“Kom igen då Ydris, en gång till, jag vet att du klarar det!” hörde han hans syster ropa nedanför stenklippan. Ydris slängde en blick ner mot sin syster som stod och tittade hoppfullt upp på honom med ett brett leende på läpparna. Ydris bet ihop tänderna hårt och sneglade ännu en gång ner för kanten framför honom och det hissnade i magen på honom. Han hade fallit flera gånger redan så stötarna borde inte vara något som kunde skrämma honom längre, men känslan vägrade släppa. De hade stått där i timtal nu i ett försök att få hans tunna vingar att vilja bära hans kropp, båda hans andra syskon kunde redan flyga utan problem men de var också så mycket lättare än han. Ydris höjde blicken och stirrade en stund långt i fjärran innan han tog ett språng ut mot klippkanten medan han med samma beslutsamhet smällde ut vingarna åt sidorna och denna gång kunde han känna vinden som samarbetade under dem och han lyfte! Han hörde Gwyn tjuta till av glädje och det var först då han vågade öppna sina hårt slutna ögon, han flög faktiskt. Ydris tog tag med vingarna under sig och pressade luften neråt medan han själv med en hissnande fart höjdes uppåt, han kunde inte låta bli att skratta högt. Men med den lilla uppvisningen så gjorde han en snubblande landning bredvid Gwyn igen och de sprang tillsammans mycket uppspelta upp mot lyan “Mamma, mamma! Ydris kan flyga nu, vi behöver inte stanna längre!” tjöt Gwyn medan hon rusade in bland stenblocken. 

Några dagar senare lyfte den lilla familjen från blodbergen, en ensam Drakarg tik med sina tre valpar. Blodbergen hade varit Fions hem hela hennes liv men när valparna hade fötts så hade Devils närvaro fått hennes moderskänslor att rusa i kroppen. De var så hjälplösa. Så med de tankarna snurrandes så hade hon beslutat sig för att ta dem ner till lugnare trakter där inga flockar härjade. Fion tittade ner på sina valpar som kivades vid hennes sida, de var allihopa i brunvita med glänsande guldfjäll och vingar. Hon var så stolt över att de redan lärt sig flyga, Drakarg blodet rann starkt i dem. Hon höjde blicken och bredde sen ut sina vingar och valparna tystnade genast “Det är dags” sa hon kort och lyfte med valparna i släptåg. Fion hoppades att då valparna blivit äldre så kunde hon ta dem tillbaka igen, hon älskade bergen och det skrek i kroppen då hon började sväva bort från dem. 

Ydris ögonlock var halvt slutna då han susade fram. De hade flugit i timmar och ingen träning i världen hade kunnat förbereda honom på det här, han hade aldrig känt en sån värk och frustration förut. Han sneglade på sina syskon och de såg nästan ännu tröttare ut än han själv, om det kunde vara möjligt. Ydris satte tillbaks fokusen på hans mammas vita skepnad, landskapet nedanför var ändå så bart och tomt så han hade för länge sen tappat intresset att studera världen runtom kring. Plötsligt svajade hans bror till bredvid honom och Ydris märkte förskräckt att brodern höll på att somna och började sakta sveva nedåt. Ydris gav ifrån sig ett chockat hallå och det var först då Fions järnblick släppte landskapet och hon tittade bakåt. När hon såg att en av hennes valpar höll på att sväva ner till en säker död dök hon till undsättning och fångade upp honom på ryggen, “Håll ögonen öppna, Ynyr!” skällde hon skarpt. Men det här blev tecken nog för Fion att det var dags att avsluta för dagen. Hon svävade ner med Ynyr ännu på hennes rygg och tog mark med en mjuk duns, efter följde Ydris och Gwyn, som benen vek sig på i samma stund de rörde marken. Fion tittade på sina trötta valpar och hennes blick mjuknade en aning “Kom här” sa hon och höjde upp en av vingarna som vindskydd medan hon satte sig ner. Valparna snubblade tacksamt fram på trötta ben och lade sig till rätta innanför vingen mot deras mammas varma kropp. Solen höll på att gå ner i slättens fjärra, Fion kände en krypande rädsla smyga i kroppen. Och en stor klump bildades i halsen då hon kände de små liven röra sig under vingen. Bara i någon timme försökte hon lugna sig själv.


