Ibland kändes det som att Blair var vinden och vinden var Blair. Han älskade att förlora sig i känslan av att andas och känna vinden runt om göra det samma. Det var en ständigt levande känsla, hur den slet i honom och han slet tillbaka. Han kunde inte tämja vinden, och skulle aldrig kunna, men den var hans vän och det räckte. När han suckade djupt gjorde den detsamma - en stadig, mild bris svepte fram, medan en hård stöt blev en ilande kall piskning. Det var instinktivt vid det här laget.
     Det var därför inte alls svårt att uppfatta hur något annat plötsligt drog och slet i hans vind. Normalt brukade han inte uppfatta sådant, men någon hade grabbat tag i en vindil han sänt ut, och det var svårt att missa. Slött nyfiket fällde han ut vingarna och flög dit.
     När han såg henne nere på marken tvekade han för ett ögonblick, men dök sedan. Med en mjuk duns tog han mark bakom Ronia, som så ofta förut. Det blåste runt om henne, en vild vind, och han grep koncentrerat tag i den och kvävde den. Det blev tyst.
     "Du är så hårdhänt", kommenterade han, och släppte sedan på greppet. En mild blåst återkom. "Vind är inte eld. Du kan inte fånga den. Släpp den fri istället."

Det var en grå dag. Inte en sådan som nödvändigtvis bådade regn eller oväder, men en sådan där molnen låg ljusgrå över himlavalvet och fick hela skogen att bada i ett sövande, sällsamt dis. Den lätta kylan i vårluften erbjöd goda möjligheter att träna utan risk för överhettning i solljuset, och det hade Ronia planerat att ta till vara på. Hon hade tagit sig ut i Yanamores utkanter, glad att spendera en stund i trädgårdarnas stillhet. Hon hade tagit sig allt längre ut tills hon nådde en äng, täckt av färskt gräs och ömtåliga små ängsblommor som just börjat blomma. Där hade hon stannat till och slutit ögonen.
   Elden var annorlunda än vinden, hade hon lärt sig. Den krävde ett fast handlag med sina destruktiva egenskaper, visst, men konsten i sig skiljde markant. Det var som att vinden undslapp henne, och ju mer hon försökte hugga tag i den, desto vildare blev den. Även om hon kunde framkalla allt kraftigare vindar så var de otämjda, mer lik en aggressiv virvel än något annat. Den piskade och rev åt alla håll, men inte i närheten av tillräckligt koncentrerat för att göra mer än måttlig skada. Även om hon definitivt gjort framsteg så var de långt mindre än hon hoppats på. Hon visste att vinden skulle kunna bli ett anmärkningsvärt komplement till elden. Vind kunde nära eld, men bortsett från ögonblicket efter att hon först blivit tilldelad kraften - och den gången hennes liv hängt på det - så hade hon nästan aldrig kunnat återskapa effekten.
   Plötsligt stillades vinden, och hon hann göra ett kortvarigt, förvirrat försök att rycka tag i den igen innan hon insåg att hon inte längre var ensam på ängen. Hon vände sig om, redan säker på vem det var, och blicken föll mycket riktigt på fakargen. Hon hade inte sett till honom på ett tag, inte sedan kvällen uppe vid en av vaktposterna. Hon kunde inte undgå att känna att en liten tyngd släppte någonstans ifrån. 
   "Du har rätt." Hon tänkte inte låtsas om att hon förstod sig på vinden. Den hade aldrig varit en del av henne, men så plötsligt var den det, och hon var inte säker på att hon någonsin skulle vänja sig vid tanken. Hon släppte honom med blicken och vände sidan till. Hon slöt ögonen igen. Den här gången kunde hon känna hur vinden var åter fri från fakargens influenser, och hon greppade efter den som hon alltid gjorde. Den virvlade aggressivt upp på nytt, men fakargens ord dröjde kvar i medvetandet. Släpp den fri istället. Hon var inte säker på vad han menade med det, men hon andades in i ett djupt andetag, på samma vis hon gjorde när hon hanterade elden för hetsigt, och på något metaforiskt vis lättades greppet en aning. Vinden mojnade inte, men plötsligt blev den mer kontrollerad. Blev hon förvånad visade hon det inte, istället lät hon fet pågå i några ögonblick, och sedan slog hon upp blicken igen. Vinden mattades genast ut och återgick till sina naturliga vägar.
   Hon hummade för sig själv innan hon vände sig mot fakargen igen. Hon hade aldrig haft någon att ordentligt instruera henne i kraften tidigare, och det kanske var det som krävdes för att komma vidare. Hon hade tränat tillsammans med en av sina flockbröder vid flera tillfällen, men det hade snabbt blivit tydligt att han inte var någon vidare instruktör. De hade mestadels fokuserat på aktiv användning av kraften, och inte särskilt mycket instruktioner.
   "Hjälpsamt." Det låg något lurigt i tonfallet, som om hon egentligen inte menade det, men ögonen var allvarliga. "Ni fakarger måste ha ett band till vinden, på samma sätt jag har ett band till min eld." Hon blickade upp mot himlen. "Jag kommer nog aldrig känna den kopplingen." Det fanns vissa band till elementen som hon inte trodde kunde återskapas. Det förvirrade henne ibland, varför det var just vinden hon fått. Nog för att vinden kunde förstärka elden, men de var i grund och botten skilda element.

