Han hade vetat att där fanns risker. Det fanns alltid risker. Men det hade gått bra. Det hade gått så bra. Förbannat. Förbannat! Att han aldrig skulle undkomma det där förbannade ljuset!
     Lika snabbt som arenan hade lyst upp av Amon-Ras ljus så hade Even lämnat sin plats. Det hade bränt honom, svett hans päls, hans hud. Han hade slunkit undan genom den bakre gången som var inbyggd i balkongens vägg. Försvunnit bort från ljuset och ner för en trappa. Ner i mörkret. Huden på hans ena sida fräste och bubblade. Tunga klumpar av mörkt blod fläckade hans spår. Det gjorde ont. Så fasligt ont. Han hade hållit ut under dagens ljus, hållit ut bland alla de dödligas ljud och rop. Hållit ut, omgiven av så mycket blod. Men inte det här. Inte längre.
     "Even!"
Han stannade upp, nu nere på plan mark under jord. Tomma, mörka gångar avsedda åt honom och hans gelikar. Enilorac skyndade upp vid hans sida, klart orolig. Han andades tungt, och vände en skarp, stirrig blick mot henne.
     "Få det av mig", flämtade han; ett ljud någonstans mellan en morrning och ett kvidande. Han knyckte med nacken, rörde skuldrorna under den fläckade pälsen för att indikera klädnaden och smycket han bar över hjässan. Han upprepade sig nästan omedelbart innan Enilorac hade haft en chans att reagera. "Få det av mig!"
     Svartvargen hjälpte honom att lösgöra det färgade plagget från Evens blödande sida. Det hade klistrats mot hans hud, in i den svedda och hopklumpade pälsen. Han stod stilla - väldigt, väldigt stilla - när hon rörde sig runt honom. Hennes ord var mest oroligt svammel i hans öron. Even darrade under hennes beröring. Slöt ögonen. Andades in, djupt och långsamt. Den brända doften blandades med den av blod. Hennes puls nästan allt han kunde höra. Hon behövde gå, nu.
     "Gå." Evens röst var andfådd, men gränsade nästan i hotfull. Han svalde. "Gå. Hämta någon. Inte du." Han höll sig själv kvar när Nilo vände ryggen till och försvann.

[Till Nilo, Gehenna, mfl ᕕ( ᐛ )ᕗ]

Det här var precis en av riskerna som hade varit en oro innan invigningen, men Nilo hade nog inte riktigt förstått vad ljus verkligen kunde göra mot Even - före nu. Hon kände paniken när hela hennes framtid, det viktigaste i hennes liv, höll på att bara smälta sönder och samman framför henne.

Nilo insåg snabbt var det var han var ute efter, och hon förstod först inte varför hennes blod inte dög, men efter att hon såg hans skador igen så förstod hon varför hon själv inte ens var ett alternativ i det här läget.

"Rör dig inte ur fläcken" Beordrade hon honom medan hon rusade ut, hon ville inte behöva leta rätt på honom när de skulle tillbaka.

I panik började Nilo spana efter hjälp. Det var glest med vargar utanför arenan, de allra flesta tittade på den pågående striden.
"Gehenna!" Hon sprang fram till sin flocksyster hon plötsligt skymtat och försökte inte ens hålla fasaden uppe, hennes panik lyste om henne och hon hade andan i halsen. "Det är Even, han behöver dricka." Gehenna reagerade så snabbt att hon var på väg att direkt springa till de gömda korridorerna, beredd att erbjuda sig själv, men Nilo hindrade henne. "Nej! Vi får inte. Det är illa. Väldigt illa. Han behöver dricka mycket." Hon såg menande på Gehenna. "Vi behöver hitta någon.. Fort. Helst någon som inte kommer vara saknad, men vi har inte tid att finslipa detaljerna heller."

Något med Nilos panikartade uppförande fick en liknande känsla att springa till liv inom vrenen. Hon motade med sin flocksyster åt sidan och sa sedan med ett fokuserat men tankfullt uttryck:
"Vakterna tog in en hane från publiken precis. Han uppförde sig konstigt." Hon lyfte sin blick till Nilo nickade mjukt, mest som för att försäkra sig själv om att det var det bästa beslutet hon kunde ta i nuläget. "Han bör duga."

Gehenna kallade till sig en av vakterna och beordrade denne att under största sekretess och hast ta med sig den inkallade hanen till utsidan av en gömd korridor. "Vi möter dom där och tar med honom själva." Intygade hon Nilo innan de skyndade sig bort till platsen för avlämningen.
En stund passerade när ljudet av tassar mot golvet fångade deras uppmärksamhet. Runt hörnet kom två vakter med individen mellan sig. En brun hane med annorlunda ögon. Tillräckligt stor för att fullfölja sin tilltänkta uppgift. Gehenna bjöd på ett svalt leende och Nilo drog på sin vanliga charm. 
"Väl mött min vän. Vi önskar tala med dig om en händelse som inträffat under spelen, med dig som anhörig."
Gehenna gestikulerade till vakterna att lämnade dem.
"Var så god och följ med oss."
Bakom dom försvann vakterna och den lite för godtrogna vargen följde med dem utan några invändningar.

