Utmattad och med darrande vingar landade han mycket snart på en av dessa små öar. Han hade flygt långt utan pauser från andra sidan detta land. 
Gideon var påväg ned, nästan som en störtlandning. Marken närmade sig, hans mål. Vingarna låg tätt intill kroppen och med en rysande fart störtade han mot land. Någon meter innan han landade fällde han ut vingarna för att bromsa ned.
Tassarna landade med en duns, det var svårt att göra detta smidigt då kroppen var så utmattad som den var. Gideon kollade sig omkring med vaksam blick där han stod, tassarna började röra sig i en lugn takt medan vinden strök hans guld-bruna päls. Vingarna skakade, knappt märkbart. 
Platsen några få meter bort såg lovande ut, en plats att vila på innan färden fortsatte. Gideon placerade sina tassar noga för hanen kände sig väldigt trött.
Vid ett buskage såg han en lovande plats att slumra till på, och mycket riktigt så lade han sig med en duns och sedan vart allt svart. Han hade svimmat av ansträngningen. 

(PAXAT TILL CERULEAN)

Det fanns inget att se här.
Cerulean suckade svagt då han slog ett lätt slag med vingarna där han svävade fram. Han hade hoppats på att resan skulle leda till något. Kanske till en mental uppenbarelse. Finna en lösning på sig själv.
Det hade inte varit framgångsrikt. Inte alls!

Den tvåfärgade landade med en mjuk duns på en av de små öarna. Den var kanske hundra meter åt alla håll, format nästan som en cirkel.En ojämn visserligen. Vegitationen skymde hans sikt, vilket störde honom en aning, men vingarna var trötta och han behövde vila. Långsamt, men smidiga och lätta kliv, började varghanen röra sig framåt. I sanning väntade han sig inte att möta någon där, därför blev han mycket förvånad då doften av vargpäls slapp ner i hans näsborrar, och sekunden efter fick han syn på denne där träden öppnat upp sig en aning. Det såg konstigt ut, det kunde han inte undgå att tänka - en varg som låg mitt på en ö, utan beskydd, och.. sov? 
Cerulean vred tveksamt bak öronen och antog en förvirrad min. Hade han kanske svimmat?

[så sääämst, sorry D:]

Gideon låg där, med den svalkande vinden som trasslade med hans päls. Svart, men ljust. Ett ljus trängde sig genom mörkret då han slog upp sina ögon långsamt. Allt var suddigt i början, allt var grumligt till ögonen vände sig vid omgivningen.
Huvudet lyftes en aning, han var mycket mer utvilad nu än tidigare. 
Fåglarna sjöng med en vacker klinga kring honom. 
Gideon reste sig upp med vingarna som var tätt intill kroppen, de separerade och sträckte ut alla fjädrarna. Bakpartiet stod stadigt medan frambenen sjönk ned och kroppen sträckte ut sig.
Han rätade på sig, ruskade på huvudet och såg en främling inte alls långt bort. I vanliga fall hade hanen agerat aggressivt, men nu var han lugn. Lugn i kropp och sinne för en gångs skull. 
Gideon rätade på sig och sa med en något lugn stämma "Var hälsad" 


(Neidå! Vart bra c: )

Den okände vargen, mörk till färgen, öppnade efter några sekunder ögonen. Det tog ett tag innan de verkade få fäste i omgivningen - och i samma stund fick främlingen syn på honom. Långsamt rätade han på sig en aning, fjädrarna rätades ut och rösten ljöd lugnt:
"Var hälsad."

Cerulean svalde hårt och vek bak öronen. Nervöst tog han ett halvt steg bakåt, inte mer än en vägning åt samma håll. Vad sa man nu då vid ett möte.. Hej? .. Eller? Var det för oartigt?
Han valde den enkla vägen, och kopierade de den mörkt färgade främlingen precis sagt.
".. V-Var hälsad."
Rösten var mindre stadig än han hoppats.
"Är du .. okej?"

Det tog ett tag för Gideon att få bort allt det där suddiga för ögonen och det vingliga i kroppen, men det försvann allt mer. 
"Allt väl med mig" sade han lungt och granskade främlingen. "Allt väl med dig, främling?" 

Främlingen verkade synnerligen piggare efter bara några minuter. Cerulean undrade hur det kunde komma sig att han ens svimmat av. En fråga ställdes, och han svalde för att kunna svara på den. Hur kunde det vara så svårt att prata? Hur?
"Ja." Svarade han till slut, starkare än han kände sig. Egentligen tvivlade han på att den gulögda var okej - men han ville inte stanna. Han ville hem. Nu.
".. Jag måste gå. Farväl." Innan Cerulean ens hunnit avsluta meningen reste han vingarna och lämnade platsen.

[Om du inte har nått att tillägga förklarar jag detta som avslutat!]