Ögonlocken slogs upp över de gula ögonen. De blinkade sedan i ett ryckigt tempo för att rensa hornhinnan från smuts, innan ansiktet bröt upp i en stor gäspning som blottade alla de gulvita tänderna. Käkarna slogs ihop med en smärre smäll, och hanvargen andades ut i en lätt pust då blicken började svepte över området. Nåja, det lilla som syntes genom de (för en gångs skull) frodiga buskagen där han lagt sig att vila för natten. Solen letade sig in genom smala springor och målade gula zebraränder över hans stadiga kropp, men det var en blek sol. Snart skulle regnet ta över igen.
Stäppvargen hävde sig upp på benen och ruskade på kroppen för att avlägsna smutsen som fastnat. Sedan rätade han på nacken och traskade ut i den redan varma morgonluften, drog ett djupt andetag och satte av i trav över stäppen. Magen kurrade hungrigt, det var ett tag sedan han ätit större än smådjur. Dagen var perfekt för att försöka sig på att fälla ett större villebråd.

Det närmade sig förmiddag, och Fumiko hade fortfarande inte fångat något. Hon höjde huvudet mot himlen och kastade en blick på molnen som verkade närma sig i horisonten. Regnet var påväg. Bäst att hitta något snabbt. Hon började söka sig mot närmaste vattenhål, i hopp om att hon kunde hitta något litet byte som inte krävde allt för mycket energi att fånga, en hare kanske. Hon travade på i en stadig takt, med alla sinnen på helspänn, blicken rakt framåt. Runt om henne tycktes luften bli lite svalare, och molen i horisonten närmade sig sakta men säkert. Marken kändes hård mot hennes tassar för varje steg hon tog. Det ryckte i hennes morrhår när hon vädrade alla främmande dofter. Något prasslade i det enskilda trädet till sidan om henne, och en fågel hon inte kunde identifiera flaxade upp ur sitt gömställe bland grenarna. Hon stannade upp och iakttog den när den blev mindre och mindre ju längre bort den flög. Nu var hon nära vattenhålet, hon kunde känna den där jordiga lukten av fuktig mark, kanske skulle hon stöta på något. Det vattnades i munnen på henne vid tanken på saftigt kött, och hon kunde nästan känna smaken av hare på tungan, len och frestande. Hon ökade takten, den sista biten sprang hon, innan hon sedan saktade in precis när vattenhålet var inom synhåll. Hon tassade ljudlöst fram på tå, hukandes och med öronen platt i nacken. Det gula savanngräset växte högt här vid vattenhålet, och hon kunde krypa fram genom det utan att väcka uppmärksamhet. Vinden låg rätt, hennes doft fördes bakom henne. Men varför kändes allt så öde?

Till hennes besvikelse var vattenhålet tomt. Inget lämpligt byte syntes till, förutom några giraffer långt borta i horisonten. Hon suckade frustrerat och tassade dystert fram till vattenhålet. Hon lade sig ner med framtassarna i vattnet, tittade ner på sin otydliga spegelbild när vattnet krusade sig. Det hade varit en misslyckad dag. Hon krängde av sig blåshornet, knuffade det lite åt sidan, men ändå intill henne. Hon granskade dess färg, dess matta yta, den slitna läderremmen som hennes förfäder en gång spänt runt båda ändorna. Hon suckade och tog blicken från hornet, för att sedan titta ut mot girafferna i horisonten.

Det var sällan Ceylon orkade jaga efter en av de vuxna svinen som befann sig över Sienna, för trots att han var lika snabb så var de mycket smidigare än hans stadiga kropp. Men när han insåg att familjen fått ungar, så ändrades hans planer, och det dröjde inte länge innan en av de hängde livlös mellan hans kraftiga käkar. med en nöjd skakning på kroppen vred han öronen framåt för att lokalisera sig. Öst. Åt öst, visste han att det fanns ett vattenhål. Nog för att han var törstig, men han kanske också skulle kunna slippa de öronbedövande tjuten från föräldrarna till ungen han höll mellan käkarna.
Med långa, hastiga kliv travade han iväg över Sienna, bytte riktning till den exakta - och noterade i samma veva en doft av varg. Varghona? möjligtvis kunde hon befinna sig vid samma plats han var påväg till, och han anade att så var fallet. De flesta sökte sig till vatten när de hade chansen, och det hade man inte alltid. Regnperioden hade alltid burit med sig en viss frihet, även om stäppvargshanen hellre föredrog stekande sol framför rinnande päls och vatten i nosen.
Kvarten senare, bekräftade hans misstankar av att han äntrade en kulle och genast fick syn på en ljus fläck bland den mörk regnfuktade marken. Blicken skärptes en aning då ögonlocken fick den att smalna av. Han betraktade henne under några korta sekunder. Varginnan låga intill vattenytan, med framtassarna i vattnet och tycktes betrakta någonting på ytan. Hanvargen stod still i ytterligare några sekunder, innan han bestämde sig för att ta sig ner. Hon befann sig på andra sidan, om än vattenhålet inte var särskilt brett. Förmodligen skulle hon inte våga sig på att försöka ta hans byte iallafall.

