Tunga steg, vajande grenar och med vinden som visslade bland grenarna låg hanen på rygg i vad som såg ut som frostig mark. Den högra framtassen var vackert blodstänkt samt kring hans läppar. 
Munnen var en aningen öppen och tungan hängde ut, han kollade upp i skyn och grymtade för sig själv. I hans päls hade det fastnat lite dun och någon enstaka fjäder och fågelns rester låg inte längre kvar.
Crepsley låg där, med sina ormliknande ögon lät han blicken vandra till allt möjligt. Det var fridfullt, så lungt. Han fuktade nosen och tänkte tillbaks på en händelse då han var valp.
Crepsley hade lekt bland blommorna med en annan valp, leken vart våldsam och tillslut miste hans lekkamrat livet. Han mindes att kamratens kött smakade salt och ögonen var ingen delikatess precis. Men för han var det som att leka med ett byte, han kunde inte bry sig mindre om att det faktiskt var en annan individ som han lekt till döds och glufsat på. Det låg i hans psyke, sådant var inget brott. Det var bara naturens gång. De starkaste överlever och sådant ordspråk. 
Han hade visserligen levt upp till det 'Starkast överlever' och han hade dräpt många lekkamrater även fast han själv blivit allvarligt skadad.
En fågel prasslade i de döda grenarna och bröt hans tänkande men fort kom in i något som verkade som en trans, han mindes dagen då han vandrat bland klippor och där fanns det döda träd med små röda fåglar i, de var så vackra, så vackra att han var tvungen att markera stenarna med deras vackra röda blod. De såg så fridfulla ut där dem låg, mosade och såg alldeles förtvivlad ut. Hanen blinkade till och lade sig på sidan, det var vackra minnen han hade från sin barndom. Allt var så vackert, då det ej längre levde och störde. 
Crepsley satte sig tillslut upp, ruskade av sig smutsen han samlat och vandrade iväg med en svajande svans och högt buret huvud samt att han mumlade för sig själv. Mumlade om allt och ingenting.

De svarta stammarna sträckte sig högt upp i skyn och en svag dimma låg intill marken. Tystnaden och mörkret fick platsen att verkligen stinka död. Dimman slingrade och lekte kring de mörkbruna benen som i en graciös men ganska slö trav rörde sig och förde vargen framåt. Platsen gav ett intryck gav ett intryck som skrämde iväg det flesta, eller i alla fall fick dem att ge sig av men varginnan hade inga planer på att jäkta ut ur skogen.
Visst trivdes hon bättre på de öppna fälten eller uppe i bergen, men hon fann den vacker, på ett annorlunda sätt. Det fick henne att för en gångs skull känna sig mer vid liv, att se saker kring henne dö. Hon kunde finna någon slags trygghet i döden så för henne kändes det som att skogen omfamnade henne när hon trädde in i dess tystnad. Platsen gav henne även rum och tid att tänka eller bara vara, det var inte ofta man blev störd här. 

Nöjt travade hon på medans blicken vandrade ifrån träd till träd.
Det fanns inga starka dofter på denna plats, vinden verkade undvika denna plats likt många andra, och därför upptäckte honan inte främlingen förens hon nästintill snubblade över honom. Hon tvärnitade framför en gigantisk vit best som tycktes ligga och filosofera i skogens mörker. Hon brast ut i ett skratt, hon skrattade klingande och vackert, men helt utan anledning. Hon backade undan ifrån den främmande och fortsatte skratta, inte i ett hån eller utav lycka att se honom, hon bara skrattade.
De azurblåa ögonen, mycket likt ett vackert hav glittrade medans de inspekterade främlingen och lät skrattet klinga högt över skogens tystnad.

[lite udda haha :3]

Innan hanen han resa sig sprang någon in i honom, han var helt i andra tankar så han hade inte hört dennes närvaro.
Ett skratt, vackert men dock så väldigt irriterande uppenbarade sig strax efter detta. Han flinade ett roande flin så tänderna syntes, vände sig om mot främlingen och reste sig upp lugnt. "Och vad garvar du åt ditt kryp?" Han stod upp, sänkte huvudet en aningen för att komma i samma höjd som denne. 
Han såg inte glad ut, varför garvade denne? Var det åt honom? Han visade tänder och morrade lite smått. 
Detta kunde gå illa om han inte på något vis lugnade ned sig.


