[flyttat från förra sidan]


Nevada lyssnade med mjukt leende. Men när Shiro tystnad sloknade hans leende. " Och valparna? Växer de upp?" frågade han med en plötslig allvarsamhet.


Shiro nickade, försökte ignorera det sträcka i ledarens röst.
"De växer och tränas bra, de kommer bli bra tillskott då de blir vuxna."
Sade hon lugnt, men kunde inte dölja kärleken i rösten då han talade om sina barn. Det var en annan sorts kärlek än den han kände för Nevada och Kyoko, det var ju trotts allt hans valpar. Hans och Bloodspills. Han saknade henne ibland...


Nevada bevakade Shiro. Leendet smög tillbaka när kärleken hos Shiro dök upp. Han undrade lite, hur det kändes att vara far. Han hade kunnat blivit det, en gång i tiden. Men han valde flocken istället.

"Jag hade en hona en gång i tiden." sade han, nästan lite drömmande. Han kunde fortfarande minnas hennes doft och hennes närhet en tidig blöt morgon. Han brukade inte tala om henne en vanlig dag. Han vet inte riktigt vad som skillde den här dagen från en vanlig dag, men han kännde den inte som en vanlig dag. "Nyene... hette hon."


Hade Shiro haft öron så skulle de säkerligen ha spettsats, ny ryckte det bara lätt i de få stumpar som stack upp ur ärrvävnaden på han shuvud. Han sneglade på Nevada detta var något han aldrig hört om förr och han insöp varenda ord ledaren yttrade. Lade allt på minnet. Lite tveksam på vad han skulle säga - vad som var tillåtet - besvarade han blott ledarens ord med tystnad de första sekunderna. men sedan kunde han inte låtabli, och med sin egen Bloodspill i tankarna frågade han.
"Var är hon nu, Nÿene?"
Frågade han, och plötsligt fanns där en aning till spänning i deras nyligen totala lugn. Om det bara var Shiros lätta nervositet - skapad av respekt - eller något mer skulle han snart få reda på.

[DIN TUR NEVA!]

Hans blick var mjuk och varm. Han hade accepterat hennes försvinnande. Det var inte menat att de två skulle vara. Ett vitt pälsat slacktar par. Men bara för stunden. Bara de åren. (vet inte hur länge igentligen).

"Jag vet inte. Jag jagade bort henne. Hon hörde inte hemma här längre."

Faktan var osäker, men hans röst var stabil. För han tvivlade inte själv på att kärleken var honom förbi. Det var okej att tala om det, med Shishi var det det. Men om Nevadas ord skulle täcka hela historien utan att Shiro frågade sig längre var inte sannolikt.

Shishi låg kvar på sida och såg på Nevada. Han log svagt och sträckta sedan fram sin nos. Svanstippen dunkade i marken och hade han haft öron hade de respektfullt lutats åt sidan. Mjukt stötte han med sida av nosen mot Nevadas. Så att deras morrhår stöttes emot varandra.
En handling för att ge stöd, och visa sitt gillande, sin respekt.
Shiro förstod. Han förstod Nevada, han hade valt flocken. Det måste ha varit så det var.
Kanske var det en av anledningarna till att valpar inte var accepterade i flocken.
Men han var osäker. Efter vad han hört om tenkai, vem skulle inte välja den hanen och flocken före kärlek?

Han var tyst en stund.
"Vad hände."
Frågade han sedan, med en försiktigt ton som sade att om Nev inte ville så skulle han inte behöva svara.
Flyttade sig lite närmre där han låg, så att deras andedräkter blandades i kvällsluften. Hans doftade av rådjurets kött och blod, Shishi tyckte om det. Slöt ögonen halvt, mös sig in i stunden.

Nevada visualiserade scenen framför honom.

Hur hennes päls gnistrade till mellan bladverken. Åskan som hördes i fjärran. Och regnet som dånade så bedövande.

"Jag kom på henne med att försöka döda Tenkai. "

Det var sorgliga ögon som nu mötte Shiro. Lite oroliga ögonbryn.
Men ändå stark. För det var han alltid.

MEN VAFAN HAR NI SLUTAT HÄR

*muttrar irriterat*

MEN VAFAN HAR NI SLUTAT HÄR! Upptäcker glömt rollspel igen, och muttrar fortfarande irriterat typ 3 år senare herregud