[snabbt och sämst, men det förra inlägget försvann :(]

Den fuktiga marken luktade jord, och vargtiken tog ett djupt andetag. Hela hennes kropp slappnade av, hon kunde känna det. För en stund sedan hade ett lätt duggregn fallit, men hon hade inte brytt sig. Hon kände sig utmattad och trött. En svag vindpust ven förbi. Den förde med sig en välbekant lukt, och Fumiko reagerade direkt. Det luktade.. blod! Hon spetsade öronen och höjde snabbt huvudet. Rakt framför sig, på andra sidan vattenhålet, stod en varg. Hon hoppade till och ställde sig hastigt upp, med ögonen riktade rakt mot främlingen. En hane. Hon vädrade hans lukt, det ryckte i både morrhår och nos. Men det här var inte lukten hon känt förut. Han hade en vilt främmande doft, hon hade aldrig mött honom förut. Då fick hon syn på kultingen. Död och blodig, mellan varghanens käkar. Det vattnades i munnen, men hon kunde inte koncentrera sig på något annat än varghanen. Hon backade några steg, utan några tecken på rädsla.

"Vem är du?" frågade hon med en stark, lugn stämma och granskade hanen med blicken. Hennes jadegröna ögon smalnade och hon kastade en snabb blick på hornet, hon hade lämnat det kvar vid vattnet. Hon svor tyst i sitt huvud, hon kunde inte hämta det nu. Hon ville inte ta blicken ifrån främlingen. Han såg inte allt för farlig ut, men hans kropp var ganska kraftig och han stod stadigt och tittade på henne. Modet sjönk något, hon var inte van vid plötsliga möten. "Och vad vill du?" tillade hon, med en svagare stämma. Hon slickade sig om läpparna och sänkte huvudet en aning.

Stäppvargshonan reagerade kraftigare än han väntade sig, genom att fara upp på benen och tycktes vela mellan att resa ragg eller att visa sig underlägsen. Hon gjorde ingetdera, utan skärskådade honom bara misstänksamt under ett fåtal ögonblick. Ceylon släppte henne inte med blicken, men placerade svinkultingen framför sina tassar. Tungan svepte tankfullt över mungiporna och nosen för att rensa bort intorkat blod då han fortsatte betrakta henne. Öronen vilade vaksamt framåtlutade, i väntan på vidare reaktion.
När han nästan hunnit tröttna på henne, sänkte hon slutligen det smala huvudet en aning och backade undan, ännu utan några tydliga tecken på underlägsenhet. Ändå, var det tillräckligt. Hanvargens muskler slappnade automatiskt av en aning av acceptans över hennes nyligen funna inställning, innan huvudet sänktes för att påbörja måltiden. Men längre hann han inte, innan främlingen tog till orda. 
"Vem är du? Och vad vill du?" Uttalade den mindre honan. Käkarna smälldes igen ovanför bytet då Ceylon återigen höjde huvudet över skuldrornas nivå och fixerade henne med blicken. Hennes jadegröna ögon vilade för ett ögonblick på någonting vid vattnet, och det var först då han själv fick syn på det. Han namngav det snabbt som ett horn, inte helt olikt en mindre dimensionerad bete, i tanken, innan han fuktade nosen för att svara henne.
"Jag är en invånare av savannen du befinner dig på, och dig vill jag ingenting." Ena ögonbrynet höjdes en aning, men en retsam glimt skymtade i ögonen. "Har du anledning att tro att jag vill dig någonting?"

