(MAX 1 får joina)

Den svarta hanen låg ned och sov, det hade han gjort alldeles för länge nu. Han vred och vände på sig och njöt av åskans ljud från blixt och dunder. Han log i sömnen och vaknade tillslit av ett dunder som kunde väcka björnen i sitt ide. Diablo slog upp ögonen och gäspade stort. han satte sig upp och blickade ut över himelen. kolsvarta moln, arga vindar och gudarna som var i fullt raseri. Han log, vilket vackert väder.

Även om det hade varit ett ett medvetet val hon gjort, så ångrar sig Renn nu att hon gått mot stormen. Vindarna hade blivit starkare och det piskande regnet skulle gjort ont om hon inte haft den tjocka pälsen. När en rejäl åskknall ljöd över området ryckte hon till och blickade upp mot himlen. Det lät som om den var nära, men hon hade ändå inte sett blixten den tillhört. Var det verkligen en knall från himlen? Hon kastade bort tanken och ruskade bort vad som kändes som flera liter vatten ur pälsen innan hon vandrade vidare. Varför hade hon valt att gå mot stormen? Var det för att skratta åt alla de hon skulle se flyende från den? Hon minns inte, irritationen över hur hårt svårt det var att gå mot vinden gjorde att hon inte tänkte riktigt klart. Eller var det tröttheten? Hungern? Hon kunde inte minnas att hon känt varken eller av dem, men ändå låg de och gnagde på henne. Irriterande...

Med en hög fnysning stannade hon upp där hon stod. Varför var hon här? Hon såg sig om. Ingenstans kunde hon se någon. Även om synen var försämrad på grund av regnet som öste ner. Vitring kunde hon inte få heller, vinden slet bort lukten ur nosen på henne. Betydde det att hon var ensam? Eller var det någon som satt och såg på henne medan hon stod där som ett fån i regnet?

Diablo reste sig och han kunde redan nu känna doften av sällskap. Han böjde huvudet åt sidorna så att det knalade, sedan sträckte han på sig och började att gå.
"Vilken härlig dag" Tänkte han lite högt för sig själv och blickade omkring i området, doften av honan kändes ganska så starkt. Var det regnet som framhävde naturens alla dofter tydligare? det kunde vara det.

Hanen vandrade i det piskande regnet som slog skönt emot pälsen. Diablo gick i en lugn takt och fillosoferade på sina egna tankar. Mest vardagliga saker, vad skulle hantvingas att döda för att få ett mål mat, björn? rådjur? eller en annan individ? Det lät frestande alla tre alternativen. Honan kanske skulle ha lite kött på benen.
Han tänkte på det dära och fick ett brett leende på sina svarta läppar.

Tillslut kunde han skymta en gul färgad hona, han gick närmare och det dundrade och small, blixtrade och blåste då han närmade sig henne. Han gav inte ifrån sig så värst mycket ljud. "Var hälsad hona" Och med de orden stod han i regnet och väntade på svar.

Snart kunde hon se en gestalt uppträda framför sig. Han var bra mycket större än henne, och skräckinjagande. Hennes rödkantade öron vinklades bakåt, till viss del för att visa respekt men till än större del av annan anledning. Avsmak, var det den känslan hon fick? När hanen talade till henne kunde hon känna hur något kokade inom henne. Hona!? Vad var det han försökte säga? Kanske var det på det sättet han hälsade främlingar. Inte visste hon, men det lät respektlöst.

Hon tog ett djupt andetag så att den gula bringan fylldes med luft och blev större, innan hon andades ut igen. Det fanns ingen anledning till att hamna i bråk med den här hanen. Han var betydligt större och förmodligen långt starkare, med tanke på de muskler hans kropp bestod av. Hennes svans sänktes något och började pendla i korta slag fram och tillbaka bakom henne innan hon talade. "Väl mött, herrn". Kanske lät det för propert att kalla honom herrn? I vilket fall kunde hon inte förolämpa honom på samma sätt som han gjort henne. Det vore bara dumdistrigt. Lika bra att vara på den säkra sidan.

Han log brett åt hennes hälsning. så charmerande.
Diablo harklade sig och började att prata "Vad för dig till detta ställe en sådan underbar dag som denna?" Blickenm sänktes och han granskade hennes tassar, sedan bröstbyggnaden, och till sist hennes huvud. De klara lila ögonen såg vänliga ut, men samtidigt syntes det att han hade något annat i baktankarna.
Hanen hade ett stelt annsiktsuttryck, det gick inte att läsa av honom. förutom på den blodtörstiga blicken.