(Välkommen med Adena :)))

[Utspelar sig några veckor efter Måntemplet]

Det var med blandade känslor Adena styrt stegen bort från Måntemplet. Belåten över det hon åstadkommit, men där fanns även en viss besvikelse. Hon kunde inte släppa det faktum att den vita tiken undermedvetet på något sätt lyckats bryta sig igenom hennes hårda barriär. Adena hade ångrat lika fort som hon vänt Nomë ryggen att hon skonat henne.
    Dagar hade gått sedan Adena senast utbytt några ord med någon, och rastlösheten kröp i kroppen på henne. Hon behövde göra något, och det var snart. Det enda hon lyckats få tassarna på hade varit en gaffelantilop och ett dött lodjur, inget mer intressant än så.
    Likt ett tecken från ovan, kunde hon skymta en mörk fläck längre bort. Solen låg framför henne vilket gjorde att endast siluetten av främlingen kunde synas, men Adena visste redan nu att det kunde bli en utmaning. Trots att hennes offer fortfarande befann sig långt bort, kunde Adena se hur stor hon var.
    Ett brett flin spred sig på hennes läppar och med ett knyck i nacken satte hon fart mot främlingen. Vid närmare anblick insåg hon att individen inte var ensam, ack nej. Under en av hennes vingar kunde ytterligare tre små liv synas, och leendet på inferons läppar växte sig allt större. Det här skulle bli perfekt.

Ett tag satt hon bara och stirrade ut i det tomma landskapet, musklerna ryckte stelt till vid varje litet ljud. Hon bestämde sig för att börja nynna lågt, hon tänkte att det kunde vara lugnande för valparna fast det var hon själv som behövde lugnas. Men vem skulle komma förbi här? Hon hade sett till att inte landa nära någon av vägarna och de här var mitt ute i ingenstans men precis då hon kunde höra någon av valparna snarka till så dök något plötsligt upp i ögonvrån. Fion svängde huvudet med en hastig knyck och stirrade ut i halv dunklet. Det var någon som kom gåendes. En varg. Öronen veks instinktivt bakåt  och den andra vingen for över valparna i ett försök att gömma dem. Hennes första tanke var att väcka dem och flyga iväg men de var så trötta och hon försökte intala sig att hennes egna paranoia höll på att få överhand. Det kunde ju lika väl vara en lika vilsen själ som hon själv?

Öronen spetsades igen och Fion försökte sig på ett stelt leende. Honan kom närmare, en tik med päls som elden själv. Hon log också brett. Bara en förbipasserare, mantrade hon för sig själv. “ehm.. Jag har tyvärr inget att erbjuda med mat och vatten. Jag.. jag är bara på resande fot” stammade hon fram osäkert. “Vem är ni?” sa hon sen och skärpte till rösten. Ögonen smalnade då hon granskade honan, det var något som inte stod helt rätt. Gwyn vaknade till av hennes mammas röst och gav ifrån sig en rejäl gäspning, Fion lämnade i reflex ett tyst “shh” ifrån sig när hon hörde sin valp. Fast det var väl redan försent att hålla dem hemliga.

“Jag har tyvärr inget att erbjuda med mat och vatten. Jag… jag är bara på resande fot. Vem är ni?”
    Du har mycket mer att erbjuda än du tror, tänkte Adena tyst för sig själv. Osäkerheten i den vuxnas röst fick Adena att vilja skratta. Det var ocharmigt och patetiskt att hon inte ens försökte stå upp för sig själv och sina valpar mer. Hade hon sagt dem rätta orden, kanske hon hade skonat dem. Åtminstone valparna. Eller kanske en valp.
    Inferon knyckte på nacken och spände blicken i den ljusa varginnan.
    “Adena”, svarade hon kort samtidigt som hon med långsamma kliv började att cirkulera kring modern och granskade henne intensivt i ett försök till att hitta svagheter hos henne. Av valparnas gäspningar och trötta blick kunde hon bara ana att de vandrat länge, vilket borde vara till hennes fördel.
    “Vilka söta valpar du försöker gömma där under vingen”, började hon och lät blicken falla på dem. En kort tystnad lade sig över platsen. Aningen hotfullt sänkte hon sitt huvud så att hon närmare kunde se på de små liven. Ett känslokallt skratt lämnade henne. “En perfekt måltid.”
    Utan att invänta ytterligare reaktion hade Adena slungat iväg ett brinnande eldklot i ett försök till att separera modern från sina valpar. Utan att invänta längre hade hon aggressivt gjort en snabb attack med käften öppen, inriktad på tikens hals.

