Storm rasade över Nordan och reviret. den vita hanen hade vandrat en tid och funnit några nya medlemmar till flocken, något han var stolt över men samtidigt så oroade han sig ständigt för flockens överlevnad. Han kände vinden slita i hans blöta päls och han hade öronen vikta bakåt för att undvika att de blåste och kom regn i dom. Han hade inte en tanke på att finna skydd för han hade bestämt att träffa ännu e varg som sökte till flocken.

Dock var han tvungen att stanna till. Han såg sig kisande om i skogen och suckade till. Mötet skulle han nog måsta skjuta upp för han trodde inte vargen skulle vara ute i detta väder.

hon ryckte till när det small till och fick hela grottan att lysa upp, hon drog några korta andetag innan hon åter lade ner huvudet mellan frambenen och klippte med öronen. Inbillade hon sig eller smattrande det högre och mer utanför? hon suckar ingen och nu hade hon absolut ingen lust att gå ut och jaga, det skulle ju vara omöjligt att fånga något nu, många hade säkerligen sökt skydd undan stormen. 

Om hon hade tur kanske hon kunde fånga någon mus eller hare som söker sig nära grottans mynning. Hon gäspar lite och slickar sig om nosen. Tankar for igenom huvudet och att flocken växte sig igen gjorde henne glad men hon kanske skulle ge sig ut på en vandring och försöka hitta fler medlemmar? Nej ingen skulle bli tvingad nej aldrig att hon skulle göra det. hon slokar lite med öronen, hon känner sig ensam och vacker är hon inte heller, inte med sin brännskada. Men inga negativa tankar nu aziza! Du är ung och säkert finns det någon för dig med tänker hon för sig själv. fast en hade redan hennes hjärta men ingen inte ens han själv visste om det. och hon vågade inte berätta heller med risk att förstöra vänskapen.

Det small till då Åskar och blixten slog till samtidigt. Som tur var slog inte blixten ner. Dock ryckte den vita hanen till och man morrade till åt sig själv. Varför hade han inte stannat i lyan och undvikit denna storm. 

De isande blå ögonen sökte i regnet men han såg inget skydd så han hade inget val än att börja gå igen. Letandes efter skydd mot vädret.

"kuurrrrr" hördes det från hennes mage nu och hon stönar en aning och tvingar sig själv upp på benen, hon har inget val, hon måste äta något för hon kunde vänta längre på att stormen skulle bedarra. hon drar några djupa andetag och travar ut ur den torra varma grottan. deg kändes som hon fick ett vattenfall över sig och hennes lugg och päls blev genast mörka av regnet och hennes öron är vikta bakåt för att skydda dem mot regn och smuts, hon såg knappt inget i regnet och det mullrandes och small vartannat men hon går bestämt vidare. 

hon suckar irriterad och funderar på att gå tillbaka till grottan när hon att det prasslar i buskarna och en liten hjortunge kommer farandes ut ur busken, troligen hade den blivit skrämd av smällarna och kommit bort från sin mamma. den verkade så skrämd att den inte såg vad den sprang och hon tog genast chansen och kastade sig över den och hon känner hur tänderna sjunker ner i den mjuka huden och sedan metallsmaken från blodet, hon brottar ner djuret på marken och håller ett fast grepp tills djuret blir helt slappt. Nöjd börjar hon släpa bytet tillbaka till grottan. hon ville tillbaka så fort som möjlig för hon känner att hon börjar frysa trots sin tjocka päls.

Stormen fortsatte att rasa och även om han inte var blöt in på skinnet ännu så var han han fuktig och började bli kall. De iblå ögonen föll plötsligt på en ljus skepnad inne bland träden och han gick närmare. Då han kom närmare såg han Azi som släpade på en liten hjort. Han gick bara fram och tog tag i den, hjälpte henne med den och han antog att hon skulle leda honom dit hon var på väg att dra bytet.

(kort)

hon fortsätter att dra hjorten fast det var ju inte så lätt då det vräkte ner och sikten var dålig och den vägde ju en del också. hon tog långsamma försiktiga steg för att inte snubbla eller ramla. hon klipper med öronen och hörde åskans mullrande igen, hon kastar en blick fram och får syn på en snövit varg med isande blå ögon och vit lugg komma mot henne, hon spärrar upp sina gyllenbruna ögon och innan hon reagera på något så tar han den andra delen av hjorten och hjälper henne att lyfta den. han sa inget ord och hon går tyst bredvid honom med hjorten mellan dem. 

Hon får snart syn på grottan och skyndar på stegen och går in i den varma inbjudande grottan, hon släpper ner sin del av hjorten på marken och går undan en bit och skakar av sig allt vatten från pälsen. Hon sätter sig ner och ser på honom och böjer på huvudet i respektfull hälsning - var hälsad Gavin och tack för hjälpen. hon log blygt mot honom och hon var glad att han dök upp, hon brydde sig inte om sitt brännskada. hon är skyldig honom för att han räddade henne från skogsbranden. - jag är glad att du kom.

