Det var på darrande steg Tramptass tog sig fram genom den täta undervegetationen. Valparnas röster ekade i hans huvud. Scenen spelades upp i hans huvud igen, valparna som kom springandes från dalen och kollapsade utanför grottan, så utmattade att de knappt orkade tala. Shiro. Lejon. Tass behövde inte höra mer, han såg deras minnesbilder, han kände deras rädsla och oro. Han förstod vad som hade hänt. Han hade börjat springa. Valparnas spår var lätta att följa. Det ledde honom högre upp i bergen, ner i en angränsande dal. Där hade den gamle hanen slutat springa. Oron i bröstet växte till en bultande smärta. Det var så tyst. Varje steg var en kamp, han tvingade sig att fortsätta. Shiro kunde ligga skadad, döende. Han behövde hjälp. Tass klättrade upp på ett klippblock. Det var blod överallt. Grenar som hade knäckts, revor i marken, ett kaos som fortsatte vidare längsmed stigen och upp över klippor och stockar. Striden hade varit blodig och utdragen. Blodet hade blandat sig med sanden. Den skarpa lukten fick håren att resa sig på ryggen. Det var så mycket blod. Tass var rädd för att fortsätta.

Intill en bergvägg hittade Tass en sargad kropp. Det var inte åsynen som fick honom att stapla. Det var den fullständiga tystnaden. Han kunde inte längre känna Shiros välbekanta sinne, han kunde inte längre känna lugnet och melankolin han alltid utstrålade. Det var bara skalet av den forna flockmedlemmen som låg där. Tramptass förstod direkt att Shiro var död och då brast det för den gamle ledaren. Han skrek ut sin förtvivlan och sorg. Skriket ebbade ut i en snyftning. Han föll ihop bredvid sin flockbroder och grät. Han grät tills han inte hade några tårar kvar.

”Shiro.” Viskade han och borrade in sitt huvud i flockbroderns päls. Den var stel och klibbig av smuts och levrat blod. ”Jag har svikit dig, jag har svikit hela flocken.” Hur kunde han någonsin ha tvivlat på Shiro? På resten av sina flockbröder och systrar? Shiro hade stridit, han hade kämpat länge, för att rädda valparna, flockens framtid. Han hade offrat sitt liv för Devils. Tass hade levt i förnekelse länge nu och han hade omedvetet antagit en offerroll. Shiro hade varit lojal enda in i det sista. Flocken var honom lojal. Han hade bara inte sett det. Han hade varit en blind idiot. Flocken var hans familj. ”Förlåt mig, Shiro.”

Han var hos Nevada nu; precis där han hörde hemma; precis dit han längtat så länge. Tass reste sig upp. ”Vi ses snart, min broder, men till dess, ska jag leva för dig.”

***

Det var med bestämda steg Tass lämnade platsen. Bergslejonets spår var inte svåra att följa, djuret hade förlorat mycket blod. Spåret ledde högre upp i berget. Det var brant och smalt. Tass följde det resolut och utan pauser. Han rundade en stor sten och klev in bakom en klippskreva. Lejonet hade fallit ihop mitt i ett steg och låg orörlig längst in i klippskrevan. Det var mörkt, men Tass visste att hon var död. Tass stod tomt och tittade på djuret en lång stund innan han vände sig om. I ögonvrån såg han en rörelse och kastade sig instinktivt fram mot den döda kroppen. Där, gömda i honans trygga päls, gömde sig tre ungar. De tryckte sig förvirrat mot sin döda mor och tittade förundrat på den bruna vargen. Tass bet ihjäl ungarna en efter en. Inga bergslejon skulle skada hans flock.

De var åskan, elden och vågen som slet dig ut till havs. De var Devils. De skulle leva vidare för alltid och sätta skräck i världen. De var odödliga.


[Devils, ni kan komma och gråta lite om ni vill.]

Valparna, hans söner, hade kommit till honom efter att de lämnat sin rapport till Tramptass. Saderk kände skräcken i hans ådror, även om deras liv uppenbarligen inte längre var i fara, de hade varit det.  Han hade upprört nosat över dem, och det var inte fören då han fått veta att Shiro inte följt efter dem. Hjärtat slog hårt i bröstet. Nej! Det fick inte vara så! Han hade satt av, hans tassar hårt trummandes i det röda berget. Han måste hinna, även om han nästan var säker på att det var försent. Tramptass var redan påväg, och han kudne lätt följa ledarens spår, lika väl som ledaren följde hans söners.
Åh, Tenkai, Gudarna, låt det finnas ett mirakel, låt honom leva! Saderk hade så mycket att säga, så mycket han var skyldig honom.
 Ett moln av rött damm yrde bakom honom och vinden vinade lätt i hans öron, han använde den för att skjuta på sig själv, något som skulle varit mycket mer effektivt om han haft vingar. Hans fjädrar prasslade, det enda fungerande ögat såg i fjärran. Vinden förde med doften av blod, så mycket blod. Tårar brann i hans öga, den lilla lågan av hopp svag, dold bakom mörkret av sanningen. Nej. 
 Han rundade de sista stenarna och stannade. Där låg han. Vargen som räddat hans valpar. Betalat med sitt liv. Klumpen låg hård i hans bröst. Det fick inte vara sant, det kunde inte vara sant! Tramptass doft figurerade i luften, nästan dränkt i doften av blodet, men ledaren syntes inte till. Sakta, så oändligt sakta, tog han några steg emot kroppen. Shiro.
Han var sargad, täckt av blod. Saderk lade sig på armbågarna och tryckte sin panna mot flockbroderns kind.
 Han hade så mycket som han var skyldig hanen, skulder han aldrig kunnat betala om så han fått all tid i världen, skulder han nu inte ens fick ett försök till att åtgärda. Inte bara var hans barn vid liv, de som betydde allt för honom, utom det liv han levde nu, den kunskap han fått, de regler han levde efter, allt det kom ifrån hanen vars lik han nu stod intill.
"Tack" Det enda ordet, så laddat med känsor att han inte visste vad han skulle göra av dem. Det var mer han ville säga, men han kunde inte orden. 
"För allt" Det skulle vara tomt utan honom. Det var få som kunde tala om flocken med sådan glöd, få som kunde få hela deras vision att se så klar ut, så självklar.
Saderk skulle sakna honom så innerligt. Tårarna brände honom i ögat innan de rullade ner för hans kind.
[