Det eldiga ljuset på himmelen spred sitt sken över det breda bladverket. Träden sträckte sig höga mot skyn och kämpade om solens ljus. Fukten steg bland träden likt en tunn slöja av dimma. Världen var ännu ljus, men under trädens täta kronor kämpade växterna om det lilla ljus som gavs. Runtom de kraftiga, höga och uråldriga trädstammarna var undervegetationen tät och snårig. Grenar klädda med breda, platta blad och lianer som sträckte sig mellan träden. Ormbunkar av otroliga storlekar och palmer med vida blad. Taggiga, giftiga träd och tunga, saftiga frukter. I en salig röra blandades växterna med varandra och bildade ett tätt, grönt täcke över jorden under. Gamla löv och grenar samlades och bildade ett mjukt lager över marken, men dolde samtidigt alla eventuellt farliga smådjur som huserade där. Grodor i klara färger skymtades bland blommor stora som ansikten. En och annan orm dolde sig under en tät buske. En liten skorpion försvann bland det bruna på marken. Detta var en farlig plats.

Men för en som var uppvuxen i detta landskap var det en underbar plats. Här fanns allt: Gott om mat, bra gömställen och ytterst få rivaler. En sådan varelse befann sig i ett av de höga träden. På en stor, kraftig gren låg den långe kroppen placerad med benen hängande fritt vid grenens sidor. Det långa ansiktet vilade mot grenen och svanstippen hade omedvetet virats om en mindre gren alldeles intill den som varelsen låg på. Trots den avslappnade stilen var varje muskel på helspänn i den fjällklädda kroppen. Redo att på en sekunds varsel skjuta framåt och hugga tag i en av de fördömda fjäderfä som landat på genen en bit framför honom. Deras röster blandades i skogens kakofoni av ljud och det ryckte omärkligt i den reptillikes öron när han tänkte på det. Fågelskrän, apors tjatter, insekter som spelade, grodor som kväkte. Alla upptänkbara ljud beblandades och lades som en hinna över allt annat. Det var en behaglig stämning för en som kallade denna plats för hem.

Plötsligt lyfte fåglarna från grenen och den nyligen stilla varelsen kastade sig framåt i all hast. Det vida gapet öppnades och käkarna slog samman om en massa fjädrar. Hastigheten bar honom framåt och han nådde snabbt grenens slut. Innan den spänstiga grenen gick av lät varelsen sig själv fortsätta rakt ut i luften. Den klumpiga kroppen till trots susade han elegant, om än handlöst, genom luften och med benen och klorna utsträckta försökte han nå en gren i ett annat träd. Efter att ha fallit en bra bit sjönk klorna slutligen ner i barken och den långa kroppen slog av hastigheten runt grenen. Snabbt hade han dock fått upp farten igen och lämnade den tunna, knarrande del av grenen som hotat med att gå av under hans vikt. Han klättrade in till stammen och vidare upp för den släta barken. Fjädrarna som petade ut mellan varelsens käkar var inte annat än en del av den skräckslagna fäets stjärt. Han hade missat.

Den matt gröna blicken sökte sig upp emot trädkronorna i jakt på vad som stört fåglarna, men inget stod att finna. En kraftig vind fick bladverket att dansa, men så långt ner som han befann sig stod luften stilla. En doft nådde ödlans tunna nos. Den tunga föraningen om regn låg i luften. Även om luften här alltid var fuktig, så kändes regnet på långt håll. Ödlan vände blicken mot marken istället och hastade ner för trädstammen mot en av de lägre grenarna. Han ogillade regn. Lite regn var okej, men i Kawazatriskogen kom det aldrig lite regn. Här stod det som spön i backen när det räknades som duggregn. Nej, han ville hellre befinna sig närmare marken om det skulle regna och träden skulle bli hala.

Plötsligt stannade den reptillike upp. Någonting sade honom att han borde vara på sin vakt. Det var någonting som inte stämde. Något främmande befann sig inte allt för långt bort. De långa tårna tog mark och den långa kroppen slank hastigt in i undervegetationen. Med god kamouflage var han svår att upptäcka för det öga som inte visste vad det letade efter. Långsamt rörde sig den store emot vad det var som störde mer än det antågande regnet. Nyfiket blickade Razios ut bland bladen. Vad var det för något?


[Approves småskisser ;D ]

En gren bröts och fåglarna flydde sin kos mot himmlen.
En klassiker.

