[Utspelar sig innan Skuggfall]

Hassel sitter på rumpan och försöker uttala ett ord på vinterspråket men allt han lyckas med är att vricka tungan. Om man nu kan göra det. Han försöker igen efter att Vasilisa uttalar det åt honom igen. Hassel har tjusats av det vackra språket som vissa av flockmedlemmarna talar och han skulle själv vilja lära sig. Så en dag tog han mod till sig och frågade Vasilisa om hon kunde bli hans lärare. Till Hassels förtjusning sa hon ja. Vasilisa uttalar hela meningen igen och Hassel följer efter, han vrickar tungan på exakt samma ord igen. Den äldre vargen visar stort tålamod åt valpens försök att uttala hennes modersmål. Hassel själv tycker att han gör framsteg. Men hans uttal är något som definitivt behöver övas mer på. Hassel ser upp i den vuxna vargens ansikte och ler oskyldigt. "Förlåt Ilisa. Jag försöker verkligen". Valpens vilja och iver hörs i rösten. Liksom många andra som försöker lära sig något nytt så vill Hassel gärna se snabba resultat. Men med varje övning sätter han inte bara Vasilisas tålamod på prov utan även sitt eget. Ibland blir det frustrerande och man behöver lära sig när det är dags att ta paus. Ingen lär sig något på endast en dag. Det krävs övning.

[PAX TILL VASILISA]

Vasilisa skakade mjukt på huvudet och mötte valpens ivriga blick. Ett varmt leende vilade på hennes läppar.
    “Du har inget att be om ursäkt för, Haziel.” Brytningen hördes tydligt när hon talade och speciellt vid uttalandet av hans namn.  “Jag ser att du försöker med allt du har.” Vasilisa hade försökt att förbättra sin brytning, men det hade inte blivit bättre sen större delen av flocken börjat lära sig att tala hennes och Kolzaks modersmål. Det gjorde henne dock ingenting, snarare tvärtom. Det gladde henne, och fick henne att känna sig hemma på riktigt.
    “Försök att säga de långsammare,” uppmanade hon uppmuntrande. Vasilisa sänkte sitt huvud närmare valpens. “vi kan säga det tillsammans, vad tror du om det?”

Hassel känner sig duktig när Vasilisa uppmuntrar honom. Han ler brett och visar tänderna. Hassel uppskattar tiden Vasilisa lägger på att hjälpa honom med vinterspråket. Den lilla hanen tycker det är ett väldigt vackert språk och han skulle väldigt gärna själv kunna bruka det. Förstå sångerna som sjungits för honom och syskonen, förstå historierna som berättats bättre.
Försök att säga det långsammare.
Hassel nickar.
Vi kan säga det tillsammans, vad tror du om det?
Han nickar ivrigare. "Ja". Hassel följer Vasilisas uttal och försöker härma det. Det låter vackrare när den vuxna tiken talar. Kanske är det hennes röst som hjälper till att göra det vackert? Hassel tycker själv han låter som en padda med snuva.
"Ilisa. Du är bäst som hjälper mig". Säger valpen och sätter sig närmare den äldre vargen och lutar huvudet mot hennes varma päls.

Vasilisa uttalade den korta meningen och valpen följde hennes exempel. Det var hackigt och det fanns saker han fortfarande behövde och kunde tänka på, men det lät bättre än vad de gjort när Hassel börjat att öva. Dessutom var Vasilisa alltid noga med att vara mer uppmuntrande än kritiserande. Hon ville inte få honom att tveka på sig själv, speciellt inte nu när han försökte så hårt.
    “Tack, kära du,” hon gav honom en mjuk knuff med huvudet. “du också. Det vet du väl?”
    Vasilisa såg honom djupt i ögonen för att visa att hon menade det hon sade.
    “En dag kommer du att prata språket lika bra som mig och Kolzak,” hon log uppmuntrande. “om inte bättre.”

Hassel ser upp på Vasilisa och nickar. "Jag vet". Säger han och ler stort och ett lätt fnitter undslipper honom. Öronen spetsas på huvudet och valpens ögon är stora och glittrande. "Jag ska träna hårt. Det är inte bara kroppen som behöver träning. Huvudet behöver det också". Säger han och försöker låta vuxen och vis.

Vasilisa nickade instämmande. Träning var bra, i måttliga mängder. Hon ville inte att Hassel skulle köra slut på sig själv, utan självklart ville hon att han fortfarande skulle få vara en valp och göra det valpar brukade göra.
    "Det är jättebra att du tränar," log hon varmt. "men du får inte glömma bort att ha kul också." Vasilisa gav honom en busig blick. Kort därefter knuffade hon till honom mjukt och lekfullt.

Valpen är jätteglad över Vasilisas stöd och han nickar.
men du får inte glömma bort att ha kul också.
När Ilisa knuffar till honom tappar valpen balansen för en stund. Men snabbt är han uppe igen och gör ett busigt, lekfullt utfall mot den betydligt större vargen och morrar busigt. Han får tag i lite päls mellan käkarna och nafsar. Så kastar han sig åt sidan och snubblar på sig själv. Faller runt på rygg och blir en liten sprattlande hög för en stund innan han lyckas vända sig rätt igen. Med högsta fart han kan uppbåda med sina korta ben springer han runt Vasilisa och när han rundat henne ett varv så sjunker han ner i lekställning, svansen högt i vädret.

Vasilisa skrattade mjukt åt valpen. Lekfullt nafsade hon efter honom.
    “Helt rätt,” nickade hon uppmuntrande. Det här var den uppväxt hon önskat att hennes egna barn och Kolzaks fått ta mer del av. "nu är tiden för lektionen ute. Jag hade gärna övat mer, men jag vet att din mamma väntar på dig."

[Avsluta?]