Adena var namnet hon gav och i samma stund hon presenterat sig så föll det klart att hon inte bara var en förbipasserare. Hennes blick var skarp och väldigt fokuserad, Fion började känna sig som ett iakttaget byte och det blev inte bättre när hon började röra sig runt dem. Hennes försök att tysta valparna hade fått motsatt effekt och hon kände dem sömnigt börja röra på sig. Gwyn som nu var klarvaken pep tyst “Mamma, vem pratar du med?”. Men Fion hörde knappt sin dotter, hela hennes fokus var nu på den eldiga tiken. Vilka söta valpar du försöker gömma där under vingen, det kändes som hennes blod frös till is och det stela leendet var som bortblåst medan nosryggen började rycka och hon kände en dov morrning som ville leta sig upp ur bröstkorgen. Fion började resa sig upp, lät valparna som vilat mot henne falla mot marken och när hon hade mage att yttra sig om att de skulle bli hennes måltid så blev det droppen. Hon var nu på alla fyra med nacken sänkt och öronen bakåtstrukna. Ögonen blixtrade och hennes hår stod på ända “Du skulle bar..”, hon hann inte avsluta sin mening innan ett eldklot slungades mot henne. Istället för att slänga sig ur vägen så slängde hon fram en av sina vingar som en köld. Elden tog tacksamt fyr i hennes tunna fladdemus hud och Fion gav ifrån sig ett gällt skrik medan hon körde ner vingen mot marken för att släcka elden. Den slocknade men skadan var redan skedd och lukten av bränt kött vällde fram och smärtan ilade ut i hennes kropp. Blicken höjdes i samma stund som Adena tog ett språng mot henne men nu pumpade adrenalinet i hennes kropp och ett ännu högre skrik vällde ur henne. Fion höjde sig upp på bakbenen, och klöste efter Adena med sina drakklor och när Adena smällde ihop käftarna under henne så tog hon sin chans och hävde sig ner på henne med sikte på att bita sig fast i något, vad som helst. Hon kände blod och päls mellan tänderna och de båda tikarna föll ner till marken i tumult. 

De andra valparna hade vaknat upp i samma stund Fion rest sig. Först tittade de sömndrucket upp, förvirrade. Men Ydris blev genast klarvaken när ett flammande klot kom flygandes mot dom och hans mammas skrik skar i öronen. Han reste sig men blev sen som fastfrusen i någon sorts halvhukande ställning. De tre valparna kurade ihop sig bredvid varandra helt paralyserad av vad de såg. Han hörde sin syster snyfta bredvid honom, han ville trösta men han var precis lika rädd som hon. Ynyr som alltid varit den modigaste av de tre bröt sig ut från stelheten då de båda tikarna fallit till marken. Han tog sin chans och tog några klumpiga språng fram och bet morrandes över den eldiga tikens svans. “Släpp min mamma!”. Ydris hade alltid varit så avundsjuk på sin brors modighet men nu önskade han inget hellre än att han stannat kvar bredvid dem.

Ett hysteriskt skratt lämnade henne när hon kunde känna den andres styrka när inferon blev brutalt nedbrottad. Det här skulle bli en jämn strid, en riktig utmaning. Men till skillnad från drakargen, hade Adena inget att förlora. Hon insåg dock att hon inte skulle vinna med enbart rå styrka.
    I samma sekund som Fions tänder snuddade vid Adenas hud, lät Adena elden flöda ur henne och genom den andres kropp. Inferon ryckte sig ur den andres numer lösa grepp och slängde sig ur vägen.
   En plötslig ironisk smärta i hennes svans fick Adena att ilsket vända sig om med en sådan kraft att den som hade huggit tag i den inte hade en chans att reagera. Med öppna käftar hade Adena omslutit valpens ryggrad och ett högt knak for genom den tysta platsen samtidigt som ett gällt skrik. Adena kunde inte avgöra om det var från modern, den numera döda valpen eller dess syskon ljudet kom ifrån - men det hon visste var att det var som musik för hennes öron.
    Obarmhärtigt och med ögon brinnande likt pälsen själv slängde hon den lealösa valpen framför sin mor. Hon såg ut som en sjuk varg, med raggen rest och med blod som hade färgat hennes tänder och läppar som i sin tur blandades samman med saliv.
    “Du borde uppfostra dina valpar att inte lägga sig i vuxnas angelägenheter”, morrade hon fram och knyckte på nacken återigen. Planen att döda modern först hade misslyckats, men hennes gråtblandade skrik var bättre än valparnas.