Nevada följde skrämda vingslag med blicken men hann bara se några få rörelser innan de helt försvann bakom stora blad och stammar. Han lyfte tassen från grenen, som inte var torr som kan tänkas. Den var seg och böjlig av den fuktiga luften och skulle inte ha knäckts om den inte legat mellan några stenar. Men den gav ifrån en ljudlig snärt när den ändå gick av.
Hans vita uppenbarelse skar sig fram genom en mörk, dov och fuktig grund. Smuts och löv hade klättrat upp och fastnat i pälsen bak på benen. Han var inte här ofta. Men det har hänt att han tagit sig in under djungelns täta tak. Allt oftare sen den stora jordbävningen då den slet upp en gräns mellan Devils och resten av världen. Det var inte lika enkelt längre, att nå ut. Och även om Döda Skogen alltid skulle vara den lättaste vägen runt så kännde han ett behov att uppdatera sig även i djungel och lavaöknen. För det var vägen till hans familj. Den som han skulle beskydda.
Han hade vandart längs Mardouf. Och skulle till att gå runt sprickan. Men ivägen stod träd, lianer och varelser som han förundrades över. Ibland krävdes det att han stannade till och begrundade det som är Kwazatriskogen och insöp den, innan han ville gå vidare.

Men nu gick han igen, med högt huvud och skarp blick, i en seglande elegans. Han visste vem han var, och krävde det av världen att bekänna honom som det.

En vit varelse uppenbarade sig i den annars dunkla miljön. Razios stod stilla, dold bland växtligheten, och bevakade den främmande varelsen. Betydligt mindre än han själv, men med en stolt hållning. Vad var det för något? Med vit kropp och gula ögon påminde den inte om något Razios kände igen. Men... någonting förde tankarna till zaininen han mött för länge sedan nu. Kanske var detta en typ av zainin? En lätt nyfikenhet tändes i den stora ödlan. Vad gjorde den i hans hem? Var den ett rovdjur? Hade zaininen varit ett rovdjur? Om den var det, borde han jaga bort den då? Det vore kanske bäst att göra det. Som en säkerhetsåtgärd. Det var trots allt hans område, och han hade inte fått äta ännu idag. Vagt undrade han om den vita zaininen gick att äta.

Den långa kroppen rörde sig långsamt framåt i en kringgående rörelse för att betrakta den andre i smyg. Doften av främlingen sade honom att, inte nog med att det var en främling, utan det var en hane också. Det skulle bli mer viktigt att försvara det han hade om den andre nu var en hane. Det var ytterst viktigt att han inte hade inkräktare i sitt hem. Han ville inte ge den andre chansen att ta hans plats.

Flera gånger större än den vite rörde han sig ut från vegetationen. Snett vid sidan om den främmande varelsen tog han ett hastigt steg framåt och ett kraftigt väsande ljud undslapp hans slutna käkar. Hakan sänktes märkbart och kragen fälldes upp med ett fladdrande ljud. Fåglarna som suttit i träden flydde alla med det flaxande ljudet av många vingar. Ännu var det endast ett hot. Ännu gjorde den enorma ödlan inget utfall. Men om hotet inte dög skulle han jaga ut den vita ur skogen. Varelsen var ju ändå inte så stor.


[Razios finns i bilden ;D]

Han egna oförsikgtiga framfart genom det täta löverket följdes snart upp av ett snabbt prassel bland buskarna.
En plötslig tratt... eller blomma... eller svamp.... kastade sig ut ur buskaget, för snabbt för att Nevada skulle förstå vad det var eller uppfatta det väsande som följde med den.
Han tog reflexisvt ett steg ifrån den, men då den inte kom ännu närmare stannade även han och försökte med all sin kraft förstå vad det var som hände, och vad det där var för något.
Efter en sekund började han urskilja färgarna och övervägde sannolikheten att det var en mycket väl kamoflerad blomma som kastat sig mot honom i ett försök att äta honom. Det fanns ju så många konstiga saker och växter här.
Men snart kunde han även urskolja formerna och perspektiven, väl gömda i mönster och textur. Det här var någon form av djur.

Och detta plötsliga fram hopp var en utmaning. Eller varning.
Vad detta nu än var för kreatur så kunde han inte låta sig bli behandlad på det sättet. Det räcker med de kaxiga valparna hemma i lyan.

Så han stod kvar och reste sin kurviga ragg.

Den främmande hanen ryggade bakåt ett steg, men verkade inte vara beredd att vända svansen till och springa. Zaininens kropp förstorades aningen och Razios lät kragen darra med ett lätt flaxande ljud. I takt med ett väsande läte som pressades fram ut den tunna strupen.

Hornen sänktes och han tog ett skutt framåt. Mot främlingen. Siktade på att träffa denne med hornen. Med hög hastighet på sin sida borde främlingen se till att fly, eller komma med ett ordentligt försvar. Razios tänkte åtminstone inte låta den vite stå och håna honom.

Off: Diskuterade med Nevada och kom fram till att detta skulle avslutas. Så... Avslutat.