Det regnade vid horisonten. Kilah stod uppe på krönet av en av de många kullarna och såg ut över det kuperade landskapet. Här sken fortfarande den långsamt sjunkande solen, men vid horisonten hängde molnen tunga. Om hon fortsatte i samma takt som innan så kunde hon nog nå regnet innan det slutade. Det skulle nog hinna bli natt innan dess. Åskade det där borta? Om det gjorde det så hördes det inte över avståndet.
    Gräs och den sena vårens blommor böljade runt hennes tassar för en livlig vind. Den ryckte och drog i de närliggande träden; en större samling lövträd vars blad fortfarande var ljusa och där fåglarnas sång var klar, men en för liten samling för att egentligen kallas för skog. En större dunge, kanske. Hon hade kunnat passera genom den på mindre än ett par minuter. I norr gick det att skymta skepnaden av Kaiwoods stora skog. Om hon kisade. Det var en riktig skog. Framför henne, bland kullarna, rann en stor flod som hon hade följt på avstånd ett tag. Floden ringlade lugnt framåt, men Kilah visste från erfarenhet att där fanns starka strömmar under ytan. Från toppen av sin kulle kunde hon nästan inbilla sig att hon såg Mardouf i sydöst, under regnet. Nästan.
    Det var med ett nöjt leende på läpparna och blicken fäst på regnet i fjärran som Kilah satte av på nytt. Hon travade ner längs backen på lättsamma tassar. Långa steg med långa ben. De många metallpärlorna i hennes fäll klickade mjukt mot varandra för varje rörelse. Det här var en plats hon kände väl. En plats hon befunnit sig på många gånger tidigare. En plats som betydde att hon var på väg hem. Det fyllde hennes hjärta med värme.

Eftermiddags solen sken bländande mot den vita pälsen, som tillhörde Alénya. Hennes kropp rörde sig långsamt framåt, ifrån det oväder som fjärran hade att erbjuda. Hon var inte den som gillade regn och rusk, utan höll sig gärna under solens sken, på dagen alltså. Under nätterna trivdes hon på öppen mark, så hon kunde betrakta och sjunga till Neisi, månen. För stunden hade hon ingen plan på vart hennes ben skulle föra henne, utan endast att ovädret skulle undvikas. Det knähöga gräset rörde sig runt hennes ben och trädens kronor rörde sig likaså, av den vind som rörde sig över landet. Runt henne fanns flertalet buskar, även träd här och där samt gräs, annars var det ett ganska öppet landskap, vilket hon trivdes i. Hon visste att det även var lätt att hör djuren då de rörde sig i gräset, vilket hon uppskattade. Inte för att det gjorde det särskilt lättare för henne att fånga dem, men hon kunde åtminstone höra och upptäcka dem tidigare än annars. Efter en stunds promenerande fick hon syn på en skepnad längre bort. Än kunde hon inte utala sig om vad det var, men hon kunde åtminstone se att den kom emot henne. Alénya stannade, och lät blicken följa skepnaden ända tills det att den kom så nära att hon såg att det var en varg. Av den lilla erfarenhet av livet som hon faktiskt hade, så visste hon att hon inte borde tränga sig på nya vargar, men det frestade att direkt röra sig emot den antagligen ensamma vargen. Dock lyssnade hon på sitt förnuft och stod kvar, tyst.

En ljus skepnad uppenbarade sig framför Kilah efter nästa kulle. En vit varg i det gröna landskapet, kanske höjdmässigt nära Kilah, även om hon själv var betydligt mindre i övrigt. Någon på väg åt motsatt håll till henne själv. Kilah spetsade nyfiket öronen och höjde nosen för att vädra, utan att helt stanna upp. Som vinden låg så kunde hon dock inte uppfatta mycket mer än att det var en främling. En annan tik. Det var med pendlande svans som Kilah fortsatte ner för kullen och fram emot främlingen.
     ”Hallå!” hälsade hon genom ett glatt leende. Främlingen var stilla, tyst. När Kilah kom närmre, tillräckligt nära för att slippa ropa för att höras över avståndet, så hälsade hon på nytt. ”Hej! Hej. Ah, ursäkta att jag tränger på. Får jag ställa en fråga?”

Det kändes som evigheter innan den till färgen bruna vargen närmat sig henne. Av doften att dömma så var det en tik. Fortfarande stod Alénya still, rädd att störa, men då hon hörde rösten från den andre då den kommit tillräckligt nära, lyftes direkt svansen, den lät vänlig. " Hej!" Hon lät sina olikfärgade ögon vandra över tikens kropp, hon såg annorlunda ut emot de andra vargarna hon träffat över tiden. Då vargen återigen valde att komminucera med henne kände hon glädjen över att äntligen träffa en annan varelse som kunde tala med henne. "Ja jo absolut, vad vill du veta?" Svansen rörde sig fram och tillbaka, och de stora öronen, som antagligen var för stora för att vara proportionerliga, var spetsade mot tiken. Hon rörde sig åt motsatt håll jämfört med Alénya, vilket lämnade henne undrandes, vem ville röra sig mot ett sådant oväder? Regn och rusk är inte favoriten, så att säga.

Kilahs svans viftade snabbare när den vita besvarade gesten och hennes hälsning. Hon stannade upp nära den andra och sträckte nosen mot henne för att nyfiket vädra hennes doft. Hon rätade snabbt på sig igen.
     ”Jo, eh, jag har tappat bort min vän. Ceylon. Han är ungefär i din storlek. Gråbrun, lite bitter.” Ett lätt skratt lämnade henne när hon tänkte på vännen. Lite bitter. Hah. ”Du råkar inte ha sett honom?”