Fumiko lyssnade till varghanens svar, och satte sig sedan ner. Det låg sanning i hans ord, hon hade överreagerat. Men tankarna förde henne återigen tillbaka till minnena av sin bortgångna familj, sin broders svek och sin mors död. I hennes huvud spelades hela hennes uppväxt upp om och om igen, som en repad skiva. Hon fuktade läpparna och sänkte blicken mot hornet. "Ingen." svarade hon i en enformig ton. Hennes ögon var halvslutna och öronen riktade rakt framåt. "Jag har ingen anledning."
Tankarna strömmade genom huvudet på henne, men de tog henne ingen vart. Hon var inte sig själv idag. Den gnavande hungern hade gjort henne lättretlig, och alla tankar förbättrade precis inte situationen. Hon vilade ena framtassen på hornets matta, hårda yta, innan hon sedan krängde läderremmen om nacken, och lät hornet falla tillrätta mot axeln. Tiken iakttog diskret varghanen, han var säkert  irriterad på henne. Hon funderade en stund innan hon till sist sa: "Ursäkta." Sedan reste hon sig upp och såg sig omkring. Skulle hon lämna? Hon var osäker på hur hon skulle handla till näst.

Ceylon flinade svagt åt hennes förvirring, men sänkte sedan nosen mot svinet och slet loss en köttbit som snabbt svaldes. Magen kurrade hungrigt, men lugnades så fort den fått någonting i sig - vilket snabbt gav honom mer intresse till att betrakta den främmande honan. Blicken sökte sig tillbaka mot henne, och fann att hon krängt på sig hornet med hjälp av en rem över skuldrorna. Intresserat betraktade han den. Det ryckte tankfullt i öronen. Någonting liknande hade han aldrig sett. Nog hade han beskådat vargar med spridda smycket, så som en ring i örat eller en fjäder fastflätad i pälsen. Men ett horn?
"Tillåt mig att fråga. Vad har du hornet till?"

Vad har du hornet till?
Orden malde på i huvudet på Fumiko. Hon stelnade till och höjde blicken mot varghanen. Fler minnen rusade genom hennes huvud. Varför kunde hon inte bara släppa det? Varför kunde hon inte släppa taget om de hon hade förlorat?
"Det tillhörde min mor." svarade hon, och stirrade ner mot vattenytan. "För två år sedan mördades hon inför mina ögon."
Stämman hon pratade i var ihålig och känslokall. En kall kåre kröp längs hennes ryggrad, och den sträva pälsen reste sig en oupptäckbar aning. Tiken svalde hårt, och ett bestämdare uttryck lade sig över hennes ansikte. Hon höjde huvudet över manken och riktade öronen rakt framåt. Något i hennes blick hårdnade, och ögonen smalnade av. Lukten av svinblod stack i nosen, frestande och oerhört irriterande.

Ceylon noterade genast den markanta förändringen i hennes kroppshållning. Musklerna stelnade till under hennes svartfläckade fäll och den jadegröna, den närmsta beskrivningen han kunde komma av den vacka kulören, blicken hårdnade. Sedan sänktes den gradvis ner mot vattenytan. Hennes röst var en aning tunn då hon talade, innan ansiktsdragen morsknade till, som om hon bannade sin egen kropp att skärpa till sig. Stäppvargen betraktade skeendet utan att göra en min åt det hela. Ändå hade ett visst intresse väckts, åt hornets historia.
"Även min mor dukade under för Chaibos för ett antal år sedan. Jag hade dock redan nått vuxen ålder då." Rösten var stadig trots samtalsämnet. Han sörjde henne, men inte överväldigande. Trots allt hade han växt upp till en självständig individ - och där fanns ingen anledning att hänga kvar vid gamla händelser. Även han skulle dö någon dag, och då skulle de ses igen. På ett eller annat vis, så skulle de ses igen. 
En dämpad angelägenhet över att få veta mer växte inom honom, då blicken återvände till det ådrade hornet. Så ryckte han tag i ett bakben på det mindre svinet, och bar det fram till stäppvargshonan. Så dråsade bytet ner i en duns framför hennes tassar, varpå han sjönk ner i sittande ställning och såg på henne med forskande, och en aning menande, min. Nog hade han siktat hennes hungrande blickar.
"Hungrig?"

Vargtiken höjde på huvudet och lyssnade till hanens ord.
"Även min mor dukade under för Chaibos för ett antal år sedan.." 
Hennes ögon sökte sig till horisonten bakom honom. Hon tänkte på dödsguden. Efter det kom hon att tänka på, att hon aldrig fick se ansiktet på sin mors mördare. Efter att hon knuffats ner från klippan hade mördaren flytt och Fumiko hade så snabbt hon kunde tagit sig ner till botten av ravinen. När hon kom fram till sin mor hade hon svårt att se för alla tårar, moderns slanka kropp låg helt stilla och hon stönade av smärta. Där hade hon sagt sina sista ord, men kort efteråt lämnade hennes själ Numoori, och Chaibos förde henne till himlavalvet. Fumiko kunde fortfarande minnas hennes ögonfärg. Skogsgröna.