Som för att hämta mod slöt hon ögonen för några få sekunder. Med nyfunnen kraft i blicken så hon på hanen igen. Vad var det som gjorde honom så obehaglig? Hon kunde inte riktigt sätta tassen på det. Var det de väldiga utväxterna han hade på huvudet? Den enorma kroppen eller bara auran han utstrålade? I vilket fall var hon tvungen att upprepade gånger påminna sig själv om att inte visa rädsla. Ögonen visade inte ett tecken på rädsla, de hade sin vanliga styrka som hon tränat upp genom åren.

Hon fuktade läpparna med sin rosa tunga innan hon tog till orda. Valde orden väl. Hon ville inte hamna i trubbel med den här. Kanske skulle hon försöka vinna hans intresse med hjälp av ord? På det sättet skulle hon kunna underhålla honom tills han tröttnar och går iväg. Ord var trots allt något hon var bra på. "Jag är på upptäcksfärd!" berättade hon och betonade 'upptäcksfärd' med en valps glädje. Det ena örat vinklades fram mot hanen medan hon lät blicken försiktigt glida från honom bort över landskapet, men snabbt tillbaka för att hela tiden vara beredd på vad han kunde tänkas göra. Hon hade uppfattat att han sagt att dagen var 'underbar', vilket betyder att han har en udda smak för väder. Lika bra att spela på det... "Det är under dagar som denna som världen blir som den bör. Det är idag man vill vara ute och vandra."

Diablo höjde ena ägonbrynet då hon nämnde upptäckfärd. Som valp var han jämt på upptäckfärd. Alltid var han ute och upplevde nya saker, det var en bra tid, som valp. "jasså du, upptäcksfärd säger du" han granskade henne ennu en gång. Och hanen tänkte på hur gott denne skulle smaka. Det vattnades i munnen på honom. Så han satte sig ned för att dölja hans behov av att mörda. "dagar som denna kan man få se ett och ett annat. Förödelse och döda kroppar..." det sista sade han med tanke så vad han skulle kunna göra med henne. Hanen skrockade till och kollade bortåt.

När hanen satte sig ner lugnades hennes nerver något. Nu skulle hon åtminstone få två sekunder till på sig att fly. Som om det skulle hjälpa om han nu ville skada henne... Än så länge verkade det däremot positivt. Hanen hade gått från nästan hotfull med sitt stela ansiktsuttryck och starka blick till mer avslappnad där han satt och skrockade och förde bort blicken från henne. Han kändes inte alls lika skräckinjagande längre. Även om han fortfarande var obehaglig...

Hanens senaste ord lämnade ett obehag i ryggmärgen. 'Döda kroppar', det lät ju... mysigt... Men visst förstod hon det också, att ett väder som detta kunde ta många liv. Och det verkade inte klarna heller. Bara bli än värre. Hon ruskade på huvudet och halsen för att få bort det tyngsta av regnet. Det hon var van vid var snö, och det tränger inte in på samma sätt som regn och blir såpass tungt som regnet. Även om hon tappat mycket av den varma pälsen hon haft när hon bodde uppe i norr så finns det fortfarande för mycket av den kvar.

Renn lyfte upp sin högra baktass men ställde snart ner den på samma plats igen. Hon funderade ut hur hon skulle fortsätta konversationen. Hon ville inte reta hanen, men samtidigt ville hon inte låta honom skrämma henne. För det måste han ha velat, när han sa 'döda kroppar'? "Jag är medveten om det, och alla risker jag själv ställs inför". Var det där verkligen så smart sagt!? Var hon tvungen att ta upp ordet 'risk' när hon står inför det mest riskfulla hon varit med om än så länge på färden?

Han log roat åt hennes ord. "Så det säger du.." Sade han lite utdraget och hans hotfulla blick glödde. De lila ögonen fick som en ljusare färg i blixtrarnas ljus. Marken började att skaka en aning och Diablo bara väntade å vad denne skulle göra. "Risker får vi alla ta när man möter främlingar.. särskillt när dem är blodtörstiga..." Det där sista sade han lite lägre och han lade huvudet på sned. Han log och hans framtassklor började att rispa i marken som skakade en aning, snart skulle han få sitt mål mat, om honan inte lyckades fly vill säga.

Hon märkte hur hans ansiktsuttryck blev mer likt det han haft först då han mött henne. Trots att hanen log fanns det inget som uttryckte glädje eller värme. Det var nästan obehagligare när han log än när han inte gjorde det. Än ville hon inte visa svaghet genom att fly honom. Hon ville att han skulle göra första draget, med tanke på hanens storlek borde hon lyckas undvika åtminstone hans första attack. Därefter skulle hon få åtminstone ett ögonblick till att undfly honom.