Kenai följde lydigt efter dem två mindre vargarna. Det blev väldigt fort tydligt att ingen av dem riktigt ville tala med honom, eller inte säga för mycket. Kenai hade till viss del känt en oro, men han hade ju just också talat med henne, försäkrat sig så att allt var okej. Så allt för illa kunde det ju inte vara, om än han förstått att motståndaren varit en giftvarg.
     Just som trion rundade ett hörn möttes de av ytterligare två mörka individer. De stannade upp och Kenai såg på dem med ett oförstående, men lugnt uttryck. När den långbente talade så nickade han för att intyga att han förstod. Oron gjorde sig påmind igen, men han stängde den ute. Nadie behövde honom, det var allt som räknades.
     De tidigare två som lett honom, backade undan och försvann bakom honom, in i gångarnas dunkel. Gångarna var lite trängre här och han antog att de egentligen inte var avsedda för gäster.
De gick inte långt, men de tog många olika svängar. Kenai tappade fort bort sig.
     “Ni visar mig vägen tillbaka va?” sa han med en skämtsam ton, om än det var en genuin förfrågan. Det fanns ingen chans att han skulle hitta ut annars.
     Tillslut stannade de i början en smal gång. De ställde sig vardera sida om honom och Kenai förstod att de ville att han skulle gå först. Det var mörkt, och svalt. Han tog långsamt sina första steg in, men stannade upp direkt då lukten nådde honom. Svedd päls, hud, kött - men han reagerade också på avsaknaden av Nadies doft, faktum var att han inte kände den någonstans. Ögonen började febrilt söka runt i korridoren, samtidigt som han tog ett prövande steg framåt. Han hörde någon röra sig, han såg skuggorna röra sig. Ögonen vande sig fort, och konturer växte fram.
     Hjärtat exploderade, och han kväljde när det kändes som att han skulle spy upp det. Rädslan tog över och han började skaka okontrollerat. Det var han. Det var HAN. Det röda ögat lyste rakt på honom, men bara för ett ögonblick innan Kenai kände honom på sig. Han försökte skrika, men det kom inget ljud, bara ett bubblande. Smärtan han kände var inget emot rädslan. Ångesten. Min familj. Min familj. Han tillät sig inte tänka på något annat än deras namn. Han repeterade dem i huvudet. Delshay, Nadie, Niyaha, Arno, Nepotonje, Alaska, Nunam, Kasaan, Kokhanok, Alin, Liv, Ren, Janos, Silas. Om och om igen. För hans familj var den sista tanken han ville ha.

Even hade sjunkit ihop på marken en stund efter att Nilo lämnat honom. Han låg ner på sin hela sida, med den sårade blottade mot mörkret runtom. Han andades in djupt, och höll andan. Ut. In. Inte för att det behövdes, utan för att det hade en grundande rytm. Något att fokusera på medan tiden passerade. Han kunde inte läka sig själv just nu, åtminstone inte helt. Några av de ytligaste märkena kanske, men inte där ljuset bränt djupare. Inte snabbt nog, än. Så han andades, och väntade.
     Ljudet av steg nådde honom först. Klor mot sten. Ord som kom närmre. Dofter, svaga under det skarpa blodet, men där. Even gläntade på det hela ögat när han hörde dem äntra korridoren han själv befann sig i. Skepnader simmade framför hans syn. Skuggan av vargar. Ett töcken av doft och ljud. Andetag. In. Ut. Han reste sig långsamt upp; en tung, nästan flytande rörelse som inte kändes helt naturlig. In. Ut. Vargen närmast var brun. Den flackade med blicken. Hjärtslag. Snabba, rytmiska, och sedan, för ett ögonblick, ur takt. Vargarna bakom stod stilla. Even gjorde det inte.
     Utan mer ljud än det av en snabb rörelse så hade Even slutit tänderna om den brunes nacke. Pressat den i marken. Slitit i dess hals. Han kände paniken i luften. Rytmen mot tungan. Blod. Liv. Vargens rop dränktes mellan Evens käkar. Den försökte vrida sig. Tassar mot Evens bringa. Mot hans buk. Ljudet av en kropp som kämpade, förgäves, hårt hållen mot den kalla stenen inunder medan livet lämnade den.
     Tystnaden som följde var inte lika tydlig som den oftast var. Even släppte bytet, men pulsen lämnade inte hans öron. De andra vargarna stod kvar. Han andades in genom en nos som var hel igen. En krusning löpte genom Evens kropp. Blod rann på nytt ur hans öppna sår, där det tidigare hade börjat torka. Ny hud och vävnad började sakta flätas samman. Han ruskade plötsligt på sig efter en stund av stillhet. Suset i öronen försvann inte.
     "Even?"
Even vände blicken till de båda vargarna som stod kvar. Deras puls var snabb. Lockande. Eggande. Där var något mer. Ett sus som av röster. Ah. Juste.
     "Nilo, kära." Evens röst var långsam. Tung. "Du har en publik som väntar." Han stod märkbart stilla när Nilo tveksamt kom närmre. Han följde henne med blicken när hon passerade, och såg henne skynda upp för trappan han själv tagit sig ner längs tidigare. Tillbaks till arenan och folket utanför.
     När hon försvunnit så såg Even ner på sitt tidigare byte igen. Den tjocka blodslukten var överväldigande, blandat frän och bränd. Men vargens doft fanns bland den. Den var bekant, på ett avlägset vis. Ett minne av ett kort möte någonstans. Brun med olikfärgad blick. Skräck och vrede. Ah.
     "Gehenna, Gehenna." Han upprepade vrenens namn i ett långsamt, melodiskt hummande. Ett mjukt uttryck sökte sig in i hans anlete. Kenai, inte sant? Han hade kommit till mer nytta än väntat. "Det här kan bli spännande." Even såg upp mot vrenen igen, som stod kvar på samma punkt. Synen återvände sakta till hans skadade öga. Han kunde känna ny päls visa sig där de mindre skadorna läkt. De större såren skulle kräva mer tid. Mer energi. Mer blod, när han använt det som nu läkte hans sår. Han vägde tydligt Gehenna med blicken.
     "Stanna med mig." Orden yttrades som en mjuk inbjudan, men det var tydligt att det inte var en fråga. "Och berätta var ni hittade denna."

[Avslutat]