När vinden släpptes fri dröjde det inte länge innan Ronia greppade tag i den igen. Han förblev tyst ett ögonblick med huvudet på sned, iakttagandes. Det var oklart om hans ord fått någon verkan, men nästa vind som kom var stadigare och fylligare i sin karaktär. Att bedöma kvalité på andras skapelser var svårt när han inte visste vad målet varit, men han visste att hon försökt.
     Vid Ronias ord ryckte han mjukt på axlarna. De flesta fakarger Blair kände hade vindkrafter, men det fanns undantag, som hans mor eller Molok. Väl medveten om att hon kanske inte skulle uppskatta den informationen svarade han istället:
     "Det hör väl till vår natur." Ännu en vind drog över ängen och skapade vågor i gräset. Han tog ett försiktigt steg närmare och studerade hennes ansikte. Oläsligt, som så ofta. Det enda som någonsin talade om vad Ronia tänkte var hennes ögon. "Att vara fri och flyktig. Jag har aldrig förstått hur ni klarar er vingar - jag skulle hellre dö - men jag antar att man inte kan sakna en frihet man aldrig fått." Han tänkte på Molok, och undrade om hon gjorde det också. Oavsett tänkte inte han vara den som tog upp det. Ansiktet var neutralt när han fortsatte.
     "För mig går det genom andningen", förklarade han. "Men jag har sett många varianter. Det handlar om att förenas, att mötas, att inse att något kan vara ditt utan att du måste ha det under full kontroll." Han log sitt första leende. "Vinden kommer inte bränna ner skogen om du inte håller hårt i den. Jag tror du vill lyckas för gärna." Ronias behov av att prestera hade varit ett tydligt personlighetsdrag i många år. Han tog ännu ett litet steg närmare och nickade åt henne. "Kan du inte försöka lyfta mig?" Blair log igen och vecklade ut vingarna. "Ro och vindens alla krafter mot en ensam liten fakarg?"

Ronia kunde inte relatera till mycket av vad han sade. Hon kunde föreställa sig att det ingav en känsla av frihet att försvinna upp över trädtopparna, men så småningom skulle man behöva återvända till marken. Det skiljde sig inte mycket från markbundna vargars definition av frihet, på sätt och vis, men det verkade vara viktigt för Blair. Hon höjde något på ögonbrynen när han nämnde att han hellre skulle dö än att vara utan sina vingar. Det framkallade ofrivilligt bilder av en annan fakarg som nog numera var lika markbunden som hon var, men hon avfärdade dem utan att blinka. Åtminstone för stunden. Det hade inte slutat väl senast hon påkallat det oundvikliga, och hon var för stunden inte villig att riskera att jaga iväg honom ännu en gång. 
   "Lyfta dig?", ekade hon. Det var en väldigt ambitiös förfrågan. De vägde nog ungefär lika mycket båda två, och det var ingen liten sak att lyfta en hel varg ens med krafter, även om de hade vingar som kunde ta vind och bära vargen i fråga. Hon himlade med ögonen, men breddade något på frambenen som för att stålsätta sig, och så spände hon blicken i fakargen. Han spände nästan demonstrativt ut vingarna när de första vindarna började ansamlas under fjädrarna. Vinden växte snart i styrka, och snart fick den vingarna att rubbas, men det var inte nog att ta honom någonstans. Blicken smalnade av något, och när hon släppte något om greppet så virvlade vinden allt starkare till hanen plötsligt lättade från marken. Hon studerade honom medan han svävade några decimeter ovan mark, innan vinden mojnade och tassarna nådde gräset på nytt. 
    Ett snett leende drog i läpparna när deras blickar möttes. Han var ingen dålig instruktör, det fick hon medge. Ännu en anledning till att hon behövde honom där, men hon var inte längre säker på om det platsen någonsin skulle fyllas. Inte nu längre. Hon slängde en blick upp mot den grå himlen.
   "Så det är din definition av frihet?", undrade hon till slut, och såg forskande på honom. Det var en väldigt skillnad från hennes egen definition på frihet, men hon tänkte inte ifrågasätta det. "Att kunna ta till skyarna när du vill?" 