(Haha, hon gjorde honom sur xD)

Hon slutade skratta, men inte tvärt, det tonade ut ganska kvickt och hon drog en lycklig lite suck och studerade honom ett tag i tystnad. De blåa ögonen studerade hans, och fortsatte över hans nosrygg där två horn tycktes sticka upp, hon la huvudet en aning på sned, men fortsatte nedåt. Vit och stor, med en kraftigt byggd kropp. Hon log lättsamt och svarade sedan.
"Irriterade jag dig? Jag är ledsen." det lät nästan lite skämtsamt, men hon menade det. Typ. Hennes blåa ögon ville inte slita sig ifrån honom. Intressant, det var ordet att beskriva främlingen. Hon gav honom en ursäktande blick och fortsatte. "Ingen direkt anledning egentligen jag bara... Behövde få ut det." fortsatte hon och rösten lät tämligen mer seriöst och dyster nu. Hon behövde inte spela spel framför en främling, han skulle inte bry sig ett dugg endå.
"Kryp kanske du har rätt i." sa hon sedan medans hon fascinerat utforskade varje lilla hårstrå i den främmandes ansikte. "Liten som ett kryp bredvid dig." fortsatte hon och lät nästan lite drömmande. Han var annorlunda, sådant hade gjort henne nyfiken sedan hon fick höra om sin bror. Hennes bror.
Nej detta var inte han, alldeles för kraftig och stor, tanken försvann på en millisekund men hon var lika intresserad utav främlingen.
"Återigen, jag är ledsen för mitt lilla... Utbrott, ska vi kalla det så?" sa hon sedan och slet blicken ifrån honom en kort sekund. Den föll ner på marken, till hennes bruna tassar. Hon ville inte säga något som kunde irritera honom mer, hon var inte mer korkad än att hon förstod att om den vita skulle göra valet att attackera henne skulle hon helt enkelt inte ha en chans.
Men blicken vandrade som sagt tillbaka till främlingens gula ögon ganska kvickt, även de var annorlunda från vad hon sätt innan. Hon valde att hålla tyst och se på honom, mötet kunde ske på hans villkor om det var så.

Han högg mot honan för att visa att detta inte var särskillt kul.
"Utbrott?" Han fnös och tänkte vända sig om.
Men han kolla på henne lite snett, ärsch det där var ändå inget att mätta hungern med. Fast.. Kanske lite? Men hon såg ut att vara en valp, han kunde inte ta livet ifrån henne så tidigt. Han suckade "Du hade inte mycket kött på benen.. Stackare.." Sade han skämtsamt "Nå, vad gör du här egentligen?" Hans röst vart allvarligare och hans blick såg inte ut att vara på så värst bra humör. Men det funkade. Han behöll lugnet.

Hon backade ett par steg lite förvånat när han högg emot henne och gav sedan ifrån sig ett litet fnitter och skakade på huvudet. Hon rynkade pannan när han kommenterade hur hon såg ut, blicken vändes bort och hon strök öronen en aningen bakåt, mest skamset men även irriterad. Hon valde att hålla tyst om saken, det fanns inte mycket att säga ändå.
De blåa ögonen återvände för att möta hans gula innan hon svarade.
"Inget speciellt, promenerar bara. Jag trivs med att göra det här." Hennes röst var nu en aning mer försiktig och tystare. "Själv?" sa hon sedan och lät blicken glida iväg över den svarta skogen. Tystnaden kändes lika intensiv när hon talade med denna som när hon hade vandrat själv. Just det gjorde att det kändes otäckt, som att det inte kunde vara verklighet. Snart återfann de blåa ögon sig hos den stora vargen, fortfarande lika intressant som innan.

Crepsley suckade och lät sina ormögon möta hennes. Han log, inte vänligt utan mest roande. "Du borde vara försiktig, tänk om det inte varit lilla mig du sprungit in i?" Han fnissade likt en hyena "Något kunde ju ha hänt dig lilla vän" ett brett flin spred sig, han kunde inte undgå att tänka på hur hennes min skulle se ut innan hon drog sitt sista andetag. "Innan denna lilla krock så försökte jag komma till ro.. Vilket inte vart som planerat.." Han himlade med ögonen och sedan mötte han hennes blick igen. Nog för att fågeln inte varit mycket till mat så hade han iallafall hjärta till att inte gå runt och käka valpar, eller hade han verkligen det? Han skakade på huvudet 'Hon kommer dö förr eller senare ändå..' Han sneglade på henne men beslöt sig för att det var bäst att låta henne gå. Hon såg inte gammal ut. Och så hemskt kände han inte för att vara, inte just nu.

