[Fortsättning från det här rollet: Länk]

Trots ett högt tempo så hade gott och väl större delen av natten passerat innan de nådde utkanten av regnområdet. Vad som började som ett lätt duggregn eskalerade snabbt till fullskaligt regn. Åskans muller hade nått dem redan långt innan, men här, under regnet, vibrerade det nästan enda ner i tassarna. Kilah älskade det.
     De hade kunnat skymta Mardouf på håll från ett högt backkrön för kanske en timme sedan. Ändå kändes det som om den vida ravinen dök upp från ingenstans när den plötsligt öppnade sig i det fläckvis trädklädda landskapet. Dess gap var brett, mycket bredare än där Kilah hade hoppat över för så många månader sedan tillsammans med Ceylon. Det gick inte att hoppa här. Hon trodde inte ens att de större av träden som lutade längs klippkanten skulle nå andra sidan om de fällde dem.
     Kilah ruskade på sig när hon kom in under ett av dessa träds skyddande grenar. Pälsen hängde tung om hennes kropp och fick henne att se ännu rangligare ut än vanligt. Tungan hängde glatt utanför hennes käkar när hon slängde en blick över axeln, tillbaks mot Alénya. Hon var fortfarande förundrad över att den andra vargen hade valt att vända om och följa med henne tillbaka, trots en uppenbar ovilja att möta regnet. Kilah sade inte nej till trevligt sällskap dock, och de hade båda utan svårighet kunnat fylla tystnaden med prat och historier om vad de sett och gjort under sina egna vandringar. Kilah tyckte om det. Det var roligt.
     Metallpärlornas klapprande dränktes nästan helt i regnets sus och åskans regelbundna muller när hon viftade på svansen. Kilah lutade sig nyfiket ut över ravinens kant och tittade ner i djupet. I den tidiga morgonens nattmörker, som var ännu mörkare under de tunga molnen, så var det svårt att avgöra hur djupt det faktiskt var. Hon lyfte blicken och såg mot Mardoufs andra sida. Den mörka massan hon tyckte sig skymta längs den motsatta randen var nog träd. Döda skogen, gissningsvis. Hon var så nära. Så nära att vara hemma igen.
     ”Alénya!” ropade Kilah genom regnet, och såg på den vita vargen igen. Hon log brett. ”Hur djupt tror du det är?” Hon nickade menande mot avgrunden framför sina tassar.

Flera gånger under den gångna natten hade Alénya stannat upp och betraktat den mörka himmelen, som så många gånger för lystes upp av den ljusa månen. Neisi. Skenet som gudarna skapat lös upp vägen för de två, även om det nu starka regnet vällde över dem. Kilah, såg i Alényas ögon ut att njuta, hon själv surade ihop inombords, med både öron och svans hängande. Utåt sett var hon fortfarande trevlig dock. Diskussionerna som de två vargarna förde mellan varandra lättade för hennes egen del upp stämningen rejält. När de tillslut anlänt till den stora ravinen, såg hon hur stor den verkligen var, det förvånade henne, sa inte Kilah att hon hoppat över denna en gång?. "Sa du inte att du hoppat över här en gång? Eller missminner jag mig?" Hon såg återigen  mot ravinen. Då Kilah klev in under en gren, var hon inte långsam med att snabbt följa efter, in under till skyddet från regnet. Då den andre frågade om djupet på ravinen, sträckte hon på sig, långsamt över kanten och betraktade botten, där vattnet färdades. "Djupt... För djupt!" Hon såg på Kilah, som satt strax bredvid. Hennes päls verkade ha lagt sig, medans Alényas egna istället fluffade upp sig. "Ser du nu dels varför regn inte är något jag uppskattar? Min päls ställer sig och fluffar sig åt alla håll!" Hon lade sig ner och rullade mot den delvis torra marken, i ett försök att lugna den stående fällen, men det misslyckades. Det slutade istället med att grus och lite lera letade sig in i den annars kritvita pälsen, vilket gjorde henne mer irriterad. En kort stund senare la hon sig istället på marken, med huvudet vilandes på tassarna, blickandes ut över ravinen.

Kilah skrattade. ”Jag har hoppat över! Bara inte just här.” Hon flinade brett. När Alénya sträckte sig ut över ravinkanten så gjorde Kilah detsamma. Till skillnad från den vita så gillade Kilah höjden. Den drog i henne, fick det att pirra i magen av spänning. Hon såg tillbaks på Alénya när denna kommenterade sin päls.
     ”Du behövde inte följa med om du inte ville”, skrattade Kilah, varmt och vänligt. Hon höjde blicken till himlen. ”Jag tror det rör sig söderut, så jag kommer nog ha regn hela vägen hem.” Kilah log mot de mörka molnen. Himlen lös som hastigast upp av ännu en blixt, snabbt följt av en hård åsksmäll. Hennes leende blev ännu bredare. Blicken pendlade snabbt tillbaks till Alénya. ”Går du tillbaka så tror jag det slutar snart igen.” Kilah hade inget emot sällskapet, men om Alénya inte ville vara i regnet så kändes det dumt att dra henne med sig genom ett stort oväder. Hon ville inte att månvargen skulle tvinga sig själv igenom det bara för att umgås med en främling. Kilah vandrade mycket, så hon var säker på att de skulle råka på varandra igen en dag, om gudarna ville.