När marken började darra under hennes fötter vinklades de rödkantade öronen något bakåt, huvudet höjdes något och hon kastade en snabb blick mot marken. Den mörka marken hade förvandlats till ett tjockt klet. Leran stänkte runt tassarna när regnet slog ner i backen och luckrade upp jorden. Vad var det som höll på att hända? Blicken vändes åter fram mot den stora hanen, skulle hon svara på hans ord? Visade hon svaghet när hon inte besvarade hans ord? Skapade det irritation hos hanen? Med tanke på vad han faktiskt sagt henne var hon på helspänn för hans minsta rörelse, så hon hade inte riktigt tid med att tänka efter vad hon skulle säga honom.

Marken sprack upp och ur dessa sprickor kom ånga, ånga som tillhörde lava. "Men Kära lilla vänn.. är du rädd?" Han njöt av dethär tillfället, knäckte nacken från sida till sida innan han höjde tassen och dunkade ned den i marken. Sprickorna börade att vidga sig och blixtrarna från åvan härjade ilsket.

Hennes blick for mellan den stora hanen och marken, som allt mer våldsamt skakade under deras tassar, så mycket att den till och med sprack. När hanen lyfte upp sin tass flyttade Renn sin ena baktass något längre bakåt för att göra sig beredd att fly hans attack. När 'attacken' visade sig vara en stamp i marken flyttade hon in tassen under sig igen. De två gyllenfärgade ögonen hon besatt förblev starka, även efter hanens fråga. "Jag räds ej" svarade hon honom. Det var delvis en lögn, delvis inte. Men det behövde inte hanen veta.

Hon hörde ett knakande ljud när marken började spricka inte långt ifrån dem. Platsen de stod på började sjunka neråt, vilket skapade en stril av vatten och lera rinna längs tassarna mot sprickan som växte sig större och större.

Då honan talade log han bara ett hån flin "Intressant.." Diablo satte sig ned och kliade sig med ena framtassen på ögonen samt ena örat. "Då har ni inget att frukta.. Jag ska inte göra dig illa" Han skrickade och marken slutade att skaka. "Lite hetta har inte skadat någon förut.. iallafall inte mig,.." att döda honan var fortfarande i hans baktanke, men varför döda et sådant vackert sällskap? han skakade på huvudet åt sig själv och tänkte.. 'Diablo din idiot, du och dina mordiska behov.. eller om jag ska kalla det.. kannibaliska..' Han fäste ögonen på honan, och höll dem kvar där.

När marken slutade skaka kände hon en liten lättnad, det kändes åtminstone inte som om den skulle försvinna under henne längre. Hanens ord om att inte skada henne var hon osäker på om hon verkligen kunde tro. "Jag fruktade aldrig att du skulle skada mig" sa hon till honom. Även detta en halvsanning. Hon hade varit nästan säker på att han skulle anfalla, men hon hade trott att antingen skulle hon lyckas fly, eller så skulle han döda henne på en gång.

Han log. "Jag funderade aett tag på att göra dig äran till en fin middag, men jag ändrade mig. Du har inte mycket kött på benen, och skulle därefter inte släcla min hunger så särskillt länge" Diablo drog in ett djupt andetag av ovädrets doft, sedan kollade han på henne med ett elakt och slugt flin.

Hanens ord fick Renn att dra skeptiskt på ena mungipan. 'Fin middag'... Han hade tänkt äta henne. Vargarna här i trakterna var helt klart av ett annat slag än de hon var van vid. Renn bugade sig halvhjärtat men hela tiden med blicken på hanen. "Jag är hedrad" sa hon innan hon reste sig upp, med ett leende på läpparna, lika falskt som hennes mask av mod inför den hornbeklädda hanen. "Ni får ursäkta det ringa kött jag består av, jag visste inte om att jag skulle bli mat. Annars hade jag självklart satt på mig några extra kilon" fortsatte hon, med en skämtsam ton. Det var först nu som hon märkte att marken inte längre skakade. Var det han som hade fått den att skaka innan? Var han en magibrukare? Inte nog med att han ville göra henne till middag, han använde magi också. Med tanke på att det var en smärre jordbävning han skapade så borde hans element vara jord. Kanske inte den lättaste att fly från, men för tillfället verkade han inte vilja henne illa.

Diablo skrattade och faktiskt njöt av hennes sarkasm. Han kollade på henne med en farschinerad blick. "Det är inte många damer som är så orädda för lilla mig. Alla jag hittils skrämt flyr för allt dem är värd. Men du, är av ett annat slag. Det gillar jag" Och med dem orden satte han sig ned, fuktade nospartiet och bara väntade på hennes svar.