Det som Fion trodde var en triumf vände snabbt till att bli ett dödligt grepp om hennes kropp som hon inte kunde ta tillbaka. Direkt hon satte tänderna i tiken så hade hon trott att det hela skulle vända men så kände hon en chockartad smärta ta sig genom hennes käftar och fortsatte ner genom hennes svalg. Det var fruktansvärt, så det lilla grepp hon haft lossnade och hon kände hur hennes kropp blev helt stel när den föll till marken medan elden härjade i henne. Förkolnade allt hon var. Hon kunde höra Ynyr och hon tvingade upp de dimmiga ögonen där hon nu låg på marken, Nej hann hon bara tänka innan galningen lyfte upp hennes kära lilla valp i sina käftar och pressade sönder det liv som fanns. Hon skrek, fast hennes röst nu var skev och förstörd av elden så var det, det ända hon kunde göra, för hennes kropp vägrade lyssna när hon försökte resa sig. Adenas ord blev bara till bakgrundsljud när hon tittade på sin sons livlösa kropp. “Ynyr..” väste hon fram. Men så tog den lilla logik som fanns kvar i henne över, hon vände blicken mot Gwyn och Ydris som stod som frastfrusna. Hon förstod att hon var dömd att dö här, men de hade fortfarande en chans. Hon försökte fånga deras blick men de var helt hypnotiserade av Adenas galna väsen. “Ni måste fly NU!” väste hon fram så högt hon förmådde. Hon märkte att Ydris började röra på sig och tänkte att hon behövde vinna dem lite tid så hon drog sig framåt mot Adena, “Kom.. och plocka upp dina rester” väste hon och försökte bita mot Adenas ben. “Jag hoppas du kommer få lida med varje fiber i din kropp när din tid är kommen, eldhynda”. 

Ydris fokuserade på sin systers dunkande hjärta, hur kunde det här hända dem? Hans bror hade precis fallit framför hans ögon och mor låg på marken med en röst som lät som om hon gick sönder. Allt gick så snabbt och allt snurrade i hans huvud, skulle han bli den nästa som blev krossad mellan dom där blodiga tänderna? Tårarna strömmade nu också ner för hans kinder, och det var först när han hörde sin mors röst som han kunde slita sin blick från Adena. Han mötte hennes gråa ögon och gapade, hon beordrade dem att fly. Han nickade stelt och puffade till sin syster med huvudet. “Gwyn, kom” viskade han. Med de orden fällde han ut sina vingar och sköt upp i luften men det var först flera meter upp han märkte att hans syster inte följt efter honom. Gwyn hade börjat röra sig mot deras mammas nu stilla kropp, han hade aldrig känt sig så rädd som i den här stunden. Nej, han kunde inte missta dem allihop! Hon måste följa med honom, han skulle inte klara sig utan henne. “GWYN”