"Bra!" Även om Blairs humör definitivt var neddämpat kunde han inte hindra ett mjukt, brett leende. "Så ja!" Han tog smidigt mark igen när vinden släppte honom.
     "Så det är din definition av frihet?" Blair såg mot himlen. 
     "Kanske", funderade han. "När jag var yngre i alla fall. Jag har alltid älskat att flyga, det gör mig... glad, faktiskt. Tillfreds. Men jag skulle nog säga att frihet för mig nu är att inte behöva oroa mig. För de man älskar. Min rädsla och oförmåga är det som binder mig mest." Han tänkte på dem han hade kvar, och de han inte hunnit rädda, men lät inte tankarna dröja sig kvar där. Det var lättare att fokusera på henne, som eld i natten. Med en lätt huvudskakning var han tillbaka i nuet.
     "Det känns som att du blivit bättre bara på den här stunden", Blair la huvudet på sned och log smått. "Jag är imponerad." Han tog några mjuka steg fram för att sluta avståndet mellan dem. "En sista delad erfarenhet för den här gången då." Han var inte säker på att det var rätt sak att göra, men ville samtidigt dela den lilla delen av sig själv. Något avvaktande, redo att hon skulle rygga undan helt, sträckte han på halsen för att placera den över hennes hjässa. Den något udda ställningen fick honom att skratta till, och han kunde känna sin strupe att vibrera mot henne. "Såhär gör jag." Han andades in och kände hur trycket av hennes skalle tog emot. Sedan andades han ut, och runt om dem tog vinden fart. Gräsets böljande övergick till slitiga piskningar när Blairs utandning blev skarpare, och sedan upphörde vinden. Han höll andan med tungan mellan tänderna i ett ögonblick och lösgjorde sig sedan försiktigt.
     "Det blev lättare för mig när jag kunde koppla den till något", förklarade han lågt. "Jag tänkte bara att det kanske var lättare att förstå." Deras senaste möte låg fortfarande färsk i tankarna, och han var plötsligt inte säker på om det hade varit en överträdelse av deras ständigt föränderliga gränser.