Hon såg på hanen och nickade, som för att hålla med, två gånger när han talade. För visst förstod hon att andra skulle fly. Varför hon inte gjort det? Förmodligen av den simpla anledningen att hon litade mer på sin egen språkförmåga än sina ben. Åtminstone för tillfället då de senare nämnda var utmattade efter den långa väg hon gått för att ta sig hit till Numoori. För visst hade hon gått? Hon minns inte riktigt, men hon minns att hon självmant valt att vandra hit.

Även om hanen var en total främling för henne, och en obehaglig sådan, så var hon tvungen att stanna kvar och tala med honom. För sin egen skull. "Du smickrar mig" hon använde fortfarande samma skämtsamma ton som innan. Det verkade bita på honom, så det var lika bra att fortsätta. "Det är första gången en hane säger att han gillar det draget hos mig" fortsätter hon. Det låter inte längre riktigt lika skämtsamt, vilket det inte heller är för det är en sanning, men inte heller var hon särskilt seriös i sina ord. "I vanliga fall är det ni herrar som flyr mig när jag tar till orda"

Han nickade och reste sig igen "Unga dam jag flyr inte för lite ord, ord kan inte knäcka mig" Sade han med ett snett leende.

Renn försökte se till att hennes ord gladde den stora hanen. Trots allt ville hon inte hamna i ett bråk med honom. Om någon ens tänker tanken att göra någon annan till middag bör man akta sig från att reta upp denne. För allt kan inte riktigt stämma i huvudet på en sådan. Att han för tillfället verkade som vem som helst gjorde saken inte mycket bättre. Det blev nästan mer obehagligt att tänka tanken att vem som helst skulle kunna vara en vargätare. Även om denne helt klart hade sitt utseende mot sig på just den punkt att vara 'vem som helst'.

Hon skakade av sig tanken. Hon fick helt enkelt se till att hamna på den goda sidan hos denne. "Jag kan inte tro att du skulle fly från något" sa hon med ett vänligt, men falskt, leende.

Hanen log ett slugt och gillande leende. "Det är mycket sant, jag flyr inte från något" Han skratttade lite hest och lågt, sugen på att göra denne hona till hans lunch. Men något sade ifrån inom honom, den sida av honom som inte var så sjuk. Men och andra sidan, skrek hans kropp efter förödelse och döda kroppar, vargblod och kött.

Hon fuktade försiktigt den skära nosen med hjälp av sin tunga. Hanens ord var obehagliga att lyssna till. Helst av allt ville hon bara springa därifrån, men hon förstod att hon inte skulle ha någon större chans att fly om han skulle jaga henne. Då var det lika bra att inte trigga igång jaktinstinkterna hos hanen. Men hur skulle hon kunna fortsätta underhålla hanen så att han inte skulle äta henne?

Då hon hade varit såpass koncentrerad på hanen hade hon inte märkt att vädret började avta. Eller, förmodligen avtog det inte utan de hade hamnat mitt i stormens öga. Det hördes fortfarande åskknallar till och från och ibland syntes det hur himlen lös upp av blixtar som slog ner. Hon öppnade munnen för att börja tala, men stängde den igen. Att börja prata om vädret skulle visa på att hon fått slut på samtalsämnen, kanske skulle han tröttna på henne då? Vad skulle hon säga då? "Vad..." hon hade inte riktigt kommit på vad hon skulle säga, men något var hon tvungen att göra. "Du frågade innan vad jag gjorde här en dag som denna. Jag ställer samma fråga till er herrn, vad för er hit?" Det lät väldigt stelt, men fick duga.

"Inget speciellt faktiskt, bara jaktinstinkten som lockade mig hit då jag kände doften av dig" Han skrattade till, man kunde knappt tyda om han menade allvar eller inte.
Men han fuktade sitt nosparti och vinklade öronen frammot, något började att bubbla inom honom. Något som bara skrek av ilska.

Hon lät sina öron vara vinklade bakåt medan hon granskade hanen. Menade han verkligen att han på riktigt, letade upp någon bara för att äta den? Försiktigt fuktade hon de svarta läpparna innan hon tog till orda. Hon öppnade munnen för att tala, men visste inte vad hon skulle säga. Fanns det något hon kunde säga i den här situationen? I sånna fall, vad?

Han gillade det han såg, och han njöt av tillfället. Den svarta hanen granskade omgivningen och lade ett säkert öga på honan. Han visste inte vad han skulle säga här näst, men han kunde ana rädsla hos honan. Visst är det inte underbart!