Adena var förblindad av vansinne. Hennes fulla fokus låg på de överlevande valparna, och med piskande svans närmade hon sig dem med ett djupt morr.
    En plötslig känsla i benet fick henne att blicka ned. Modern gjorde ett försök till att bita tag i henne, men det enda Adena kunde göra var att skratta. De flesta brukade lära sig av sina misstag, men tiken verkade trots den föregående smärtan, nu försöka på sig samma sak.
    “Jag hoppas du kommer få lida med varje fiber i din kropp när din tid är kommen, eldhynda.”
Flinet på hennes läppar växte sig större och hon nickade instämmande. Hon visste att hennes sista dag skulle komma i framtiden, och när den var inne skulle hon försvinna i en explosion, i en extraordinär eldsvåda. Och det gjorde henne inget ont, Adena var inte rädd för varken  döden eller lidanden; hon hade inga gränser.
    “Åååh, om jag ska”, svarade hon samtidigt som hon måttade ut ett snabbt, dödligt hugg mot den äldres nacke. Hennes käkar låstes och ett högt knak ekade genom slätten. Fläckad av blod och fradga vände hon sig om av en rörelse som närmade sig liket.
    “Lilla vän…”, började hon lågmält. Hennes röst hade förändrats till den hårda, till en mjuk, moderlig. I en långsam rörelse sänkte hon sitt huvud så att hon var i höjd med valpen, samtidigt som hon med sin högra framtass tryckte henne intill sig. “Du borde ha lyssnat på din mamma.”
    Utan förvarning slet den lilla valpen sig loss från hennes grepp, och återförenades med sin bror uppe i luften.
    Frustrerat röt Adena till av ilska. Så nära. Hon hade varit så nära. Svansen piskade irriterat till bakom henne innan hon avlossade två eldklot, som med all säkerhet skulle träffa åtminstone en av dem. Dock hade de kommit längre än hon räknat med, och att springa efter dem...? Nej. Adena skulle unna sig sin måltid i lugn och ro, och sedan leta reda på kadaverna efter de återstående valparna.

Ydris tittade med hjärtat i halsgropen på då eldtiken drog hans syster intill sig. Vad skulle han ta sig till? Å vad han önskade att han var lika modig som Ynyr, han ville inget hellre än att dyka ner till sin syster och bita den förskräkliga honan rakt i nosen. Men han var så stel och all hans flyktinstinkter höll honom tillbaka. Men precis då Ydris trodde Adena skulle sluka hans syster med skinn och hår så lyckades hon slita sig loss, han blev så paff. Det där var allt hans syster! “Gwyn, snälla skynda dig!” gnällde han högt med gråten i halsen. Och så med en underbar lättnad slängde hon sig upp i luften och var bara på något ögonblick vid hans sida igen. Han kunde inte hålla tillbaka snyftningarna som kom ur honom när han tittade gråtögd på sin syster, hon gav honom en kvick puff med nosen men började sen flyga iväg. Ydris följde tätt bakom men hade lite problem att hålla samma fart som sin syster. Han kunde höra Adenas rytande bakom honom men var allt för rädd för att vända på huvudet, det kändes som om hon var dem i hälarna. Om han hade vänt på huvudet i den stunden kanske han klarat av att undvika klotet av eld som kom farandes men istället fick han först känna dess kraft när det träffade hans vingar. En fin fullträff. 

Han förstod inte vad som hände, smällen hade varit så kraftig att han helt blivit ur balans och seglade nu ner mot marken. Ett förvånat rop lämnade honom och Gwyn vände på huvudet och spärrade upp ögonen chockat när hon såg sin bror störta ner mot moder jord igen. Han tog mark med en ljudlig duns och i samma ögonblick så svartnade det för hans ögon. Då han öppnade dem igen såg han Gwyns oroliga ansikte och för en stund trodde han panikslaget Adena var tillbaka då han kände smärtan i sina vingar. Höll hon på att äta upp honom? Han kastade sig upp på alla fyra igen och han kände hur världen vinglade till. “Det är okej, Ydris lugn. Vi är fortfarande säkra men vi måste fortsätta. Hallå, se på mig.” Gwyns röst var skarp men han kunde höra hur hon darrade. Han förde fokuset till hennes ansikte och kunde se hur rädd hon var. Vad var det som hade hänt? Allt snurrade och hans vingar gjorde så ont när han rörde sig, Ydris vände sakta blicken mot sin rygg där de annars vackra drakvingarna alltid satt. De var fortfarande där.. men anblicken av dem fick honom att vilja kräkas. 

“Jag.. jag tror inte jag kan flyga” sa han svagt. “Spelar ingen roll, kom nu bara.” svarade Gwyn hastigt och mötte inte riktigt hans blick men började sen bestämt gå. Ydris tvekade inte och följde efter så snabbt han förmådde. De hade blivit berövad på så mycket men att han fortfarande hade sin syster vid sin sida kändes nästan overkligt.


[Avslutat]