[Utspelar sig tidig vår 2015]

”HHFEELON! FF- HHFFEILNN!” Kilah travade med raska steg i riktning mot vännen. Hennes tassar bröt ljudligt skaren på det lätta snölagret. Runt hennes ansikte virvlade andedräkten likt vita plymer i den klara, kyliga luften. Öronen stod stolt höjda över hennes huvud när hon höll upp den feta haren hon fångat. ”FFEILONN TETTA!” Med svansen vilt viftande släppte hon bestämt bytet på marken när hon tyckte sig ha kommit tillräckligt nära. Hon gav ifrån sig ett ljudligt harklande när munnen plötsligt var fri att forma ordentliga ord med. ”Titta! Den är helt vit! Men jag såg den ändå, hah!” Hon ruskade på sig så att den hopknutna manen i hennes nacke gungade och fick metallpärlorna däri att klicka vagt.
     De hade nått den silverglänsande skogen för inte mer än ett par dagar sedan. Efter att ha spenderat större delen av vintern längre norrut, bland snö och varma vattenkällor som stundom sköt höga, dånande pelare mot himlen – vilket Kilah varit oerhört fascinerad av, vid sidan om de enorma elefantliknande djuren de sett – så var det en skön omväxling att vara tillbaks bland träd och rikligare växtliv. Om än snön ännu klädde marken i ett tunt täcke och luften var kall. Jämfört med vindarna i Eriinari kändes det i det närmaste vindstilla här, och efter vintern kläddes Kila ännu i en förvånansvärt tjock och varm vinterfäll för hennes annars nätta utseende.
     Morgonsolens ljus fick frost och iskristaller på trädens tunna, kala grenar att glittra, och snön fick en del av pilarna att se ut som om de bar vita kronor, trots att inga löv spruckit fram än. Närmast trädstammarna skymtade ibland bleka, torkade grässtrån som inte gömts under snön, och som trots kylan vittnade om att marken här skulle skimra av silver när våren och sommaren kom. Kilah hade aldrig varit här, men hon var övertygad om att det var Silverpile. Hennes moder hade berättat om den när hon berättat om sina vandringar, och hon hade hört om den från… från Kanto. Hon hade alltid drömt om att få se platsen, veta vad för skog det var hennes broders liv slutat i innan hans ande nått henne för att ta farväl. Hon hade sörjt honom länge, och visst var det med en lätt tyngd i bröstet hon såg allt det vackra runtom sig. Han hade bett henne att inte gråta över honom, och det skulle hon inte. Hon gladdes åt det hon nu visste att han också hade fått se. Hon kunde bara föreställa sig hur vacker platsen skulle vara till sommaren.

Det hade varit en förvånansvärt kort vinter, iallafall hade det känts så, under vistelsen i Eriinari. Maken till plats hade stäppvargen aldrig skådat, för vilka märkligheter han och vännen hade fått se där. 
  Vidunderliga djur, som en märklig sorts elefant med borstliknande päls, hade vandrat markerna som även de var like besynnerliga, med sin oförutsägbara förmåga att skjuta upp ångande heta vattenpelare ur håligheter mellan flak av sten och jord. Varje dag hade vinden dansat över de kala fälten, ett ständigt vinande i öronen men som på något sätt ändå inte varit obekvämt. På dagarna hade de vandrat, ibland sökt skydd i skrevor när det blåst upp till storm och jagat pinnbenta bytesdjur som de sedan ätit i glesa buskage, till skydd undan snöfall. Eriinari var annorlunda något Ceylon någonsin sett förr, med en sorts vild, men ogästvänlig, skönhet.
  Nu var vintern snart till ända, och de två hade slutligen lämnat den väldiga platsen bakom sig. Silverpile, var nu området under deras tassar; en plats som Kilah tycktes veta bra mycket mer om än vad han själv gjorde. Sanningen var att han inte visste särskilt mycket om Numoriansk geografi över huvud taget, även om det nog snart skulle börja kännas mer som hemma allteftersom sommaren återvände. Under de få svalare dagarna som varit hade de första grenarna börjat droppa av väta, för att istället skapa intressanta formationer av istappar i träden när det återigen frös på mot kvällen, men mestadels låg snön kvar. Ännu skulle det inte bli sommar, men redan hade det börjat klia i den tufsiga pälsen som snart skulle fällas. 
  Det var i den Ceylon satt och rev, på en fläck bakom högerörat, när Kilah kom farande med munnen full av ett stycke vit hare.
  Ceylon andades ut i ett roat skratt när åt hennes försök att göra sig förstådd.
  "Imponerande", svarade han, utan att ge iväg om han var sarkastisk eller inte. Ögonen var dock varma. Han grymtade lätt åt den stickande känslan i huden som inte ville ge med sig, gav upp, och reste sig upp från sin sittande position. Han luktade på kaninen, en sådan blek en hade han aldrig sett förr. Frågan var om den såg ut så, eller om det var en försvarsmekanism att inte synas bra? Oavsett, så skulle den med all säkerhet utgöra en värdig frukost.
  "Du är en skicklig jägare."

Kilah lade sig ner när Ceylon luktade på bytet. Flåsande med tungan hängande långt utanför munnen skrattade hon. ”Jag vet.” Hon flinade så brett att ögonen nästan slöts helt. Hon kisade glatt på Ceylon genom leendet.
     I väntan på att Ceylon skulle börja äta rullade Kilah över på rygg. Hon hade försökt vrida nacken och klia mellan skulderbladen, men nådde inte riktigt. Hon gned ryggen mot marken med ett nöjt läte.


[Måste vara längsta inlägget jag gjort på länge xD]

"Hm-hm", skrockade Ceylon till svar, skakade på huvudet. Det var inget fel på hennes anda, inte. 
  Medan Kilah sjönk ner på backen för att komma åt ryggen, bet Ceylon tag om harens lama nacke och bar den iväg någon meter dit marken var slätare. Med en nöjd suck sjönk även han till marken, placerade bytet stadigt mellan tassarna och bet igenom skinnet. Blodet fläckade den gulbruna pälsen runt hans nos rosa när han arbetade sig ner till det varma köttet för att mätta den kurrande magen.

[Mästerliga sista inlägg! Tar mig friheten att avsluta, hojta om du tycker annat.]