[Detta är endast ett ensamt inlägg, svara inte i tråden tack <3]

Natten hade slutit sin stjärnströdda slöja om Acheratiskogen. Det var den tredje natten sedan grupperna hade lämnat flockens revir. Dimitrij väntade sig att de skulle börja återvända under dagen eller nästa natt. De medlemmar som inte blivit valda till övningen och som stannat på reviret hade fortsatt sin träning som vanligt. De hade varit igång till för inte mer än en knapp timma sedan, och de flesta befann sig runtom i skogen i närheten, vilande eller uppsökande någon av de många bäckarna för att dricka.
     Flocken befann sig runt revirets mitt, i närheten av deras officiella sovplats. Dimitrij hade gärna vandrat närmre gränsen för att möta upp de återkommande grupperna, men de behövde stanna vid lyorna för nu. Hon kunde känna Naira vila i en av lyorna, med all rätt. Ledaren hade befunnit sig i närheten de senaste dagarna, på sätt och vis vaktande den andras närvaro, och de små sinnen hon kunde känna tillsammans med helveteshundens. Nu hade hon dock lämnat sovplatsens lyor.
     Ett främmande sinne hade i jämn takt rört sig in över reviret. Sättet det rörde sig på, uppenbart ohindrad av vegetationen, fick Dimitrij att redan innan det kom nära misstänka en bevingad varg. När hon rörde sig mot det, och det samtidigt kom närmre, så kunde hon känna hur det befann sig över träden. Kanske var det någon som inte hade landat i skogen, som inte känt doften av reviret den glidit så långt in över, eller som inte brydde sig. En känsla av misstänksamhet fick ändå vikaanen att följa främlingens sinne tills hon nådde en glänta bland träden, där kronornas täthet lättade och det blev enklare att se den främmande vargen.
     Det var en grå, bevingad främling med mönstrade vingar. Månskenet tillät henne att uppfatta främlingens färger, trots nattens mörker. Dimitrij sköt ut fler av sina mentala trådar i riktning mot det främmande sinnet, och mötte inget motstånd när hon fångade det. Främlingen var yngre än henne själv, men långt ifrån en ungvarg.
     ’Vem är du?’
Den bevingade vargen ryckte till, och vände i luften för att flyga i en cirkel när Dimitrij sände sitt mentala meddelande. Hon kunde se den andra flacka med blicken i jakt på vem rösten tillhörde. Den hornkrönta tog ett steg längre ut i gläntan för att synas bättre. Främlingen lade tydligt märke till Dimitrij, men förblev tyst en stund som om den övervägde om den ville svara eller inte.
     ”Vad vill du?” Rösten som slutligen ropade tillhörde en tik.
     ’Vet du att du befinner dig över ett revir?’
Åter tystnad, innan den flygande ropade på nytt.
     ”Nu vet jag.”
Främlingens röst var andfådd, och Dimitrij kunde känna en slags osäkerhet från den andras sinne. Långsamt sökte sig hennes trådar längre in bland den andras tankar, tyst och observerande. Vem det än var så hade hon flugit länge. Troligtvis behövde hon landa snart. Av fakargens vingform att döma så var hon inte skapt för allt för långa flygningar. Ledaren var inte säker på om hon ville låta den andra landa utan uppsikt.
     ’Kom ner. Jag kan se att du är trött.’ Om främlingen skulle landa på reviret så såg Dimitrij hellre att hon landade någonstans där hon visste var den andra fanns. Någonstans där hon kunde hålla ett öga på fakargen och se till att främlingen inte gjorde något, eller fick veta något den inte skulle veta.
     ”Nej.”
Det snabba svaret fick Dimitrij att höja på ögonbrynen. Främlingen fortsatte efter bara en kort paus.
     ”Hur vet jag att du inte är en av Dem?”
     ’En av Dem?’
     ”En av Dem! Vampyrer! Och säg inte att det är dumt påhitt, jag har minsann sett saker!”
     Det ryckte lätt i Dimitrijs öron. Hå. Var det något hon visste så var det att vampyrer inte var ett dumt påhitt. Den oroliga känslan hon kände från främlingen när hon lade sina trådar i den andras sinne kunde hon nu identifiera som rädsla. Hon önskade att hon kunde söka genom fakargens sinne utan att den mindre tiken lade märke till det, men hon trodde inte att det skulle gå obemärkt förbi. Särskilt inte på någon som redan var uppmärksam. Hon kunde redan se en del, men vågade inte dyka längre.
     ’Det skulle aldrig falla mig in.’
