Han gick i en snabb takt fram. Han hade egentligen inget direkt mål med sin ny bestämda resa. Men även om han varit på en så vacker plats hade han fortfarande inte hittat någon som var i närheten så vacker som han själv. Eller i hans egna ögon värdig honom själv. Han hade haft kul dock med några andra vargar - tränat sina krafter och samtidigt roat sig. Han log smått för sig själv och betraktade omgivningen samtidigt som han stannade till lite. Den var kanske inte lika vacker som rosorna i Itrozo men det var nytt och fortfarande vackert. Solen stod ganska lågt på himlen och började färga himlen orange. Han förundrades lite av hur solen lyckades byta färg på himlen men han lät det vara så och fortsatte istället att gå.

Han använde bergen som vägledning även om han inte kände någon större dragningskraft till att gå närmare bergen än han redan var. Och han var ändå ganska långt ifrån de kala och tråkiga bergen. De såg inte speciellt vackra ut från där han stod nu och kanske var det därför han inte ville gå dit. De såg inte vackra ut och för honom betydde utseendet nästan allt. Han slängde till med manen och en liten tyst fnysning lämnade honom medan han fortsatte sin vandring. Utseende för honom betydde allt för att det fanns inget annat som han känt betytt någonting för honom. Han antog mer att kärlek skulle komma när han fann den som var lika vacker som han själv - vilket verkar svårt.

[försöker komma in karaktären men; varsågod, tog sin tid gjorde det xD ]

Doris rörde sig långsamt över slätten. Gräset delade sig när hennes ben plöjde genom det, och gungade runtom av en lätt bris. Hon hade de två öppna ögonparen vända mot horisonten, där solen sjönk långt borta. Himlen färgades i kvällningens ljus. Det var vackert. Hon log för sig själv, ett brett leende som fick de tjocka läpparna att spännas runtom betarna. Nosen darrade när hon vädrade i den kyliga luften. Den var klar och doftade av fukt och annalkande vinter. Hon vandrade för tillfället västerut. När hon sett det tjocka rökmolnet stiga över skogen i öst hade hon skyndat åt andra hållet, rädd för att elden kanske skulle sprida sig. Hon hade tappat bort vattendraget hon tidigare följt, och spejade då och då ut över landskapet för att försöka hitta det igen.
    Hon ropade fortfarande efter Alice ibland, men mellanrummen hade blivit längre och rösten lägre. Hon hade inte sett vännen på hela sommaren. På hela hösten. Var var Alice? Vart hade hon tagit vägen? Hon visste att vännen aldrig skulle fastnat i branden, hikiokin var för snabb och kunnig för att låta sig fastna i något sådant. Doris hade dragit slutsatsen att vännen antagligen också hade rört sig bort från elden. Det fanns ett landskap som hon hade hört talas om, som skulle vara klätt i vackra blommor av alla slag. Dit tänkte hon vandra. Där skulle hon säkerligen hitta sin vän. För vad för plats vore inte bättre att hitta Alice på än ett landskap färgat av vackra blommor?
    Mitt i ett steg nös Doris till och tvingades stanna upp. Ljudet var kraftigt, djupt. Hon överraskades av nysningen och blinkade till innan hon ruskade på den kraftiga kroppen. Den långa, risiga pälsen gungade över hennes kropp. Hon kände den kortare, glesare pälsen också röra sig, men den rörde sig mest för att huden gjorde det. Hon lade över tyngden på vänstra framtassen och höjde den högra för att med långa fingrar klia sig högt upp på vänsterbenet. Hon öppnade ytterligare ett av de många ögonparen och lät det fara över området. De delade synfälten var inget konstigt för Doris. Hon var född med det, och tyckte att det måste vara underligt att bara ha ett par ögon. Då kunde man ju bara se på en sak i taget. Med det nyöppnade ögonparet fångade hon skymten av en rörelse en bit bort. Hon satte ner framtassen igen och vände hela huvudet mot rörelsen. En främling. Något besviket insåg hon snabbt att det inte var Alice. Den främmande skepnaden var för stor.
     "Urfäkta", ropade hon med sin kraftiga röst för att höras på avståndet. "Har du fett en liten grön hikioki?" Hon tog ett par steg mot den främmande innan hon stannade. Svansen hängde lågt och stilla bakom hennes höfter.

[Doris läspar kraftigt, å alla "S" blir "F". Det låter inte som att hon säger "Fett" utan som ett läsp-s, men "F" är den närmsta bokstav jag kan komma C:]

Han tittade på himlavalvet och betraktade dess skönhet när han samtidigt långsamt vandrade framåt. Stegen var automatiskt lite kortare när han samtidigt tittade på solen och vände på sitt huvud. För att han säkrare skulle kunna gå utan att ha koncentrationen på själva steget. Och böjningen på huvudet gjorde det lite svårare att gå framåt. Han avfärdade snabbt ett litet ljud som trots att den inte passade in i stunden och platsen lät normalt, och han tänkte inte mer på det tills han hörde en röst. Öronen spetsades något medan han tittade runt sig lite snabbt och ögonen fastnade på en annan varelse som tycktes titta åt hans håll. Han kisade med ögonen och försökte se den andra tydligare, formen och allt påminde om en varg men något kändes.. Fel när han tittade på den andre. Något med konturen verkade inte... Rätt. Han slog lätt med svansen innan han tog ett par steg mot den andre. Han log lätt ett otydligt illvilligt leende. Han lät långsamt illusionen förgylla honom för den andres ögon medan han gick fram emot denne för att minska avståndet.

"Jag kanske har sett denna, berätta mer och väck mitt minne." Han talade med en hög röst och hans leende var tack vare hans illusion inte lika illvillig som det egentligen var. Han ville bara lura den andre, träna på sin kraft. Om inte denna råkar hans själsfrände kanske.

[försöker komma in i honom men >..< han är så... Han ]

Han hade kanske sett henne. Doris sken upp. Svansen började att gunga bakom henne. Hon satte sig ned.
     "Hon är liten, ungefär fåhär hög", började hon och höjde båda sina långfingrade framtassar från marken för att visa hur stor Alice var, "och hon är grön, och har blå vingar och lång lugg." Hon satte ner tassarna igen så snart som hon visat klart.

Off: Eftersom att det här rollspelet har stått still i 9 månader så tänker jag nu se det som avslutat. Om du vill fortsätta så säg till, annars är det här nu avslutat.

[Avslutat]