"Jo det förstås. Jag är sannerligen lyckligt lottad!" sa hon med ett leende. Främlingen tycktes inte uppskatta hennes närhet men vad spelade det för roll? Hon var här nu och det var han också, så var det ibland. Det blir inte alltid som man vill i livet tänkte hon lite irriterat men höll det för sig själv. Leendet var låg fortfarande över hennes ansikte och hon höll sig lugn och snäll. Hon kände inte för att ta sig an någon hon inte skulle klara av.
"Komma till ro alltså? Någonting du grunnar över som stör dig?" frågade hon med en silkeslen röst. Men troligen skulle den vita besten inte ge med sig, även om det skulle vara något skulle denne troligen hålla det för sig själv. Lika bra att fråga endå, annars skulle hon aldrig få veta vad han skulle svarat.
De vita vingarna som hade vilat intill ryggen kändes stela, det kändes obekväma. Hon grimaserade lite och lät de sträckas ut ovanför henne, det fick henne säkerligen att se större ut men fortfarande såg främlingen betydligt större ut. Det såg nästan konstigt ut enligt henne, men åter något hon inte ville dela med honom.

Crepsley såg road ut, detta skulle vara ett enkelt byte om han verkligen vela ha henne mellan sina käkar.
"Jo det förstås. Jag är sannerligen lyckligt lottad!"
Han skrattade till ganska så roat 'Om du bara visste vem det är du egentligen talar med..' Tänkte han och granskade hennes kropp, den var liten men den lockade honom så innerligt och det vattnades i munnen. 
"Jo.. Jag var tvungen att rensa.. Tankarna lite"
Sade han något distraherat medan vinden slet lite i hans man.
Crepsley kollade sig omkring för att se om någon var i närheten, vilket det inte verkade vara. Han sneglade mot honan, började slicka sig kring munnen "Lugn lilla vän, det är över på några sekunder.." Viskade han nära hennes öra innan han högg emot hennes strupe. 
Han visste egentligen att han inte borde ge sig på valpar, men what the hell~ en eller två mindre i detta land gör absolut.. Ingenting.

När han kom närmare spändes varenda muskler i honans kropp. Vad var detta? Hon stod som förstelnad i marken och bara lyssnade till hans viskning, men visst var det väl ändå något ljuvt med den? Hon drog ett djupt andetag och när han kastade sig över henne gjorde hon ett försök att hoppa undan, hon flaxade panikslaget med de stora vingarna och slöt ögonen och hoppades på sitt eget bästa. Hon upplevde en smärta strax över bröstet och pep till, högt och tydligt, som ett gällt skrik. Hon landade en ganska bra bit ifrån främlingen, men kände sig skakig där hon stod. Blicken var som fastklistrad i den svarta jorden under tassarna. Hon ville inte se honom i ögonen, hon ville knappt se honom alls, knappt. Hon backade ett par steg, flåsade efter att ha tappat andan utav förvåning.
"Arg?" frågade hon tyst men hörbart för den vita. De blåa ögonen mötte fortfarande marken medans hon på skakiga ben stod framför honom, dödsdömd? Tanken for snabbt igenom hennes huvud men hon kunde inte bara låta honom döda henne. Vare sig han var starkare eller inte måste det finnas en chans, right?
Ett leende letade sig över hennes ansikte när det slog henne, spelade det verkligen någon roll om hon dog? Hon kanske bara skulle ge över sig till honom, låta honom hugga henne i stycken. Vad hade hon att leva för? Hon var sannerligen olycklig.
Hon kändes tom, kall, som om hon redan mött döden och hon lät de azurblåa ögonen leta sig upp emot hans gula. Hatfyllda, kalla, onda?
Elmire hade alltid haft svårt för ordet ond. Det fanns en ond och en god, det fanns båda i alla. Främlingen var säkert god emot vissa, men bara de som var bra nog. I detta fallet - inte hon. Hennes egna ögon var inte annat än tomma och de såg rakt in i främlingens medans hon lekte med tanken att dö. Kanske skulle den vita besten avgöra åt henne?

| hon ska inte dö men hon är lite självmordsbenägen bara haha ;)  men lite tilltuffsad kan hon bli |

Träff, men ej på önskad plats.
Han rös och kved av längtan, detta var perfekt. Hanen närmade sig med mord i sinnet då hennes blodsmak nästintill fyllde honom med adrenalin. 
Han tog några steg fram mot den unge, cirkulerade kring henne. I hans huvud pågick det en hemsk melodi. Han hörde skrikande, lidanden och individer som plågas. 
Musklerna spändes, raggen reste sig och morrandet tog övertag.
Vinden ilade bland grenarna och gjorde oväsen. Hanens tassar var breda och klorna var extra mycket utfällda.
"Du är i goda tassar lilla vän" sade han med en sarkastisk röst och därefter med ett hånskratt.
Han spände blicken i henne och närmade sig honan, beredd på att försöka med ännu ett dödande hugg mot hennes strupe.