Främlingen blev tyst igen, men fortsatte att cirkla runt gläntan med blicken fäst vid Dimitrij.
     ’Vad vet du om vampyrerna? Kom ner, låt mig tala med dig’, fortsatte ledaren efter en stund, i hopp om att få främlingen att fortsätta tala. ’Jag svär, jag ska inte röra en fjäder på dig.’ Så länge som den andra inte gav henne en anledning.
     ”Nej”, ropade fakargen snabbt. ”Jag vill inte komma ner. Du ljuger kanske för mig.” Främlingen vände om i luften för att påbörja en ny vid cirkel runt gläntan. Under hela konversationen hade hon långsamt sjunkit i höjd, kanske utan att själv tänka på det. Att hon var trött var uppenbart.
     Dimitrij tog ännu ett steg längre ut i gläntan, där hon blev synligare för fakargen. Hon fällde ut de stora, läderartade vingarna med en lugn, enkel rörelse. Hon släppte inte främlingen med blicken.
     ’Vill du att jag kommer upp till dig istället?’
Fakargen ryckte märkbart till i luften, och tvingades slå ett par extra slag med vingarna för att fånga upp sig själv när hon insåg att Dimitrij kunde flyga upp till henne om hon ville. Det syntes i den mindre tikens ansikte att hon svor för sig själv.
     Efter en lång stunds tystnad tog sig slutligen fakargen ner till marken. Hon landade på gott avstånd från Dimitrij, och fällde inte in vingarna helt. Benen vibrerade under henne, om det var av spända muskler eller av trötthet var svårt att avgöra.
     ”Dimitrij”, presenterade sig den äldre med neutral stämma. Nu när den andra inte var så högt upp i luften så behövde hon inte längre tala i sinnet för att slippa ropa. Den skarpt grå blicken mätte och vägde den mindre vargen.
     ”Krita.”
     ”Vad har De gjort mot dig, Krita?”
Fakargen trampade med tassarna innan hon svarade.
     ”Jag blev lurad, vad annars? Jag tänker inte bli lurad igen.”
     ”Får jag läsa ditt sinne?”
     ”Får du vad? Nej!”
     ”Om jag säger att du får stanna på reviret och vila? Du kan vara trygg här tills du kan fortsätta, förutsatt att jag vet att du inte utgör ett hot mot oss.”
Kritas ögon smalnade för ett ögonblick av under den raka luggen. Hon kastade osäkra blickar in bland träden medan hon tydligt övervägde huruvida hon skulle klara att lämna reviret utan att tvingas landa någonstans där hon inte fick vara. En lång stund passerade utan att någon av dem sade något. Tystnaden fylldes av skogens ljud, cikadornas nattliga sång och vindens lätta sus.
     ”Hur vet jag att du inte lurar mig?” Fakargen gav henne en lång blick.
     ”Det vet du inte.”
Hon stod kvar, orörlig, medan den Krita åter föll i tystnad. När den fjäderklädda slutligen höjde blicken för att möta de grå så var det med en liten nickning.
     ”Okej.”
Dimitrij tvekade inte innan hon lät de trådar hon redan sänt in i den andras sinne sprida sig. Det tog inte lång tid förrän hon fann det hon sökte. Minnena var klara, och något som fanns lättillgängligt, ytligt i sinnet. Det hade skett för inte mer än några månader sedan. Knappt ett år. Men där fanns inget som sade att Krita skulle utgöra ett hot. Inte mer än chansen att vampyren följt efter henne, vilket av vad hon såg inte verkade helt sannolikt. Hon hade flytt snabbt. Runtom rädslan i minnena fanns känslor som fångade den äldres intresse.
     ”V-vad gjorde du?” Krita ruskade på sig och vinglade lätt så snart som Dimitrij drog tillbaks sina trådar. Hon hämtade sig snabbt igen. ”Eller, vad såg du? Jag är inget hot.”
     ”Om du kunde slåss mot Dem, skulle du det?” Dimitrijs fråga fick Krita att höja nacken och spetsa öronen.
     ”Vad menar du?”
Ledaren tog ett par steg närmre främlingen, men stannade på ett avstånd som inte skulle vara för påträngande för den redan vaksamma tiken. Hon tyckte inte om att berätta om flocken för andra, men där fanns något hos fakargen som hon ville fånga. En känsla av målmedvetenhet.
     ”Har du hört talas om vampyrjägare?”
 
[Krita är nu officiellt medlem i Jägarna som flockens fjärde NPC!]