Duns. Svinlåret framför henne fångade genast hennes intresse och hennes tankar återvände till nuet. De smala ögonen spärrades upp en aning, och svansen piskade upp och ner tillbaka i ett svep. Öronen riktades nyfiket framåt, och hon öppnade munnen för att säga något, men hon kom inte på något att säga. "Får jag?" stammade hon fram.
Rösten lät mer överraskad än hon tänkt sig, och efter att inte pratat på en stund var hennes röst smått raspig. Hungern gnagde fortfarande ilsket i magen, och svinköttet såg så smakligt ut att hon nästan kunde känna det i munnen. Försiktigt tog hon ett par steg framåt och sänkte huvudet. Hennes käkar öppnades långsamt, för att sedan slutas runt köttet. Aromen, smaken och det saftiga köttet förvandlades till en dröm i hennes mun, och plötsligt kändes det som om det var flera år sedan hon smakat på något så ljuvligt. Hon lyfte biten och backade ett steg, innan hon sedan lade sig ner och ivrigt började äta på den. Hennes tankar om hanen hade omedelbart förändrats över en bit kött, och nu var hon inte blyg längre. "Tusen tack!" sa hon mellan tuggorna och slet loss en "skiva" kött, för att sedan glufsa i sig den. Hon blötte nosen och slickade samtidigt bort lite stänk från överläppen. Medan hon åt kastade hon några blickar på hanen, och tog sedan en kort paus från ätandet. "Så.. får jag veta ditt namn?" frågade hon, den här gången med en gnutta nyfikenhet i rösten.

Den yngre varginnan verkade tämligen förvånad över hans plötsliga gästfrihet, och stammade först fram en knagglig fråga om det verkligen var okej, innan hon satte tänderna i köttbiten och åt. Han svarade inte, ett svar som bara tycktes onödigt. Ceylon tog sedan resten av bytet mellan käkarna och sjönk ner liggande för att sedan klämma fast köttet mellan framtassarna och börja äta. Tystnaden lade sig över de båda främlingarna då maten lät tysta mun. Åtminstone några minuter, innan stäppvargshonan frågade om hans namn.
Hanen svalde, slickade som omsorgsfullt över morrhåren och tog ett nytt grepp om det halvätna djuret innan han höjde den gulbruna blicken och svarade. "Ceylon." Bara som hastigast lät han blicken dröja kvar vid hennes smäckra gestalt, innan tänderna åter sattes i köttet. Minuterna tickade förbi, magen mättades och benen rensades tills allt som återstod var blodfläckade ben. Inte förrän då gäspade han, svepte till med svansen och höjde återigen blicken mot honan.
"För att återgå till dig - vad har du för ärende på Numooris savann?"
Stäppvargen stäckre på nacken för att börja tvätta rent de fläckade framtassarna.

Fumiko lyssnade nyfiket till varghanens svar. Ceylon. Hans namn var Ceylon. Varginnan nickade förstående och fortsatte sedan äta, men för att slippa känna sig obekväm i tystnaden bestämde hon för att säga något.
"Trevligt att träffas Ceylon, mitt namn är Fumiko." svarade hon med ett retsamt leende och fortsatte med sin syssla, att tugga i sig av köttet. Efter några minuter, då hon inte hade mycket kvar av måltiden, frågade Ceylon om henne.
"För att återgå till dig - vad har du för ärende på Numooris savann?"
Fumiko väntade med att svara i ett ögonblick, och när hon ätit klart och lämnat lårbenet höjde hon på huvudet.
"Jag är bara på genomresa, tänkte utforska trakten. Jag har kommit hela vägen från Numoorislätten, men det har varit en synnerligen intressant resa." svarade hon med ett leende över de svarta läpparna. Hon sänkte huvudet för att slicka rent sina framtassar som blivit lite fläckade av blod. Den sträva tungan rensade det sista av måltiden från mungiporna, innan hon sträckte på frambenen och nacken. Tänjningen övergick till bakbenen och hon reste sig upp i samma takt, gäspade kort och skakade på sig. "Tack för måltiden." sa hon med ett leende och svepte med svansen.