Hon bara såg på honom med en trött blick, utmattad och trött på allt i livet. Bara andas och existera sög ut all hennes energi, det kändes så ovärdigt. Hon backade och andades och drog efter andan samtidigt som hon satte ner tassen. Hennes andning var ojämn och hon kände paniken i varje vrå utav hennes kropp, hennes tunga kropp. Blodet fläckade hennes vita bringa och smärtan överröstade känslan i resten utav kroppen.
Hon slöt ögonen som hade stirrat in i den främmandes, det fascinerade henne hur han kunde göra så här, utan att hata sig själv. Men det var såklart något hon inte visste om, han kanske hade mer hat för sig själv än vad hon hade, men troligt var det inte. Hon kunde inte hjälpa annat än att känna medlidande med den främmande, han kanske gjorde det utan att må dåligt men något måste vara fel på honom. Mentalt sjuk? Rädd?
Tankarna rullade på inom henne och hon lyssnade till hans röst, döden var det enda som fanns i hennes tankar vid detta laget. Rösten lät ljuv för henne, som en moder som berättar en godnattsaga för valparna.
Hon öppnade de blåa ögonen och vill nästan falla på knäna inför honom, hon hade fått sin dom och hon hade inte kunnat önska sig ett bättre slut.

| Ska vi låta brorsan rädda henne nu hehe? ;) |

Det var inte Faalicors natur att befinna sig i Döda Skogen. Varför befann han sig ens där? Den frågan kunde han inte ens besvara sig själv. Han hade varit nyfiken på skogen som han alltid strukit runt med aldrig besökt.
Han skulle sannerligen aldrig ta sig dit igen. Den brunfläckade varghanen vacklade till då han satte tassen på en flat sten, slemmig av ruttnande mossa. Han stirrade på den någon sekund, morrade till och fortsatte framåt. Egentligen hade han kunnat flyga därifrån - men så smart som han var så hade han ju givetvis hamnat i delen av skogen där man inte kunde ta sig upp utan att trassla in fjädrarna i vassa grenar och förmodligen slita sönder dem på kuppen.
Lysande.

Faalicor tröttnade på den dyiga marken och klättrade smidigt upp i ett träd. Stammen var mjuk och svampig, men det underlättade då klorna enkelt sjönk in i barken. Hängiven faktumet att han ville ta sig ut skyndade han vidare genom skogen, hoppade från trädstam till trädstam likt en ekorre. Stadig på benen, som alltid. Det var en gammal vana att befinna sig uppe i träden. Långt ifrån blickar, tycke, och tankar. Friheten..
Ett morrande läte fick honom att stanna till. Han kikade misstroget ner mellan grenarna och fick syn på en varghane. Hans vita päls skar sig mot den mörka omgivningen.. Och var väldigt bekant. Var det inte han Faalicor stött ihop med för några månader sedan?
Vad höll han på med? .. Jagade han?
Chocken slog ner i honom då han med en lättare flämtning såg hur han attackerade en ung varghona. Och sättet hur han attackerade.. Hungern lyste ur hans ögon. Faalicor drog upp överläppen över tänderna i en ljudlös morrning. Vad var det för dumskalle som tänke sätta i sig sin egen art? Utan att tänka tog ett skutt utöver kanten, vek ihop vingarna och störtade ner mot hanen. Hans framtassar störtade ner mot främlingen och med en morrning brakade Faalicor ihop med den andre med framtassarna först, som en projektil - rakt in i huvudet på den svartvite.

