Volle låg på rygg och försökte ligga så stilla som möjligt. På grund av hans runda form var det inte den enklaste saken i världen att göra. Men han hade kommit på om han tryckte ner svansen i marken och använde den som stöd. Då var han någorlunda stilla. Och just nu var det viktigt att han låg blickstilla.

Efter han han rollat iväg från vulkanen hade han hamnat på ett öppet gräsbeklätt område med en lövskogsdunge i öst. Volle stannade upp och betraktade lövskogen. Det var väldigt många fina nyanser i grönt noterade han. Volle gillade färgen grön, och den varma sommardagens sol gjorde bara färgerna vackrare. Medan låg och iacktog trädens lövkronor såg han plötsligt något brunt och pälsigt röra sig uppe bland löven. Just då bestämde sig Volles mage att tillkännage sig. Trots allt hade han ju bara fått i sig bär och en och annan insekt sedan han vaknat.

Han rollade försiktigt fram till träden och stannade när han låg på rygg under det trädet han sett den fluffiga varelsen i. Han låg och iaktog den ett tag. Den verkade inte vara en köttätare. Men vad åt den då? Volle visste att han aldrig skulle få tag i varelsen om den var uppe i trädet. Men om han kuned lista ut vad den åt kanske han kunde lura ner den på marken och göra en fälla.

Volle låg i en timme och kollade på varelsen, den kollade tillbaka på honom med sina små svarta ögon. Varelsen hade inte rört sig från sin gren sen Volle upptäckte den. Volle började bli less och nu var han fruktansvärt hungrig. Om inte varelsen bestämde sig för att komma ner på marken och låta honom äta upp den fick han fortsätta leta efter mat på annat håll. Ett ljud störde honom i hans tankar, varelsen hade rört på sig! Han följde den med blicken, tydligen var det inte bara han som var hungrig. Varelsen hoppade ner på marken och började springa mot en bärbuske i närheten. Volle låg still, det var ingen mening att jaga den, nu när han visste var varelsen åt kanske han inte skulle behöva jaga den. Han väntade tills varelsen ätit färdigt och skuttat iväg. När han var säker på att den var borta rollade han tillbaka på sina stumpben och vände sig långsamt så att han hade sidan mot bärbusken. När han var i rätt riktining la han sig ner på mage och rollade mot busken.

När han var framme vid busken ställde han så på sina småben och riktade nosen mot den. Bären såg ut som en samling med bubblor som bildas på vattnet när det regnar med färgerna rött och svart, bären luktade gott. Han tog några munfullar bär och tuggade på dom sakta, bärsaften rann längst hakan och ner på marken. Det var nog dom godaste bären han ätit hittills. Men han fick inte äta upp alla bär, han behövde några till sin plan.

När han rensat busken på alla bär förutom en munfull som han låtit sitta kvar i en klunga på ena sidan av busken, placerade han sig på rygg ungefär två steg från bärklungan. Nu var det bara att vänta. Han satte ner svansen i marken som stöd så att han inte skulle vaja till och skrämma varelserna. Tiden gick, och solen började sjunka mot marken. Volle började undra om det skulle komma några fler varelser för att äta bär. Det verkade inte som så.

Han skulle rolla iväg när han såg en rörelse i ögonvrån. Det var en av de bruna fluffiga sakerna, och den kom närmre! "Äntligen!" tänkte han. Varelsen verkade inte tycka att Volle var något hot längre, eftersom Volle inte hade rört på sig på ett bra tag verkade varelsen tro att det var fritt fram.

Åh så fel den hade, tänkte Volle. Han väntade tills den var framme vid busken, "snart" och sträckte sig efter bären.

Nu! Han öppnade munnen och sköt ut tungan. Tungan slöt sig runt varelsens hals, innan varelsen hunnit göra något större motstånd hade Volle redan dragit in varelsen i sin käft och bitit den itu. Äntligen skulle han få lite riktig mat i magen.

Alice hade plötsligt blivit tyst.