Ronia hade svårt att ta in förtroendet som måste finnas i vad som precis hände, mest för att fakargen en gång berättat att han skydde beröring. Trots det närmade Blair sig, tillräckligt långsamt för att hon skulle dröja kvar där hon stod, och så lade han försiktigt huvudet över hennes. Hennes ansikte mötte hans bringa, och för bråkdelen av en sekund kickade adrenalinet till. Sedan kände hon strupen vibrera när han skrattade till - någonting som fick det att rycka något i mungiporna - och sedan fann hon sig slappna av något in i beröringen. Andningen, såklart. Hon var tillräckligt nära för att både och höra och känna hans andetag, och hon lystrade noga till hur vinden ändrades när hans andning gjorde det. Mjuka andetag blev till lika sällsamma vindar, och en skarp utandning blev till en hård vindby. Hon sög till sig intrycken som en svamp. Så småningom klev han undan, och när han gjorde det klev även hon tillbaka ett halvt steg. Av ren vana skakade hon på manen för att rätta till den, där hans haka plattat till de eldröda testarna. Hon mötte hans blick, och blev varse om att han nästan såg tveksam ut - men hon var inte säker. Hon förstod varför, om hon nu sett rätt. Så vitt hon mindes så hade han reagerat kraftigt senaste gången de vidrört varandra. Det var många månader sedan, den gången de stått i mitten av en marknad och hon lätt knuffat till honom i skuldran för att signalera åt honom att följa henne åt en annan riktning.
   "Du har rätt, igen." Hon sänkte hakan något, en kort nickning i uppskattning. Blair hade troligtvis gett henne mer information om vinden än hon någonsin haft innan, bara genom några få meningar. Hon var övertygad om att hon skulle kunna applicera den i praktiken, så småningom. Även om hon inte var fakarg, och hon inte hade någon biologisk koppling till vinden. 
   Så vandrade tankarna, och uttrycket blev långsamt allvarligare. Den roade gnistan i blicken dog ut, och när hon såg på fakargen igen så dröjde blicken först i hans, och sedan någonstans i de grå skyarna. Hon andades in och ut i ett varaktigt andetag innan hon tog till orda. 
   "Jag vet att jag är... Kall." Orden var långsamma och eftertänksamma, tröga som koda, som om de var svåra och ovana att uttala. Ändå blev hon inte nöjd med meningen. Hon visste inte om det var rätt ord för att beskriva hur hon agerade, oavsett situation.
   "Hård." Bättre. "Jag behöver vara det." Hon hade aldrig sett sig själv som en sluten varg. Tvärtom hade hon alltid sett sig som ärlig och öppen med vad hon kände - men det hade blivit allt tydligare att det inte var fallet. Hon ville bara att han skulle förstå att paranoian inte hade någonting att göra med honom, eller att hon i djupet av sitt hjärta hade misstankar om hans intentioner i Yanamore. Hon hade inte menat att hota honom, även om det säkerligen var så det låtit. Det var hennes eget fel om det rest murar mellan dem som inte skulle gå att rasera på nytt.
   "Din definition av frihet liknar min egen", fortsatte hon, något lättare på rösten. Hon trodde att Blair skulle förstå, att han skulle kunna resonera med hennes ord. Hans egna hade trots allt varit en spegelbild av allt som gjort henne defensiv i det förflutna, och troligtvis alltid skulle. "Att de jag bryr mig om ska vara utom fara. Det är inte bara min plikt som ledare, utan som vän. Allt jag vill är att de ska leva i trygghet - men det är en lyx ingen av oss får ta del av längre." Hon mindes att hon berättat om ett av dödsfallet. Inte inpå detalj, men tillräckligt för att han skulle veta att hon fått bränna en vän, men det hade hänt långt mer sen dess. Fler tragedier. Mer död. Hon fnös bittert. "Jag har förlorat många, däribland en av mina närmsta vänner. Det får inte hända en gång till, om jag kan förhindra det. Jag måste sätta ett stopp för det. Därför är jag hård. För att jag är rädd, Blair." Hon visste innerast inne att hon kunde lita på honom, att hon inte längre hade anledning att misstro på det viset hon gjort för en längre tid sedan. Hon hade nog alltid haft åtminstone ett uns av tillit för honom, om än paranoian över både nuet och det förflutna hindrade henne från att följa sina instinkter. Hon mötte slutligen hans blick, allvarligt, men också med en del innerlighet. 
   "Men din brors handlingar är inte dina." Hon tystnade för ett ögonblick, vägde nästan på de vaksamma orden innan hon uttalade dem, osäker på om det skulle vara en accepterad fråga. "Hittade du honom?"