[Lite konstigt men äääh, sorry om det blev PP]

Hanen stod där, fullt beredd på att hugga henne i strupen.
Hans ögon blänkte av blodtörst och hela kroppen var spänd av iver. Sedan verkade hon huka sig, detta var underbart, det var perfekt! Crepsley anföll med ett dödligt hugg som skulle leda till hennes undergång. Dock han hann inte så långt, käften slog igen och röck loss några få hårstrån från honan innan han slogs ned mot mark och rullade runt en bit bort. Något kraftigt, hade träffat honom rakt i skallen. Blodet rann av såren han fått och med ett våldsamt ryck vände han sig om i ett försök att hugga det som anfallit honom.

Ett skrik lämnade honan, ett pipande högt skrik långt innan hon insåg vad som hade hänt. Någonting hade ramlat ifrån himlen rakt på den vita. Hon stod som förstelnad kvar på samma plats, kroppen var som ett isblock utav chocken. Vad skulle hon ta sig till?
Hon insåg snabbt att det som brakat ihop med främlingen var ytterligare en främling. En brunvit varg, bevingad likt henne hade räddat henne. Hon ville fly ifrån platsen, springa långt därifrån och gömma sig, sjunka igenom marken, vad som helst. Hon ville inte stå framför dessa två främlingar som tycktes kämpa om död och liv. Hennes andning var fortfarande oregelbunden, paniken bubblade inom henne och hon kunde inte göra någonting - alldeles förstelnad.
Elmire hade aldrig slagits, inte en enda gång i sitt liv hade rivit eller bitit någon utav sina egna. Hon hade aldrig önskat smärta på någon annan, det hade alltid varit ord, bara tomma ord. Ögonen fylldes med tårar, hon kunde inte lämna honom här, om han skulle möta döden var det hennes fel. Hon skulle inte kunna leva med det, hon skulle inte vara mycket bättre än hennes föräldrar. Hon skrek ut ett sluta samtidigt som tårarna sprutade kring henne. Vad skulle hon ta sig till?
Och utan att tänka skedde det, hon följde den andra in i kampen, hon visste inte vad hon gjorde, hon försökte bara kasta sig på honom - miss. Hon högg efter honom desperat medans hon försökte hålla sig ur vägen så gott det gick för den bevingade. Varför gjorde hon ens det här?

| mitt andra inlägg bara försvann så detta får bli lite halvtaskigt hehe |

[Hade faktiskt, tyvärr, tänkt att låta Faalicor dö här. Hans bakgrund och beteende är allt för likt Ceruleans har jag börjat märka vilket blir mycket enformigt för mig, so 
he gotta die~]

Händelsen gick som i slow motion - han kunde nästan räkna löven ovanför huvudet innan han drabbade samman med den svartvite.
Faalicors tassar slog i den andres skalle med en hård smäll. Blodet rann fram ur såret när främlingen kastade sig efter honom, samtidigt som han själv kastade sig upp på värkande ben och höjde vingarna för att fly, men hann inte. Den andres käkar slöts runt hans vänstra framben och smärtan gick som en stöt genom köttet. Han högg mot den andres öra för att komma loss, lyckades få tag i det vänstra och hann av någon anledning de den lilla honan försöka hjälpa till. Han gjorde misstaget att släppa örat och fräsa:
"Stick, idiot!"
Varför hjälpte han ens en främling...

[Crepsley tar gärna äran att få slakta Faalicor~ dock lite synd.. Gillade ju den ormisen :C ]

Slagsmålet var en närstrid nu och den bevingade hanen tog grepp om hans öra, och det vart sönderslitet. Crepsley högg hårdare i Faalicors framben med ett grovt morr. Men  Släppte och högg nu istället mot den bevingades hals. 
Den lilla honan lade sig i, så rörande. Med ett brett och lömskt flin försökte han brotta ned den bevingade så han låg nedanför Crepsleys tassar.


[SORRY för seeegt svar. Men har varit på semester i Jämtland i några dagar med min flickvän ^^ Men nu är jag tillbaks! <3]

[Ja det är rätt synd, men känner att det blir för enformigt. Vill endast ha karakärer som jag vill satsa på om man säger så haha.. 

Det är lugnt, ingen stress ^^]

Greppet om hans ben hårdnade, och blodet började rinna, fläckade den det vita benet. Blodsmaken i munnen kom från den främmande vita, dennes öra hade fått ett jack från Faalicors tänder. Den fläckige hanen slet i benet för att komma loss, men misslyckades, medans motståndarens tänder skar djupare ner i köttet. Om han bara kunde släppa, så skulle han kunna hela..
Längre än så hann Faalicor inte tänka, innan greppet lossade och käftarna istället siktade på hans hals, men lyckades med nöd och näppe slinka undan precis innan de slog igen, centimetern till godo. Huden slöts ihop kring benet och blodet slutade rinna - men distraherad lyckades Faalicor inte komma undan med sina klumpiga vingar då den namnlöse kastade sig fram för att pressa ner honom med marken, och med en dov duns pressades han ner i mossan.

