Det var tidig morgon och Nilo hade knappt kommit till ro under natten och hade bestämt sig för att bege sig ut. Det var åtminstone en hon kände som brukade vara uppe redan med solens första strålar. Om Nilos vanliga väninnor var upptagna med annat som att sova så brukade den något översociala svartvargen leta reda på andra att umgås med istället. En av dem hon brukade passa på att träffa var Gehenna. Nilo visste nog inte riktigt säkert egentligen om de skulle klassats som nära vänner, men det bekom inte Nilo ett dugg om Gehenna inte skulle uppskatta Nilos sällskap. Hon adopterade de vänner hon kunde få tag på, och vrener om något var en ras som till och med var respekterad bland svartvargar. Dessutom var Gehennas roll i Tenebris ytterst spännande.

"Gehenna! Min vän! Vad härligt att se dig!" Utbrast hon tillgjort men fortfarande ärligt glatt medan hon skred fram och helt skamlöst störde Gehenna med vad än hon höll på med. Hon gav den betydligt högre tiken två kindpussar genom att sträcka på sig. Nilo brukade oftast fråga efter det saftigaste skvallret som Gehenna hade, men idag var det Nilo som istället hade med sig godsakerna. Hon satte sig bekvämt bredvid på utkiksplatsen Gehenna spanade från som bjöd på en utsökt utsikt över soluppgången. "Gehenna raring, jag är så glad att jag hittade dig-" Nilo brukade aldrig ha problem med att hitta Gehenna. "- jag är bara så less på vampyrer de här dagarna. Och på småvargar." Sa hon och tänkte på Grendel med en trött grimas. "Så det är trevligt att prata med någon som inte hör till någon av de kategorierna. Jag önskar bara att jag istället hade fått sörja Varya vid hennes grav istället för att sörja att en varg som hatar mig från djupet av hennes hjärta nu har blivit evigt ung och stark och att jag nu behöver vara på min vakt så fort jag eller mina valpar lämnar min boning. Even har visserligen försäkrat mig om att han har koll på henne men.. Even kanske inte alltid är där när jag behöver honom." Och Nilo litade inte heller fullt ut på att Even skulle prioritera hennes eller valparnas säkerhet i alla lägen, speciellt inte framför Varyas eller framför allt inte hans egna, men det var en tanke hon inte vågade säga ut högt. Det var mer av en dold känsla som skavde djupt i henne. En irriterande insikt hon inte fullt ut ville acceptera.

Nilo granskade Gehennas svåravlästa ansiktsuttryck. "Var ärlig, är det bara jag här som tycker att det hade varit bättre om hon varit.. död istället? Eller är det bara jag som är självisk." Nilo var redan mer än väl medveten om att hon var självisk, men hon visste inte alltid när hon bara var självisk istället för rationell. Det var en svår gräns.

"Nilo." Hon försökte låta entusiastisk, verkligen, men huvudvärken lät en del av den sedvanliga syrligheten att spilla ut över hennes tonfall. "Härligt, härligt." Gehenna besvarade dom två kindpussarna, det var en gest hon kommit att acceptera när det kommit till svartvargen men även också se till att alltid återgälda. Hon såg det som en liten hälsningsritual som såg bra utåt.
Den blekt gula blicken svepte ut över staden och landskapet bortom. Sömnen hade inte funnit henne under natten och till följd av det hade försjunkit sig i att slipa på den provisoriska kartan som hon påbörjat. Hon drog sig till minne alla de rapporter som beskrivit områden och utefter dessa hade hon så gott hon kunnat återskapat dem på en stor hud och med kol. Massor av kol.
Det var inte estetiskt inbjudande men fungerande för att få en någorlunda bild av landets olika områden. 

"Du behöver inte hålla dina ord i min närhet," insisterade hon trots att hon visste att så absolut inte var fallet. "Inte när det handlar om dom två. Dom, eller ja, den ena har ställt till med så mycket att det både räcker och svämmar över, vilket du vet. Folk börjar ställa frågar. Inte bara folk runt omkring dessa händelser men också de som tillhör mitt stab. Jag förstår dem. Jag förstår att dem undrar. Och det börjar bli... klurigt att försöka släcka bränder och undvika ämnen." 
Gehenna tog ett djupt andetag och höll det inom sig en bra stund innan föste ut det ur kroppen. 
"Och nu det här." Varya, en vampyr. Den mest instabila individ hon någonsin mött. Hon förstod definitivt Nilos oro för hon kunde relatera till den själv, trots Evens uppmaningar om att han hade bättre kontroll över henne nu än någonsin tidigare. 

"Åh nej. Vi är fler som... delar den tanken- " Önskan. Hon hejdade sig för ett kort ögonblick innan hon fortsatte. "Önskan." Gehenna gav svartvargen en trött men menande blick. Allt hade varit så mycket enklare. 
Hon suckade ljudligt och lät de långa frambenen glida ut över golvet.
"Hur hanterar vi detta?" Det var mer som en öppen fråga, ställd till alla mörka väsen hon kunde tänka sig än specifikt riktad till Nilo. "Jag menar inte att säga emot hans beslut men ska inte odödligheten vara en gåva för trogen tjänst, gott uppförande? Villigheten att offra sig för honom? Du vet vad jag menar." Hennes blick föll på svartvargen. "Ugh," stönade hon plötsligt och vred bort blicken, förbannade sig själv och huvudvärken som hemsökte henne. I det skick hon nu befann sig var det som att Nilos babblande smittat av sig på henne.

Nilo såg förvånat mot Gehenna över vad hon hade sagt, att hon talat så öppet och ärligt. "Gehenna! Inte visste jag att du var så stygg." Utbrast hon och nickade i medhåll med ett leende. "Jag gillar dig!" Sa hon som om att hon precis kommit på att hon gjorde det. "Jag visste att du var värdig min tid." Det var skönt att veta att hon inte var helt galen i sin oro.

"Jag hoppas att det finns en plan med det hela. Even skulle aldrig riskera hans säkerhet så här utan en anledning. Om jag känner honom rätt." Hon suckade högt. "Det är bara att hoppas att planen är värd risken. Om det nu finns någon."

"Vill du ha den? Gåvan? Om du blev erbjuden?" Nilo mer antog egentligen att det var något de alla var ute efter, men Nilo kände inte heller samma stress längre till att faktiskt bli odödlig. Hon visste att hon behövde vara en tillgänglig mor ett tag till, och hon kunde ändå finna ro till att vara det. Men hennes slutliga mål hade hon verkligen inte släppt. Men det fanns stor poäng i att inte stressa med det. Sen hade hon nog blivit orolig över hur en förvandling skulle påverka hennes situation rent generellt i Tenebris. Hur Varya skulle komma att hanteras kunde bli ett avskräckande exempel Nilo inte ville följa. Men som Even sagt, Varya hade nog alltid varit ett monster. Det som skavde henne var hur han då såg på Nilo egentligen?