Det som börjat som en bra dag hade slutat i ren tragedi. Mivria hade förlorat sitt liv till Devils, och de i flocken som kände henne hade tagit det fruktansvärt hårt. Men hennes tankar låg på en annan de förlorat. Rakel. Hennes älskade lilla Rakel. Eller nej. Hon var inte längre Rakel, eller hur? Tyrvi hade de kallat henne. Tyrvi. Det kändes inte rätt. Hur kunde hon ha förlorat ännu en dotter? Ännu en av sina älskade valpar. Hon hade förlorat Turbo. Hon hade förlorat Teck. Och nu hade hon även förlorat Rakel. När skulle det ta slut? När hon förlorat alla de hon älskade mest?

Som i ett töcken rörde hon sig i utkanten av sammanställningen. Spelen var slut. Mörkret hade fallit. Vargar hade dött under dagen. Tyrvi hade dödat en av dem. Hon hade lämnat dem. Lämnat dem för Tenebris. Det var inte rätt. Det var rent av orättvist!

I ögonvrån såg hon den svarta tik som introducerat alla slagkämpar. Thrar stannade upp och såg på henne. Hon stod och verkade ha ett trevligt samtal med några, för henne, totalt okända individer. Tomheten hon kände övergick hastigt i ren, brännande ilska. Hon var en av de som tagit hennes dotter från henne, och hon skulle låta henne veta hur det kändes att förlora sina valpar. Se dem försvinna rakt framför sig. Med bestämda kliv rörde hon sig mot den svarta, blicken fastnaglad vid henne.
    "Du!" väste hon ilsket när hon kom närmare. "Du och din flock. Ni tog min dotter från mig."
Den svarta tiken såg oförstående på henne.
    "Rakel!" sade hon med hög röst innan hon hann ge henne ett svar. "Min dotter."

Nilo suckade högt och synade stäppvargen framför henne uppifrån och ner som talade så onödigt ohövligt till henne. Haru rörde sig som en stor skugga nu alldeles intill henne redo att ingripa om det var något oväntat som skulle inträffa.
"Rakel? Jag känner ingen Rakel. Om du menar Nephania så kan jag lova att hon blir väl omhändertagen och kan välja att lämna närhelst hon vill. Du kan finna henne här någonstans, tala direkt med henne istället min kära. Och glöm inte att ta lite av drycken också och varva ner tills du hamnar på botten av Mardouf, och gör dig själv en tjänst och ha roligt också, du verkar behöva det." Nilo log lite tillgjort och bröt ögonkontakten. Hon tyckte nog nu att deras samtal var över, redo att gå vidare in i folkmassan.

Nephania? Nephania?! Hon struntade väl fullkomligt i Nephania! Henne kunde de gott få behålla! Men Rakel. Hennes Rakel. De hade henne. Hon hade sett henne strida! För Tenebris. Och den här svartnosen kunde inte ens vara ärlig mot henne?
    "Hör här-" började hon och tog ett hotfullt kliv närmare svartvargen.
    "Hörru."
Med ens klev en stor, muskulös tik hon inte ens lagt märke till framför henne och tvingade henne tillbaka. Tjurskalligt mötte hon hennes blick. Om den här trodde att hon skulle hindra henne från att berättade exakt vad hon tyckte och tänkte om Tenebris trodde hon fel!
    "Stick och brinn, va."
Thrar öppnade munnen för att tjafsa emot, men blev avbruten av Achilles. Han bad om ursäkt å hennes vägnar, vilket var helt onödigt. Hon var inte ledsen för något. Hon hade inte ens hunnit göra något.
    "Nu går vi."
Det gick inte att ta miste på allvaret i hans röst. Motvilligt lät hon honom ta henne därifrån, men inte utan att hon kastade en svart blick över ryggen på de båda tikarna.

[Avslutat]