Nyligen hade hon leviterat in bland träden och diskuterat febrilt med Doris och argumenterat om vad som fräschast för ögonfransarna att äta. Att tvinga i sig en snigel hade hon kommit fram till skulle göra fransarna extra glansiga och hon var mycket noga med att berätta för Doris om hur fin denne skulle bli, eftersom hon hade så många ögonfransar. Hon skulle glänsa som en fisk menade Alice. Men inte en ful sådan, utan fin, glittrande.
Det skulle kompensera för resten av den mörkes utseende.
Sen hade de börjat sin jakt på dessa "Slemmiga äckel monster" genom skogen. Doris sökte på marken och Alice flaxade i otakt med de vingar som egentligen inte kunde flyga. Hon kände sig dock graciös när hon lämnade marken och landade på en gren längre upp. "Nej inte de orangea sniglarna Doris..." suckade hon kritiskt när Doris visat upp sitt första fynd.

Det var då hon hade flugit vidare, landat på ett nytt träd och sett sig omkring och blivit alldeles stum. Antagligen hade den stock-liknande varelsen blivit för mycket för henne att bearbeta.

"Men Guuuhd.... Doris kom och titta på det här!" sa hon häpet.
"Vad är det för något? En... ?" Hon stoppade orden innan hon råkade säga något allt för förolämpande. Hon var rädd att var det än var så skulle det lägga hennes fjädrar i oordning. Hon flög ner till marken, vingarna rasslade efter varandra och slöt sig sen mot hennes rygg när hon långsamt närmade sig. Hon kisade och försökte avgöra vad som var fram och bak. Sidan mot henne var platt och hade en lång fluffig... svans?
Den luktade levande.

"Hallå? Är det någon där eller??"

[Jag kommer ta inspiration från Wurr och skriva F istället för S när Doris pratar, då hon läspar en hel del.]

När Alice sade att den orangea snigeln var fel sorts snigel slokade de redan slappa öronen något på Doris huvud. Ögonparen blinkade i otakt och hon nickade åt det den lilla tiken sade. "Okej Alif, jag förftår." Svansen vaggade vagt när Alice flög vidare bland trädgrenarna. Med lufsande steg hastade den bruna, betydligt större tiken tillbaks till stället där hon funnit den orangea, slemmiga varelsen. Tungan smackade i munnen och kikade gång på gång ut mellan tänderna för att bli av med smaken av snigelns slem. Hon ruskade på huvudet, och sedan hela kroppen så att den stripiga, längre pälsen över ryggen lade sina tovor huller om buller. Den ena framtassen - med långa, hiskeliga fingrar - strök över ansiktet i ett försök att hjälpa tungan att bli av med smaken. Att hon kunnat plocka upp snigeln med fingrarna insåg hon först efteråt. Det var lätt att vara efterklok. Nästa snigel tänkte hon inte bita i i onödan. Med en lätt duns satte hon sig ner, och med tungan hängande utanför käkarna studerade hon skogen. Ett leende spred sig i det hiskeliga ansiktet. Den klara gröna nyansen av bladen, stammarnas grå och bruna färger, himmelens blå yta och solens blekgula sken. Färgerna gjorde henne glad. Lika glad som hon blev av att få umgås med sin vän. Alice var en vacker, söt och klok tik enligt Doris.

De övre ögonparen sökte hastigt av trädkronorna när Alice röst ljöd genom luften. Aningen klumpigt reste Doris sig upp och hastade efter rösten och fångade snart sin vän med blicken. "Vad är det Alif?" Svansen gungade fram och tillbaka då hon nyfiket och med ett leende i ansiktet följde Alice blick.

Vad var det där för något? Doris underkäke hängde när alla ögonen fokuserade på den stockliknande filuren. Öronen reste sig så gott de förmådde och hon skyndade efter Alice när hon flög närmare varelsen. Hon kunde knappt tro sina ögon. Och ögon hade hon många av. Doris blinkade och sträckte på halsen för att nosa på den bruna pälsen på ett avstånd motsvarande Alice vingspann. Den - det? - doftade varg.

Hallå? Är det någon där, eller??

Volle stannade upp sitt tuggande och svalde den sista köttbiten. Någon hade tilltalat honom. I alla fall trodde han att det var honom de tilltalade. Han vände sig sakta om genom att trycka svansen mot marken och stötta ifrån. När han var riktad mot det håll han hört rösten ifrån, var han minst sagt förvånad.

