Solen stod högt på himlen, vilket i vanliga fall betydde att hon inte skulle vara vaken. Men Solveig hade fått henne att lova att följa på ett äventyr. Men nu stod hon där, ensam på stigen men huvud och svansen lågt. Hon var osäker på hon Sol glömt bort, somnat eller bara velat lura henne.
 Försiktigt tassade hon längs med stigen, kanske hade hon bara gått fel och Solveig väntade längre fram? Den gyllene blicken flackade över stigen och de omliggande buskagen, stenarna och träden. Skulle hon smyga sig på henne? Viva slokade ledset med öronen men ville inte misstro sin syster. Var hon tidig?
 Ljudet av någon som närmade sig fick öronen att rycka till på huvudet, först vaggade hon hoppfullt på svansen, men det blev snabbt tydligt att det inte var systern som kom för att möta henne. Ljudet var ifrån en av de äldre medlemmarna och hon spratt stressat till. De kunde inte se att hon var uppe nu!
 Inte värst tyst eller diskret klämde hon sig in under en buske, vilt fightandes med dess grenar som försökte fånga henne.Till slut stannade hon upp och försökte vara så tyst som möjligt. Hjärtat slog hårt i bröstet och ögonen tårades ledsamt. De skulle hitta henne och hon visste ju att hon inte fick vara där.

Solen stod högt på himlen och det sticker i ögonen. Orkidé har blivit så van vid att vara nattaktiv att ögonen inte är så förtjusta i ljuset. Men hon var vaken. För pigg för att kunna somna om så hon bestämde sig för att sträcka lite på kroppen. Kanske kunde det få henne att bli trött igen. Hon vandrar runt området och sträcker ut medvetandet för att försäkra sig om att dalen ligger lugn och stilla. De flesta sover lugnt eller har intagit viloläge. Men någon verkar röra sig bortåt. Öronen klipper till på tikens huvud och hon följer valpen som verkar vara ute på äventyr. Orkidé kommer gående på stigen och utan att tränga sig på följer hon det andra medvetandet. Efter en stund stannar hon till och den skogsgröna blicken söker över området.
Hur ska du konfrontera henne? Orkidé ler roat för sig själv och rör sig förbi busken som om hon inte alls har lagt märke till att det är där valpen gömmer sig. Hon fortsätter en bit ner på stigen. Sedan vänder hon sig om och svänger in bakom busken. Hon sjunker ner på armbågarna och ålar sig närmare. Sedan pressar hon in en mjuk tass i busken och petar till valpen. "Kull! Du har den!" Orkidé flinar brett och lekfullt och kastar sig sedan ut på stigen igen.

För var steg som närmade sig slog hjärtat hårdare i bröstet och de vattniga ögonen hotade att rinna över. Hon var så rädd och skamsen över att de skulle hitta henne, och att hon varit olydig att hon inte ens vågade röra sig om hon så ville. Men så stannade inte stegen framför hennes gömställe, utan fortsatte vidare längs med den upptrampade stigen. Viva snyftade tyst och såg storögt efter den mörka pälsen som vandrat förbi. Orkidé kunde väl inte ha missat henne? Solviva tvivlade starkt på det, men hann inte tänka längre när något plötsligt rörde vid hennes rygg där hon satt inklämd i det täta snåret. Hon skrek rakt ut, och de tårar hon lyckats hålla tillbaka strömmade ner ifrån ansiktet. I stunden hade hon inte kopplat beröringen med Orkidés röst eller vad hon sa. Hon flög ut ur busken, rispades av många vassa små grenar, och hade av en massa andra som fastnade i hennes päls.
 "Förlåt, jag, jag, menade det inte, jag, ja.." rösten var färgad av gråt, och hon snyftade mellan orden. Hon ville inte ha skäll. Hon ville inte stanna uppe. Hon ville vara tillbaka i lyan och sova med mamma. Dumma, dumma Solveig. Hon skulle aldrig lyssna på henne igen.

Orkidé hade inte väntat sig den reaktionen från valpen. Hennes lekfulla iver rinner snabbt av henne likt vatten när hon ser tårarna på den tufsiga valpens kinder. Öronen drar sig bakåt och Orkidé känner sig genast extremt ångerfylld och skamsen. "Förlåt, Viva. Det var inte meningen att skrämma dig. Är du okej?" Orkidé tar några försiktiga steg närmare valpen men behåller samtidigt avståndet i förhoppning att valpen ska lugna ner sig. "Är du skadad?" Orkidé vill inte tränga sig på oinbjuden och ta redan på varför valpen är så upprörd. Hon hade helt misstagit valpens oro över att bli upptäckt med den känslan som oftast väcks i lekar som kull eller liknande. Orkidé har alltid sett alla valpar som lekfulla och livfulla. Även de mer brådmogna har haft ett visst mått av lekfullhet. Hon känner sig dum för att hon missade tecknen. Orkidé lägger sig ner platt på magen och sen skogsgröna blicken hålls fäst på valpen. Hon håller den låga profilen för att inte verka stor och hotfull på något sätt. Kanske kan valpen lättare lugna ner sig om Orkidé håller sig på samma nivå?

Hennes egna hackande andning och upprörda snyftaden gjorde det svårt att höra vad den äldre flocksystern sade. Men tonen lät inte arg, det var lite lättare att försöka lugna ner sig då. Skadad? Varför skulle hon...? Hon hann inte mycket längre i tankegången innan hon såg de tunna små risporna i den mjuka valphuden. Inget mer än ytliga små revor, men det blödde lite också, och Viva gillade inte blod. Hon snyftade högt och tårarna rann ner på kinderna när hon kunde känna den lätta svedan.
 "Det blöder" gnällde hon förstört och såg med blanka ögon upp på Orkidé.
 " Sol är bara dum och jag ville inte ens gå, men hon lovade och... och..." hon snyftade till igen och grät. Orden var inte så sammanhängande och rösten bröts då och då av en lätt snyftning.
 "Jag vill till Mamma" lade hon till med en klen röst, men sjönk ihop på marken. Hon hatade Solveig. Faktiskt önskade hon att Pappa skulle ge bort henne nu, det skulle bara vara skönt.