De var inte lögnare i varandras sällskap, ändå kom det inte naturligt att dela med sig av de hårda sanningarna. Blair visste det, och insikten fick honom att lyssna ännu uppmärksammare. Samtidigt som de var så olika var de så lika. Det hon beskrev kunde lika gärna kommit från hans egen mun. Rädslan, känslan av att misslyckas, allt var saker han kände igen sig i så väl. Han hade aldrig kunnat förlåta henne och Isil Anar för det som de gjort mot Molok om han inte hade förstått så väl. Allt var kanske inte bra ännu, men en dag skulle han inte titta på Kärnan och bita ihop.
     "Ja", svarade han och gjorde ett försök till ett leende som inte riktigt nådde ögonen. "Han är med sin familj nu. Man blev utbytt direkt. Nå, jag behöver i alla fall inte pendla lika frekvent nu." Tonen var skämtsam, och Blair ryckte på axlarna för att ytterligare avdramatisera sina ord. Molok skulle aldrig vara ett avslappnat samtalsämne, men dit där Blairs tankar vandrade var stämingen mycket lugnare. Han log, genuint den här gången. "Har du träffat min bästa vän, Garn? Grå och björnlik. Svår att missa. Han har nog lidit mest av alla av det här flängandet fram och tillbaka." Blair andades ut och såg bort mot kanten av ängen där träd tog vid. "Nä, jag stannar nog hemma ett tag till. Det är skönt att äntligen kunna sova."

Ronia visade inte på någon större reaktion när han talade om den vite. Hon brydde sig inte vart han var, om han så låg död i ett dike eller var hemma i tid för att hinna korrumpera sina stackars valpar, om hon nu hade rätt i sin gissning om varför de vita valparna kallat Blair för farbror. Men hon lyssnade likväl, om än kanske med ett halvt öra och sammanbitna tänder. Vad han än gjort så var det fortfarande Blairs bror, och det var tydligt att han betydde mycket för honom, om försvinnandet lämnat honom sömnlös om nätterna. Hon hade sett honom lida. Blodsband bröts inte så lätt. Hon kunde förstå det - eller åtminstone tvinga sig till att acceptera det, i det här fallet.
   Att Blair hade en följeslagare var dock nyheter. Hon hade aldrig sett till vargen han beskrev, men det var omöjligt att lägga märke till alla som rörde sig i området, om än han skulle vara svår att missa. Blair verkade i alla fall inställd på att vandra mindre. Hon hummade lågt och följde hans blick till kanten av ängen, för att sedan låta den landa på fakargen själv. Bytet av ämne fick henne att slappna av lite mer. Händelsen skulle aldrig vara ett lätt faktum att hantera, men den vita brodern hade själv valt sin väg. Han hade slitit hennes vänner i stycken, men hon ville inte att hans mörka närvaro i det förflutna skulle orsaka fler förluster. Blair var för viktig för henne.
   "Så var är det? Hemma?"

"Så var är det? Hemma?" Blair studerade den mjuka glöden som dagsljuset väckte i hennes päls. Det var en bekant syn vid det här laget, även om den ibland kunde fånga hans blick för längre än ett ögonblick. Han hade kunnat vänja sig vid att se den oftare. Erbjudandet att gå med i Isil Anar låg fortfarande i bakhuvudet, men han såg på det med en ofrivillig avsmak. Ett tag hade han varit nära, funderat, övervägt, men nu kändes det avlägset. Hade det inte varit Ronia på ledarplatsen hade han tagit ut sin ilska på någon av flockmedlemmarna - och hur skulle han då kunna ställa sig bland deras led och lova att skydda dem? Nä, det var för färsk ännu.
     "Hemma", svarade han med höjda ögonbryn. "Är enbart där jag inte blir väckt på ogudaktiga tider. Om du lovar att inte väcka mig innan solen gått upp så lovar jag att hålla mig vid eken." Det skulle han göra ändå, men det var alltid lättare att svepa in saker i skämt och sarkasm.

"Kan inte lova något", fnös hon roat. Så länge han befann sig i Yanamore så fanns definitivt en risk att han skulle bli väckt innan solen gick upp. Det var så livet ofta gick till för de som rörde sig i Ronias närhet. Morgonens tidiga timmar hade alltid naggat på hennes medvetande innan solen gått upp, och hon tenderade att dra med sig de flesta ner i den vanan - eller ovanan. 
   En frisk vind rufsade om i deras pälsar, och fokuset flyttades från fakargen för ett ögonblick. Molnen tycktes tjockna ovanför deras huvudet, men än skulle det inte regna. Det fanns fortfarande tid innan hon skulle behöva ta sig tillbaka till Yanamores befolkade delar. Hon nickade ut i tomma luften och mötte Blairs blick med ett begynnande leende.
   "Några fler av luftens hemligheter att avslöja?"

[Avslutat]