Han gick med henne och då de kommit in i grottan och hon släppte ned sin bit så släppte även han ned biten han höll.han Klev undan från både hjorten och Azi och ruskade ut pälsen så gott det gick. Han såg sedan mot Azi då hon talade. "Var hälsad Aziza." Han log vänligt mot henne. "Så vad fick dig att ge dig ut i denna storm förutom hjorten?"

hon log varmt mot honom och klipper lite med öronen. ja vad hade hon egentligen gett sig ut i stormen? hon skrattade till och möter hans isande blå blick med sin - det var nog hungern som talade. Tur att hon inte hade behövt gå så långt från grottan men hon trodde inte att hon skulle stöta på Gav härute. Förresten vad gjorde han här ute själv? - vad gör du själv ute i stormen Gav? hon väntar på att han skulle äta först, han är hennes ledare och han skall äta först. - det är bara att ta för sig om du är hungrig. hon nickar mot hjorten och ler milt mot honom. det pirrade inom henne varje gång hon såg eller träffade honom, men hon höll känslorna djupt inne i sig själv. de är nära vänner och det ville hon inte förstöra. Han förtjänar att vara lycklig och hitta någon som är värd honom och kan leda flocken efter hans och hans föräldrar principer. tankarna maler i hennes huvud och hon ruskar lite på huvudet. tänk på nuet manar hon tyst för sig själv inombords. hon ser på honom - uhm jag vet att jag har tackat dig förut Gav, men jag vill säga tack igen för att du räddade mig ur skogsbranden. Tanken att han själv kunde brinna inne fick henne att bli rädd, hon kunde ju orsaka så flocken hade förlorat sin ledare på grund av sin klumpighet. -jag är ledsen, jag skulle aldrig förlåta mig själv om något hände dig som jag orsakat på grund av min dumhet. hon hade fortfarande skuldkänslor trots att det hände månader sen. Men det kändes bättre nu när hon har bett om ursäkt för att överhuvudtaget fastnat i branden, ett minne får hon ju alltid bära med sig men livet går vidare och det gör dem också.

Den vita hanen ruskade på sig igen och satte sig ned. "Ät du Azi, det är ditt byte och du var hungrig" Han lade huvudet lite på sned och betraktade henne. "Ja jag skulle möta en varg i utkanten av reviret men jag borde ha insett att få vargar skulle ge sig ut i detta vädret..." Han flinade snett.

Sedan då hon åter igen tackade honom så skakade han på huvudet. "Jag skulle göra det igen. Du är min flocksyster och vän Azi, jag är bara ledsen att jag inte kunde hela dig bättre så du slapp bli ärrad.." Han såg å henne. mötte henens blick och vek sedan undan blicken från henne. Ärret var för honom en påminnelse om att han ändå misslyckats.

hon ser på honom och ler mot honom och reser sig upp och går fram till honom och bytet och hon böjer ner huvudet och börjar äta av det möra köttet. hon lyssnar på hans andetag men också på ovädret utanför grottan och det smattrande ljudet som regnet gav ifrån sig när det träffade marken gav ett rofylld lugn inom henne. hon hörde honom prata och hon höjde på huvudet med nosen och ansiktet täckt med blod och ler snett - man vet aldrig vem man kan stöta ute i regnet. 

hon ser förvånat på honom när han vek undan med blicken och han skämdes att han inte kunde ha läkt henne bättre. hon sväljer det sista i munnen och slickar sig om nosen och tar sedan ett steg mot honom och ger honom en mjuk puff på halsen - jag lever och det är det som betyder något gavin. jag är tacksam att du räddade mig och du behöver inte känna någon skam över mitt ärr, du gjorde så gott du kunde och jag hade ju kunnat förlorat min syn om det inte vore för dig och ditt helande. hon ser på honom med en mjuk mild blick.

Gav såg på henne då hon talade och nickade lite men ändå. Han borde ha kunnat hela henne så hon slapp även ärr. Han log dock vagt mot henne. Hon levde och hade synen kvar på ögat och även om ärret var lite vanprydande så var hon ändå en ung vacker tik. Hade han inte sett på henne och älskat henne som en syster hade han nog kunnat blivit förälskad i henne. 

"Jag är glad att du lever och att du mår bra Azi. Du är mig en mycket kär vän och jag skulle bli mycket ledsen om jag förlorade dig. Du är ju min barndomsvän och flocksyster."

Han kände sig lite fånig. Visste inte riktigt vad han skulle säga henne. Han visste att hon betydde så mycket för honom men samtidigt med hans plikter som alfa så hade han inte samma möjlighet att umgås med henne som förut. Han var så kluven i de hela och att leda flocken ensam var rätt svårt för en sådan ung hane.

hon log ett varmt leende mot honom igen och går fram till honom och lutar huvudet mot hans och drar in hans välbekanta doft i nosen. hans ord rörde henne mycket och hon visste inte vad hon skulle göra om han försvann. - du betyder mycket för mig med Gav, jag skulle bli förkrossad om jag förlorade dig. 

hon tittar upp och möter hans isblåa blick med sin gyllenbruna - du är min barndomsvän och alfa men du kommer alltid att vara min bästa vän!  hon log mot honom och viftar på svansen. hon undrade dock varför han hade inte funnit någon partner än, han som är så stilig och en gentleman borde ju ha funnit sin kärlek nu? hon lutar sig mot honom igen och blundar, hon borde inte sitta såhär med sin alfa men hon litade på honom och de är vänner sedan barndomen och de kände varandra utan och innan. Han var inte ens rädd för hennes synska kraftrr. hon morrar mjukt och nafsar lekfullt på hans hals.