad hon sa och nickade kort. "Det är en ära att få träffa er med."
Han hade inte varit säker på att detta faktiskt varit Malvados hona. Malvados partner. Men eftersom hon inte hade invänt något tidigare så antog han att han hade haft rätt. Även om han kunde förstå hur hans son hade kunnat falla för henne så hade han svårt att se honom leva med henne, vilket han ju också nämnt precis. Men hans son kanske inte var av samma karaktär som han hade varit sist de mötts, vilket var för många, många år sedan.
"Jag är inte förvånad över att han inte nämnt mig, det var väldigt längesedan jag träffade honom sist." Han mindes sist de sågs, han hade sökt upp Corazón, och han hade inte blivit glad över den väg som hans son valt. Men han kanske hade ordnat upp allting nu.
Han såg på honan och han insåg att han inte visste hennes namn.
"Jag har inte presenterat mig fullständigt, mitt namn är Jaro."

Mivria vart lite förvånad när hon insåg att de inte hade presenterats ordentligt. Av någon anledning så kändes det nästan som att de redan kände varandra, och gjort så länge. Så lustigt egentligen. Ändå visste hon ju egentligen ingenting om denne varg, och trots mörkret som Mivria enkelt kunde avläsa i hans hjärta så utstrålade han ändå en sorts betryggande värme.
"Och mitt namn är Mivria." Sa hon sedan artigt och bugade.

"Jag får önska dig välkommen till dessa marker i Numoori som är Qu. Du kan känna dig hemma här."

Hon var ävl inte säker på om Malvado skulle instämma, då hon inte var säker på vad de egentligen hade för relation mellan fader och son. Eftersom att hon aldrig hört något så kunde det bero på att det inte hade någon, och därför kunde vara neutral eller kanske till och med bra, eller så tydde tystnaden på att den varit och kanske fortfarande är dålig. Hur som helst så kunde inte Mivria avgöra endast utifrån gissningar. Hon kände att hon kunde ha förtroende nog för denne varg att låta denne vandra på Qu's marker, som hon nu ansvarade för. Hade Malvado invändingar skulle han få komma till henne personligen och klaga.

"Jag måste fråga er, även om det är personligt men tror du Malv.. Corazon skulle ha något emot att ni vandrade här? Jag menar, hade ni en bra relation? Jag tänkte eftersom att han aldrig nämnt er."

Han nickade kort när han hörde hennes namn.
Jag kommer inte trampa på era marker i onödan, men jag tackar för ert varma välkomnande." svarade han sedan hövligt. Att vara respektfull var något som han lärt sig att vara ända sedan födseln. Han var ofta även respektfull mot de som inte visade honom samma respekt, han var ju helt enkelt uppvuxen att bete sig så.
Vid hennes senare fråga så klippte han med öronen gav ifrån sig ett litet "hm" innan han svarade.
"Det är svårt för mig att svara på, ärligt talat. Corazón är inte längre den som jag uppfostrade honom att vara", han mindes sista gången de möttes, när Corazón inte längre var Corazón längre utan Malvado, vilket var Jaros egna fars namn. "men jag vill gärna tro att vi fortfarande har en bra relation." Han kostade på sig att ge Mivria ett litet leende. Han visste inte vilken sida hos Corazón det var som hon kände, men det var något som han inte heller var säker på att han kunde fråga.

Hon nickade bara artigt för att visa att hon tagit till sig hans osäkra ord.

"Nå väl." Sa hon sen efter att ha funderat en stund. "Malvado åsikt har ingen betydelse. Jag är ledare över detta område, och mina ord väger tyngst och här kommer Qu se dig som en frände."

Hon insåg ju att även om Malvado inte kanske ksulle med henne, så hade Mivria det slutliga ordet. Även om hon kunde kämpa för att hålla devils och fiender borta, så såg hon ingen anledning att hålla till synes vänliga vargar. fler vänner är bättre än fler fiender, och Jaro hade inte gett henne någon anledning till oro eller misstänksamhet. deras relation far och son emellan var deras sak, och hennes relation till Jaro var hennes ensak, speciellt i form av ledare. Qu behövde inte fler fiender dessa dagar av stort mörker som hon anade ksulle komma. Månen hade talat till henne i mörka tungor som gjorde hennes sinne sjunket i skoggor av oro inför vad som skulle komma. Hon kunde bara ana vad som kunde vara på äg att hända, men hon kände på sig att det åter igen var dags för blod att spillas, både för Qu och fiender. Hon var inte säker på om det skulle gå att undvikas heller.

"Vart hade ni tänkt vandra nu? Eller vill ni ära oss här på våra marker ett tag till som gäst?"

Jaro nickade kort.
"Det är otroligt snällt av er", sade han med ett litet leende. I ett helt främmande land kändes det skönt att veta att detta var ett ställe där han kunde känna sig säker, och var välkommen till. Jaro var inte i sina bästa dagar längre, och han kunde inte komma på vilken varg som skulle göra ett utfall mot honom, än mindre hamna i konflikt med honom. Men man kunde ju aldrig riktigt veta.

"Jag vet inte riktigt vart jag ska ta vägen nu", svarade han. "Jag är väl inte riktigt redo för att möta min son än". Han hade trott att han var redo, han hade ju trots allt sökt efter honom i flera år nu, men det var först nu när han verkligen var här som han insåg att det kanske inte riktigt var dags för dem att mötas än. "Men jag stannar nog här i närheten ett litet tag till. Det är trots allt här jag fått ett riktigt välkomnande, och det känns tryggt att veta att jag får befinna mig här", sade han till sist, och gav ord åt sina tidigare tankar.

Mivria nickade kort.
"Jag förstår er. Er relation till varandra tänker jag inte beblanda mig in i så länge det inte går ut över flocken eller så länge nåon inte kommer till skada."

"Vill ni att jag ska berätta för Malvado att jag träffat er? Jag kan framföra en hälsning."

"Om ni inte vill det så berättar jag inte direkt, men jag kan komma behöva berätta de förr eller senare. Jag misstänker att er doft kan komma att avslöja er närvaro oavsett om ni önskar det eller ej."

Jaro nickade.
"Jag har inte avsikt att ställa till det för er, och tänker inte göra det heller", han gav henne ett kort, litet leende. Denna hona kunde verkligen ta fram det sällsynta leendet hos honom. Förhoppningsvis så skulle det inte bli en vana, Jaro var sällan bekväm med att le.
"Du kan gärna hälsa honom att jag finns i Numoori i alla fall, vill han verkligen träffa mig så lär han hitta mig."