Ceylon tvättade noga rent högertassen, innan han satte ner den för att börja med nästa. Obekymrad över tystnaden som lagt sig, men noterade att Fumiko sysselsatte sig med samma sak, tills hon återigen tog till orda. Han fann henne en aning pratglad, iallafall mer än hon varit i början, då hon nästan sett rädd ut.
"Numoorislätten?" Sade hanvargen, satte den tassen och höjde blicken mot henne. Någonstans, långt bak i minnet, kunde han minnas en stor, vidsträckt grässlätt skymta mellan Raukakebergen under den korta resan över dem. Hans mor hade talat om en stor slätt, döpt efter landet. Hon hade pekat ut den för honom, men Ceylon hade aldrig tagit den vägen. "Jag såg den en gång, men har aldrig varit där."
När hon tackade letade sig ett svalt leende fram på läpparna. "Ingen orsak. Jag hade knappast ätit hela själv i vilket fall." Stäppvargen tog ett halvt steg bakåt, vred öronen mot nacken och ruskade på kroppen för att avlägsna damm och jord som fastnat när han ätit. Sedan fästes blicken återigen på den yngre vargen, och lade märke till de bleka, spetsiga ränderna som sträckte sig över kindbenen. I själva verket hade hon ett väldigt ungdomligt uttryck, vacker, med slank kropp och inte särskilt utvecklade muskler. Var hon ens vuxen än? Eller gav hon bara sken av att vara yngre?

Varginnan lyssnade tålmodigt på den äldre när han pratade. Hon nickade förstående och lät ett vagt leende ligga över läpparna, bara för artighetens skull.
tydde på att hennes tankar koncentrerade sig på slätten, hennes barndomshem. Hon kunde nästan höra syrsorna, känna den ljumma brisen, se gräset vaja. Numoorislätten skiljde sig egentligen inte jättemycket ifrån Sienna, om man inte räknade med träden och djurriket. Visserligen var Sienna en aning torrare, men savannen påminde henne ändå om slätten. Hon blinkade till och tankarna återvände till nuet, varginnan riktade blicken mot Ceylon.  När han sedan svarade hennes tack viftade hon svagt med svansen i ett par sekunder, innan de jadegröna ögonen riktades uppåt, för att iaktta vädret över himlavalvet. Det verkade som om regnet inte kommit efter allt, trots att molnen hade sett lovande ut. Några solstrålar sipprade igenom de grå molnen, och lös upp den smådisiga luften, det hela såg dramatiskt och vackert ut. Kanske det var bättre så, ty Fumiko tyckte bättre om solen än regnet.

"På något sätt har jag ändå alltid föredragit torka och dallrande hetta." Ceylon följde hennes blick upp mot molnen, men sänkte den sedan nästan direkt då där inte fanns något annat att se än grånande mörker, förutom några få strålar som trängde igenom det massiva täcket. "Kanske inte så märkligt. Mina stäppgener har alltid tyckts varit gråblodet dominant i allt annat än utseende."
Det ryckte lätt i nosen då blicken, som stadigt legat på den mindre vargen, fortsatte mot hornet som hängde över hennes skuldror. Den nötta remmen spändes under det ärrade elfenbenets tyngd, vilket fick gråblodet att undra ifall den inte var tung att bära runt på. För honom hade aldrig föremål haft en betydelse.

Fumiko lyssnade till hanens ord, innan hon sedan tittade ner mot vattnet som låg nästintill orörligt. I dess glansiga yta speglades den dystert grå himlen, och varginnan höjde sedan blicken mot främlingen. Hon lade märke till att han tittade på hornet. Hon ignorerade hans blickar och såg sig sedan omkring, vinden, som för en stund sedan legat stilla, ven nu med tämligen friska tag, dock inte tillräckligt stark för att störa någon. Men det grå himlavalvet oroade Fumiko, hon ogillade regn och storm, och hon började otåligt trampa på stället. Hur länge skulle det dröja innan regnet var över dem?

"Har du bråttom någonstans?", frågade hanvargen roat och släppte henne med blicken. Det var uppenbart att hon börjat bli en aning obekväm i tystnaden, trots att han själv skulle kunnat skärskåda henne hela dagen och bara försöka utröna hornets hemligheter. Hon tycktes inte vara så frikostig med information, vilket i och för sig inte var särskilt konstigt då de bara var främlingar gentemot varandra. Han svepte lätt med svansen till avsked och gjorde en ansats att vända om, innan han hejdade sig. "På eventuellt återseende, fröken." 
Med ett kort flin travade stäppvargen iväg från vattenhålet.

[Avslutat?]