Mitt framför nosen på honom stod den minsta varg han någonsin sett med en stor halvnaken luns till varg med omöjligt många ögon, i släptåg. Volle visste inte att vargar kunde se ut på det sättet. Volle var inte dum, han var mycket väl medveten omm att han såg annorlunda ut för att vara varg. Men det enda som skilde honom från en vanlig varg var hans runda kroppsform. Men de här båda individernas utseende var extrema tyckte Volle.

Den lilla var färgad i gröna färger, naturgröna färger. Och hade ett par blåa vingar på sin bakdel och dennes päls såg mycket mjuk ut. Den stores päls såg däremot inte särskilt mjuk ut, och skinnet såg för stor ut för dennes kropp, och alla dessa ögon! Volle tyckte att de var lite obehagliga, så många, så röda och så stirrande. Volles mamma hade alltid sagt att man aldrig skulle döma någon efter deras utseende, han försökte hålla det i minnet när att betraktade individerna.

Men vad ville de honom? Hade han ätit deras mat, eller ville de slåss? Han antog att de inte ville slåss, i fall inte med en gång. I så fall hade de inte börjat med att prata med honom. Han undrade vad han skulle säga till dom. Skulle han be om ursäkt för att han ätit deras mat, eller skulle han bara hälsa på dom och låtsas som ingenting?
Volle trodde att det var smartast att låtsas som ingenting, de kunde ju stött på honom av ren slump.

Volle kom på sig själv att han kanske ansågs oförskämd, han hade ju trots allt legat där en stund och illstirrat på dem medan han försvann i sina tankar. Det var bäst att hälsa på dom innan de blev arga. "Godafton" sa han.

Alice gick snabbt fram till Doris när den brune rörde sig. Hon ställde sig mellan Doris gråa ben, osäker på vad som skulle hända.

Den vände på sig, osmidigt. Och hon möttes av...

Två svarta prickar som illstirrade på henne och Doris. Hon var så förvirrad av hela varelsen att det inte gjorde något att det var tyst en längre stund. Det kändes som om de kunde stå där i evigheter utan att förstå någonting.

Den hälsade.

"Hej .... Vad är du för något?" svarade hon, lite modigare under Doris.

Hon ställde sig något bredbent när Alice slank in under hennes kropp. Den mindre tiken fick utan problem plats att stå utan att huka sig under Doris. Helveteshunden blinkade med sina tre övre ögonpar, och sedan med de nedre medan hon väntade på vad som skulle hända. Den stora, stockformade filuren vände sig långsamt, klumpigt om och mötte dem med sina små ögon. Mörka prickar i ett avlångt huvud. Doris spärrade märkbart upp ett flertal av sina ögonpar och blinkade åter.

Med det nedersta ögonparet såg Doris hastigt efter Alice, där hennes vän stod mellan hennes ben. Vad var det för varelse de stod öga mot öga med? Borde inte någon säga något? Alice skulle säkert säga något. Alice var en bra talare. Det ryckte i Doris mungipor när alla ögon åter fokuserade på främlingen. Var det verkligen en varg, som doften sade? Så talade den, och Alice svarade. Doris svans gungade till, men hon förblev tyst, lät Alice föra samtalet. Hon undrade ju faktiskt samma sak som sin vän, och Alice var bättre på att prata än vad hon själv var.

"Vad är du för något?"

Meningen ekade i Volles avlånga huvud. Han tyckte att främlingarna var oförskämda, den lilla i alla fall. Den stora hade inte sagt något än, hon kanske inte kunde tala tänkte han.

Det var ju uppenbart att han var en varg! Han var mer lik en varg än dom två tillsammans. Han fnös, men kom på sig själv och försökte dölja sin otrevlighet genom att harkla sig lite lätt, och sa sedan "Jag är en varg precis som ni" även om han hade velat tillägga att att han såg mer ut som en varg än dom, men det skulle vara oförskämt och hans mor hade minsann inte uppfostrat en ohyfsad varg.

"Vi?" Alice fnös högljudt.
"Du är ju rund som ett träd!"

