Han hade fortsatt.
Rädd att stanna för att ångra sig om han gjorde det, rädd att endast den fortsatta resan hindrade honom från att vända om? Han vågade inte säga vad de ärliga svaren på de frågorna var, men han hade valt att inte stanna och fråga. Han hade fortsatt.
Där lövskogen och eldskogen skildes åt fanns en flod, en vallgrav som räddat de gröna träden från samma öde som de svartbrända. Ronan simmade i spänd tystnad, tassar och fenor idogt arbetande under vattenytan för att besegra strömmens vilja att bära honom ut i havet igen. Du är ovälkommen, vad gör du här? Över trädkronorna låg ett moloket grått molntäcke som dolde den bleka eftermiddagsskolen. Floden var grund här, mörka stenar stack upp som brutna tänder ur lerbädden, stundvis nådde även Ronans korta ben till botten. Men det gjorde strömmen stark, en värdig fiende att övervinna, och Ronan kände hur de många dagarna av konstant resa började ta ut sin rätt. 
Men han ville inte stanna. Inte här, inte nu. Eldskogens svarta grenar och lövskogens kala vinterskrud skapade ingen inbjudande miljö åt endera håll, och flodbanken var nätt och jämn så trivsam att han stod ut att sova där. Det mjuka knorrandet i hans mage påminde om att han borde äta, men även om tanken på saftigt, vitt fiskkött fick det att knyta sig i hans mage så var tanken på att jaga modfällande. Men ack så nödvändig.
Långsamt styrde Ronan över strömmen och mot en av de släta stenhällarna som stack upp nära flodbanken, på vilken han gick upp. Vattnet pärlade sig på hans gråspräckliga päls, trots kylan i luften och fukten från floden så frös han inte. Något funktion hade det tjocka lagret av späck under hans täta skinn.
Med en liten pust så stannade den lilla vargem och såg sig omkring, iakttog ensamheten kring flod och träd. Fisk var det ja. Försiktigt gick han till kanten av klippan, där stenen slutade tvärt ned i ett flodparti där vattnet var djupt och mörkt. Lätt kopkrupen stod han där, stirrade koncentrerat ned i vattnet efter de glimtar av silver som skulle avslöja det han sökte. Det var mycket svårare att jaga i floden än i havet, här där vattnet var grunt och grumligt. Det här var inte första dagen som Ronan gått med kurrande mage, och det var antagligen inte den sista.

Den stora röda hanen hade vandrat utanför reviret för att sträcka på benen. Han grips alltid av rastlöshet och vandringslusta när han stannar på samma ställe för länge. Men ändå trivs han med flocklivet för han är aldrig ensam. Det är ensamheten som är hans största fiende och den han ständigt förlorar mot.
Öronen står spetsade på huvudet och hanen travar på med energiska rörelser. Han har alltid trivts bra i Lövskogen. Det är en vacker plats så full av liv. Den intensiva smaragd gröna blicken sveper mellan träden och styr vägen som vargen vandrar. Han har tagit sig söderut. Har inget mål mer än att se sig omkring. Han har än dock tänkt återvända till reviret innan natten är kommen.
Fåglar som stannar året runt sitter uppe i träden och kvittrar. De sjunger för fulla lungor och deras flaxande vingar vittnar om den glädje som sprudlar i deras små kroppar. Men de sjunger för döva öron. Vargen vandrar på. Han styr stegen mot floden för han är törstig. Söker något att fukta strupen med och vet vart han ska finna den. Mycket snart kan han känna lukten av vattnet. Hanen travar på och mycket snart är han framme. Han går fram till kanten och sänker huvudet och dricker sig otörstig. När han är klar höjer han huvudet och backar något steg varefter han ruskar på hela kroppen. Vattendroppar som hängt fast på vargens haka tallar greppet och skvätter åt alla håll.
Därefter börjar vargen röra sig längst med floden. Han rör sig i samma energiska trav som tidigare. Men snart faller hans intensiva smaragdgröna blick på något längre fram. Något litet runt och grått som hoppar rör sig i och upp ur vattnet. Nyfikenheten är den här hanens bästa kompanjon och även denna gång rycker den tag i honom och drar honom med sig. Nyfiken på vem det är som befinner sig längre fram. Vargen traskar på i lugnare tempo nu och huvudet tippar från sida till sida när han försöker komma fram till vad det där lilla djuret är för något. Liknar inget han har sett tidigare.