Crepsley missade men kunde med kraft pressa ned hanen i marken. Hans bett var hårt, tänderna skar in i huden. 
Han hade övertaget nu, och snart var tänderna så djupt inne i hanens skuldra att man kunde höra ett obehagligt knakande. Något bröts.
Då han fick smak av Faalicor's blod som forsade i hans mun väcktes hans kannibaliska hunger. Han började tugga och det lät groteskt.

(Lite PP här om jag får lov ^^)

Faalicor vred sig i panik för att komma loss då den svartvite högg mot honom. Hans tänder skar djupt in i musklerna. Ett tjut av fasa och smärta lämnade honom då köttet slets från sin plats och blodet rann ut ur såret och kladdade ihop hans päls. Adrenalinet pumpade inom honom men kraften sinade i takt med att blodet rann ur kroppen. Smärtan fick det att mörkna för ögonen. Greppet om honom var stenhårt och de krossade benen i skuldran skar innanför skinnet. Då nästa tugga togs slets strupen sönder. Precis innan det ögonblicket vände han den blodsprängda blicken mot den lilla honan, och ögonen glimtade till av ett märkligt igenkännande.

Sedan mindes han inte mer.

[ BYE FALI~ ;_; kom på att jag har oavslutade roll med honom.. hm.. *springer och avslutar*]

Smaken var ljuv, detta gav honom en rysning av behag. Att höra hur hans gaddar grävde sig djupare in var ett ljud av seger.
Han släppte kvickt och högg mot strupen, blodet forsade. Hanen sneglade mot den lilla honan och tänkte 'Snart kära du.. Är det din tur' 
Han log roande, slet och drog i hans kropp. Hans hunger var olidlig och köttet retade upp honom till en grad då han åt på Faalicor levandes.
Men till sist, då hanen tappat grymt mycket blod, slocknade hans ögon och likaså hans livsgnista. 
Hanen gjorde sig säker på att den lilla honan kollade på, han antog att de på något sätt var släkt med tanke på hur mycket de två liknade varandra. Detta var ljuvt, så hemskt ljuvt! 
"Vill du ha lite sweetheart?" Frågade han honan, han var seriös. Men ett elakt galet skratt lämnade hans strupe och hela han var full med blod stänk. Inte bara av Faalicor's blod, utan också sitt eget.


(ow xD haha, ja, spring o avsluta du <3)

Tårarna forstade fortfarande ner för hennes kinder och hon kastade sig ur slagsmålet och stod paralyserad och stirrade på de två. Hon skakade på huvudet men fick inte fram ett ord, när hon såg honom försvinna, falla samman, ville hon skrika men inte ett ljud kom ut. Blicken låg bara fastklistrad på den döda och hon backade några steg innan blicken långsamt vreds uppemot främlingen. Hon skakade fortfarande på sitt huvud och kände verkligheten komma tillbaka. Hon reste sig sedan på bakbenen och vände sig om på dem åt motsatt håll och sprang, bara sprang ifrån den stora besten. Hon slog med vingarna i panik, tänkte inte bara slog med den piskande vinden i hennes ansikte medans gråtandet blev allt värre. Till slut fann hon sig lämna marken, hon bröt sig igenom skogens tak ut i den fria världen, himlen. Hon lät vingarna bära henne, tankarna låg fortfarande hos främlingen som slogs för henne. Hon kände sig hemskt, förstod inte hur hon skulle kunna leva med sig själv. Hjärtat var splittrat, hatet för henne själv var mer än någonsin, och endå hade hon inte låtit besten äta henne. Hon förstod inte, men brydde sig inte, hon försökte bara minnas hur hjälten hennes såg ut medans hon bars över skogen utan minsta tanke på var hon var påväg.

/ du kan avsluta om du vill :P /

Han log, det spred sig till ett ondskefullt skratt. Han såg hur den lilla valpen sprang iväg i rädsla, och han njöt av det.
Sedan då honan var borta böjde han ned sitt huvud igen mot Faalicors döda kropp och njöt av segern. "The blood taste like fucking heaven~" Sade han medan blodet droppade i hans mungipor.

AVSLUTAT