"Oreliel!" Miranda studsade fram till den resliga honan, för en gångs skulle obrydd om att hennes rop drog till sig blickar. De var i Civitas övre delar, men vargar rörde sig fortfarande nära runtom. "Jag letade efter dig!" Hon hejdade sig och log brett. Eldartiken hade fångat hennes uppmärksamhet när hon befunnit sig i en av Civitas trädgårdar och sjungit på ett sällsamt språk. Miranda hade blivit så fascinerad att hon övervunnit sin blyghet och frågat rakt ut om tiken kunde lära henne - och så blev det. 
     "Jag har... övat." Det var med mödosamt tonfall och rynkad panna som Miranda talade, men hon vägrade fega ut och återgå till nordspråk. På samma sätt var hon noga med att Oreliel pratade eldari med henne när de väl börjat, även om hon inte förstod allt - för hon var säker på att det bästa sättet att lära sig språk på var genom att hänsynslöst utsätta sig för det. "Kan du visa... kan du visa mig fler blommor? Namn. Med eldari?"

Hon log mjukt mot den lilla tiken som studsande sprang mot henne.
    "Mae g'ovannen, gwennig." hälsade hon och gav henne en kort nick.
När hon hörde den bekanta melodin som var eldari började hennes svans att varsamt slå bakom henne. Det var klumpigt, definitivt, men hon lyckades få ordning på ord och meningar i alla fall.
    "Du har övat med pappa, inte sant?"
Hon kände igen dialekten, och det var inte direkt någon hon själv talade till vardag. Däremot visste hon att Even hade den. Miranda skulle få en lustig kombination av deras båda dialekter till att börja med, men det kunde hon lösa efter hand.
    "Mer än gärna. Välj vilken trädgård du vill gå till, så kan vi gå igenom blommorna där."
Det var många ord, men hon tvivlade inte på att hon skulle plocka upp de viktigaste delarna och kunna pussla ihop betydelsen. Efter en liten stunds mentalt pusslande sken hon upp och visade vägen.

    "Minns du vad den här blomman heter?"
Hon gestikulerade mot en av de svarta irisarna Grendel odlat fram. Varför just svart kunde hon inte riktigt förstå, men det gick inte förneka att de var vackra.

Miranda nickade energiskt med huvudet vid Oreliels fråga.
     "Ja. Ni pratar..." Hon funderade, men kom fram till att hon inte visste ordet. "Han pratar annat." Deras sätt att uttala saker skiljde sig, men Miranda kunde inte hejda sig själv från att snappa upp från båda.
     Den lite längre meningen tog henne några sekunders funderande, men så fort det klickade ledde hon Oreliel till sin favoritdel.
     Hon hade gått här många gånger. Ofta var det i sällskap av Grendel, och han hade varit en bra lärare. Hon kunde peka på i princip det mesta i trädgården och säga namn eller användningsområde, men att omvandla namnet till eldari var naturligtvis klurigare. När Oreliel nickade mot en iris öppnade Miranda munnen nästan omedelbart.
     "Rovfåg-" Hon stannade upp och insåg att hon blandat ihop ordet för iris med ett annat, på eldari, snarlikt.
     "Iris", rättade hon sig hastigt och fnissade. "Och där", hon nickade, "är en lupin. Viol. Syren." Just de namnen var lättare, för där kunde hon haka upp ordet på ett ansikte. De flöt som rinnande vatten, och Miranda kände sig riktigt nöjd. 
     "Hur kan du leva så länge?" undrade hon medan de gick, och då och då stannade upp för ett förhör på närmaste växt.