Att hans ens vågade jämföra hennes kurivga former med... den där kroppen. Lite förolämpad var hon. Eller ja. Mycket.

De två undre paren av Doris ögon vändes åt Alices håll då den runda främlingen framför dem talade. Så snart Alice öppnade munnen vändes även den betydligt större tikens huvud emot den lilla vännen.

"Du är ju rund som ett träd!"

Doris nickade tyst bifall. Visst var det så. Den andre såg ut som en stock. Hon blinkade, med alla ögonparen, inte helt i takt. Hon lät alla ögonen vila på främlingen, innan det allra nedersta paret sökte sig till Alice.

Tydligen hade den lilla vargen inte haft en lika klok mamma som han själv. Eller så hade denne varit för upptagen med sig själv för att lyssna på sin mamma.

Volle tog ett djupt andetag och andades ut långsamt och kände irritationen släppa. Vad ville de ens honom? Hade de kommit hit bara för att klaga på hans utseende? Han tog ett till djupt andetag och sa "Din observations förmåga är fantastisk"
Hans irritation hade visst inte försvunnit helt och hållet. Han skämdes lite för sin kommentar han hade inte menat att vara sarkastisk, men gjort är gjort och när han ändå var igång och pratade kunde han lika gärna presentera sig "Mitt namn är Volle"

Förhoppningsvis skulle de inte bry sig allt för mycket om hans tidigare kommentar.

Alice höll med och log. Hon var väldigt duktigt på att se saker.
Han verkade inte farlig, den där Volle.

"Jag heter Alice och det här är Doris." förklarade hon för främlingen som hette Volle.
"Vi var ute och letade sniglar när vi stötte på dig. "

Hon svepte lätt på svansen, så att den ålade sig runt Doris ena ben.

Doris nickade åter då Alice presenterade dem båda, och öppnade sedan munnen: "Alif vet att fniglar gör ögonfranfarna fina. Men inte de orangea fniglarna..." Hon log brett och vände huvudet för att söka bekräftelse hos sin vän. "Vifft är det få Alif? Att ögonfranfarna blir fina?" Den toviga svansen vaggade lojt bakom den kraftiga kroppen.

Volle blinkade.
Den pratar! Det var han inte beredd på, han hade dragit slutsatsen att den stora inte kunde tala. Hon talade visserligen inte tydligt, men hon pratade.

Volle var inte säker på hur han skulle svara på hennes påstående att sniglar gör ögonfransarna fina. Han hade aldrig hört talas om det tidigare, men han hade ju trots allt legat i dvala i ett par år, de kanske hittat en ny snigelras som förbättrade ens yttre. Och om det var så, skulle den rödögde han ganska stor nytta av det med tanke på alla hennes ögon.
Det kanske skulle bli lättare att se henne i ögonen om de var inramade med långa ögonfransar.
Ja, med långa ögonfransar skulle det definitivt bli lättare att fokusera på ett ögonpar tänkte Volle.

Men det vågade han inte säga, så han fortsatte med att ligga där, tyst, stirrandes.

Alice vågade sig ut nu, från Doris trygga skydd. Hon hade tagit ett steg framåt. " Ja Precis Doris! " log hon. " Du kanske vill vara med, Volle? Det är kanske lite äckligt, men helt klart värt det när du vaknar imorgon. Tro mig alla brudar kommer vilja ha dig." sa hon och försökte låta så övertygande hon kunde. Hon tyckte inte alls att Volle var något ... fint. Men det vore en lögn att säga att hon inte tyckte om sällskap och skönhets fasoner.

Doris vände på nytt ansiktet mot Alice då vännen talade. Leendet brednade då hon fick bekräftelse. Självklart var det så! Alice hade själv sagt det. Svansen gungade något hastigare bakom henne då hälften av ögonparen vändes för att studera den tysta stock-vargen. Volle. Ett lätt namn att minnas. Hon mimade namnet för sig själv medan hon väntade på att få höra någon av de andras röster.

Off:

Osäker på om vi någonsin kommer fortsätta det här rollet XD Om vi gör det senare så gör vi väl det.

Tills dess ser jag detta som avslutat C: