Det hade varit tuffa tider. En storm av känslor under en längre tid som vänt upp och ner på hela flockens värld. Spänd paranoia blandad med rädsla, ilska men också en öppen vänlighet och vilja att göra gott för sig. Det hade varit svårt att balansera, säkerheten av flocken reglerna och öppenheten i Yanamore. Han ville tro att de ändå lyckats. Att någonstans i det hela så hade de ändå hållit ihop, visat sig starkare än motgångarna och lyckats komma tillbaka.
 Den tvefärgade blicken drog över staden som sakta saktade ner för natten. Eldarna var redan tända även om ljuset inte helt försvunnit, och det myller och brus som utgjorde stadens dagar hade lugnat ner sig till respektfullt lågmälda samtal. Blicken fastnade inte vid något specifikt innan den drog tillbaka till den mycket mindre vargen intill honom. Värmen ifrån vännen verkade sprida sig ifrån hans sidor in till djupet av hans väsen. Det fanns en trygghet han aldrig varit med om innan.
 "Jag älskar dig" han avbröt dem mitt i en mening. Orden sades som om han just insåg det, och kanske var det sant. Han blickade in i deras ögon som stirrade på honom, anletet var fast i en förvånad min som inte kunde göra annat än få honom att le.
Sedan var allt han kunde se och känna en värme, för Virel var plötsligt i hans ansikte. Hade studsat upp ifrån där de legat och slängt sig över honom. Kasai lät sig följa med i rörelsen och leendet spände i hans kinder. Då han drog åt sig vännen i en omfamning.
 Du skämtar inte med mig Kasai skakade bara på huvudet, varför i hela friden skulle han göra det?
 Jag älskar dig också svarade dem och värmen i bröstet växte till en bubblande kittlande känsla i buken. Han kunde känna några blickar på dem men när han kollade dit såg han bara leende vänliga anleten.
 "Ska vi dra oss" frågade han med ett nervöst bubblande i bröstet. De hade delat sovutrymme förut, men erkännandet gjorde så att det kändes annorlunda, officiellt. Spännande. Kanske förväntningar han inte vågade sätta ord på.

 Intill honom låg den ljusare vargen, deras jämna andetag i mjukt snarkande fick hans hjärta att svälla, även om tankarna av vad de gjort innan fick ansiktet att hetta. Försiktigt lade han huvudet vilandes över den mindre vargen med ett mjukt leende på läpparna. Även om nyheterna troligtvis hunnit nå systern och flocken innan morgonen skulle han själv gå ut med det då. Det fanns ingen rädsla eller osäkerhet inför det, han visste att de skulle vara glada för dem båda. Det var med den betryggande tanken han somnade med ett leende på läpparna, förväntansfull inför morgondagen. Omedveten om att den inte skulle komma för någon av dem när strukturen gav vika.

[Vill IA reagera på händelsen får flocken gärna göra det i separat roll <3]