Skymning låg över landet, men dagens aktivitet och rörelse skulle ännu inte sakta av på länge längs Civitas gator. Even hade sökt sig ut bland folket tidigare än vanligt, under skydd av de tunga molnen som skymde solens ljus. Han rörde sig utan hast, hälsade kort på vargar han kände igen, eller som kände igen honom, men fortsatte utan större uppehåll. Det var först några våningar ner från Civitas höjdpunkt som han fann henne, studerande någonting i ett handelsstånd bland en samling främlingar.
     "Ah, Nilo, där är du," kallade han när han närmade sig. Even log när Enilorac vände sig mot honom, och de kysste varandras kinder i hälsning. Han höll kvar nosen vid hennes kind, och fortsatte i en lägre, inbjudande ton. "Blunda för mig."
     När hon gjorde som han bad så tog Even loss den tunna kedja han själv burit om halsen, gömd i den täta fällen. Han trädde den varsamt över hennes nacke och lät den vila över hennes blanka päls. Det var ett enkelt smycke vid första anblicken, men de små, tunna länkarna var ett precist jobb. Några av länkarna i nacken var ersatta av en blekare metall, men lika välgjorda som resten.
     "En liten fågel viskade i mitt öra om en vacker plats söder om här. Jag tänkte på dig," hummade Even mot Eniloracs andra kind, efter att ha fäst halsbandet. Han drog tillbaka ansiktet för att studera hennes slutna ögon och smycket hon nu bar. "Du kan öppna ögonen." Han mötte hennes blick med ett nytt leende.

Nilo slog upp ögonen och såg på den tunna kedjan på hennes hals en stund. Nilo hörde inte längre sorlet omkring dem. Hon mötte Evens blick med ett leende och smalnande ögon, som att hon försökte läsa hans tankar.
"Åh jaså det säger du. Säg mig, vad kommer jag finna på denna vackra plats?" Hon lutade sig sensuellt närmare hans öra och viskade. "Jag antar att det gick bra?"

”Snabbt och enkelt", svarade han mjukt. Even tryckte varsamt sin kind mot hennes. "Kom med hem-", han drog tillbaka ansiktet igen, och vägde över vikten på ena frambenet för att bjuda Enilorac att gå med honom, "- så kan jag berätta om platsen för dig."

Nilo såg rakt in i Evens ögon och hon kunde inte hindra att hennes ögon med ens blev något glansiga. Men hon kunde ändå ge Even ett nöjt leende. "Mer än gärna." Hon kunde känna nyfikna blickar runt dem, men just nu kände hon bara en slags ironisk men samtidigt sann trygghet i att vara där med just Even. Nilos liv hade förändrats så drastiskt sen hon mött honom och än så länge hade det varit värt det. Visste hon att han när som helst kunde svika henne och lämna hennes kropp tom och livlös? Oja. Hon visste innerst inne mer än väl, vilket var en känsla som samtidigt var extremt beroendeframkallande. Hon var stark och sårbar på samma gång med Even. Han var evigt farlig, och hon älskade det.

Nu hade hon gett honom allt, och kunde bara hoppas på att få allt tillbaka. Vad betydde Nilo för Even? Egentligen visste hon svaret, men hon hoppades att det var lite mer än hennes sämsta scenario. Oavsett så var det ingen återvändo nu. Hennes liv vilade bokstavligen i hans nåd, och hon var villig att följa med vart som helst för att nå hennes egna mål, även om hon aldrig skulle nå det.

De började gå sida vid sida tillbaka från nyfikna blickar som mer än gärna fick se på. "Snart kommer de få mycket att tala om." Sa Nilo stolt till Even och om åskådarna de passerade. 


[Avslutat]