Han var kluven. Rädd för vad hon skulle se i honom, och samtidigt rädd för vad det skulle säga om de inte möttes. Sedan Kolzak träffade Oreliel första gången hade han tänkt ofta på henne, på hennes ord, på tilliten. Vad skulle hon säga nu? 
Kolzak såg hennes högresta skepnad och behövde inte se efter två gånger för att veta att det var hon. Hur kunde hon vara så nobel och värdig trots askan i pälsen och dammet på tassarna? Kolzak förundrades av det. Hon verkade vara i färd med att hjälpa till i attackens efterdyningar.
"Oreliel." Namnet var ovant på hans tunga. Han kunde inte le, och blicken förblev allvarlig. Han stod tyst ett ögonblick innan han talade. "Behöver du en extra tass?"

[Oreliel!]