Tyst stod han, stilla och fokuserat på uppgiften. Endast huvudet rörde sig, små vridande rörelser för att fånga så många potentiella rörelser nedifrån vattnet som möjligt. Floden porlade oberört vidare, mörk vatten i en idog ström framför hans trubbiga tassar, i sin oändliga resa mot mot havet. Mängder på mängder av vatten som smält på bergstoppar och regnat över slätter, samlats i sjöar och vandrat vidare mot sin slutgiltiga destination, en resa han trotsade med sin färd uppför floden. Han hade tänkt att detta tvivel skulle ha försvunnit tills nu, att resan skulle färgas av mening och betydelse istället för denna ovisshet. Han var fortfarande vilse, hade fortfarande inte någon aning om var han var på väg eller vad han skulle göra. Allt var fortfarande frågor på frågor på frågor. Det var svårt att fokusera på fiskarna, speciellt för att han inte hittade några.
Ungefär samtidigt hände sedan två saker. Ronan rycktes ur sina bekymrade tankar då den välbekanta silverglimten av en fisk skar genom vattnets mörker, och instinkten var nog invand för att rörelsen ned i vattnet skulle vara omedelbar. Men ungefär samtidigt som sälvargen inledde sin lilla störtdykning med nosen mot vattenytan så uppfattade han rörelsen i ögonvrån, klicken av rött mot skogens dova färger, och han höll på att sätta andan i halsen. I det kritiska ögonblicket så tappade han balansen, nog mycket för att han visst hamnade i vattnet, men mer med ett okoordinerat magplask än med en slipad jägares anfall.
Strömmen omfamnade honom, ett mjukt mörker som påminde om hem, där en, två silvriga fiskar pilade förbi innan Ronan ens var i närheten av beredd att fånga dem. Uppjagat vred han sin runda lilla kropp rättvänt och dök uppåt, så huvudet bröt över ytan och blicken irrade sig fast på främlingen som dykt upp. En djup ryka lade sig över hans välvda panna, varpå han tvärt skuttade upp på stenen igen. Upprört blåste han upp sig och stirrade på främlingen. Kommer här och förstör, en sådan himla... muräna!
Ronan öppnade munnen, som för att lägga sin upprördhet i ord, men bestämde sig lika snabbt för att låta bli. Tvärt vände han sig om, med ryggen mot främlingen, och stirrade demonstrativt ned i vattnet för att fortsätta sin jakt.
Men det var ännu svårare att koncentrera sig nu.

Törne hade stannat på avstånd. Främlingen ser ut att vara upptagen med något. Med att fiska. Och då känns det dumt att komma och störa. Koncentration kan vara nåt så bräckligt. Den röda hanen studerar främlingens rörelser. Han är inte ens säker på om det är en varg. Doften viskar om en varg. Men samtidigt luktar det hav och vatten. Inte liknar det någon varg han mött tidigare. Men är det något den röda hanen har lärt sig under sina vandringar så är det att vargar kan se ut på alls möjliga sätt. Besitta många förunderliga attribut. Vingar. Horn. Fenor. För att nämna några stycken. Så varför skulle inte en varg kunna vara liten rund och grå med? Med väldigt lustig päls. Från det här avståndet ser det nästan ut som att det är själva skinnet på den andre. Öronen klipper till på Törne's huvud. Men han rör sig inte närmare. Även om nyfikenheten river och sliter i honom. Han blinkar några gånger. Sänker huvudet i olika nivåer för att försöka se vissa detaljer bättre. Främlingen ser väldigt upptagen ut med det han gör. Fiskar... Äter han fisk? Törne har aldrig smakat fisk så han kan själv inte säga om det är gott eller inte. Men det verkar finnas vargar som verkligen gillar fisk. Hur lustigt det än låter. För fisk känns som att det är något helt annorlunda mot till exempel en hjort eller en hare. Ingen päls. De verkar bara ha skinn på kroppen.
Efter att ha stått och studerat främlingen en stund kommer Törne fram till att det kanske trots allt är bäst att låta den här varelsen få fiska ifred. Heter det fiska? Den röda hanen behöver ändå återvända till reviret. Den här lilla grå vargen ser heller inte ut att kunna utgöra något större hot mot flocken. Törne vänder på klacken och börjar traska hemåt igen.

(Se det som avslutat om du inte vill tillägga något mer. Jag håller på att avsluta alla Törne's roll)