Hon var tvungen att tänka efter då tiken frågade efter en grå varg, hon kunde minnas att hon träffat på flera gråa vargar, men hon kunde omöjligt veta vilken av dem som skulle va den där Ceylon. Tiken ruskade på sig och såg återigen på den andre. "Nej, jag måste nog göra dig besviken, jag har stött på ett par gråa, men jag vet inte om någon av dem kan vara din vän".  Hon tog ett steg närmre den andre, drog in dess doft. " Å andra sidan, får jag fråga vad ditt namn är?" Då och då vände hon på huvudet och betraktade omgivningen bakom sig. Solen låg långt ner vid horisonten, och det skulle inte dröja många minuter innan den var borta, borta för denna dagen. Snart vände hon tillbaka huvudet, betraktade den andre samtidigt som huvudet låg lätt på sned.

Kilah hummade förstående och ryckte lätt på skuldrorna. ”Hepp. Jag råkar väl på honom igen förr eller senare.” Hon skulle inte påstå att hon inte saknade vännen. De hade vandrat genom i stort sätt hela landet tillsammans, upplevt Norrskenet och alla underligheter som hänt tillsammans. Hon saknade hans bittra kommentarer och det där leendet han inte helt kunde gömma när de gjort något dumt ihop. Det hade varit roligt. Tryggt. Ibland undrade hon om det ändå hade varit bättre att vänta på honom, men sköt lika snabbt undan tanken varje gång. Hade hon stannat hade hon inte klarat sig över bergen med bara de ärr hon fått. Hon skulle hitta honom igen. På något vis. Kanske hade han redan återvänt hem igen.
     ”Kilah”, presenterade hon sig när den vita frågade efter hennes namn. ”Jag heter Kilah. Och du?” Hon sneglade förbi främlingen, mot regnmolnen. ”Kommer du österifrån?”

Alénya satte sig snart ner och fortsatte lyssna på tiken. Då hon svarade med sitt namn, nickade hon. Kilah, hon smakade på namnet mellan läpparna, enkelt, till skillnad från sitt eget. Det var inte många som faktiskt kunde uttala det på rätt sätt, men å andra sidan så var det inte som berörde henne särskilt mycket. "Jo, mitt namn är Alénya, och ja jag kommer österifrån" Återigen vände hon huvudet och såg bakåt, men snart vändes det tillbaka till Kilah "Eller ja, jag har vandrat runt en del, jag föddes i närheten av Måntemplet, men sedan min.." Hon pausade lite där, innan hon fortsatte "Då min mor dog så stack jag vidare på egen hand, så nu vandrar jag mest runt, jag är lite tom på idéer för vad jag ska göra nu" Bara tanken på sin mamma fick tiken att rysa, men hon sken upp igen så fort hon släppte tanken "Men jag antar att du är på väg österut? " Hon kände kylan komma då solen nu gått ner helt. Snart kom hon att säga något som gjorde henne själv förvånad "Om du inte har något emot det, jag menar i och med att vi inte känner varandra, så kanske jag kan följa dig? Om du inte har något emot det vill säga?" Nervöst lade sig svansen ner mot marken och tungan fuktade mjukt läpparna.

Kilah nickade medan främlingen – Alénya – talade. Hon var på väg att säga något när Alénya berättade att hennes mamma dött, men fick inte fram orden förrän den vita fortsatte tala. Hennes tankar rörde för ett kort slag vid Kilahs egen familj. Cuywends. Kian. Småsyskonen. Hon hoppades, så innerligt, att de hade det bra. Hoppades att hon skulle få se dem igen.
     ”Säkert att du vill vända tillbaks österut när du precis kom därifrån?”, svarade Kilah med ett lätt skratt. Hon höjde på ena ögonbrynet. ”Jag är på väg ditåt.” Hon lyfte ena tassen och viftade i riktning mot regnet. ”Mot Mardouf. Eller, ja, savannen efter sen, men Mardouf är på vägen. Har du sett Mardouf? Det är häftigt. Hoppade däröver en gång.” Hon flinade brett åt minnet. Ceylon hade inte varit imponerad. Åtminstone inte av själva idén, och sannerligen inte av risken den inneburit.

Alénya lyssnade glatt och flinade stort då Kilah berättade, vart hon skulle. "Nej jag har ALDRIG faktiskt varit i Mardouf, jag gick förbi men inte hela vägen dit!" Hon vände sig mot horisonten och så att regnet verkade värre än innan, men än hade det inte tagit sig hit. "Tja, Om vi väntar till gryningen då regnet förhoppningsvis avtagit så har jag inget emot att följa dig" Även om hon skulle uppskattat att fortsätta västerut så hade ju tiken inget för sig. "Jag var ju på väg västerut, typ mot Azhekaslätten... eller nått" Tiken fnissade lite då hon insåg att hon inte hade en endaste plan med framtiden "Å andra sidan, ett uppdrag med dig är väl roligare än att gå runt själv? inte sant?"  Återigen kunde hon inte håla sig för att fnissa, vilket fick svansen att mjukt röra sig mot marken.

Öronen vek sig tillfälligt utåt på Kilahs huvud när Alénya svarade, osäker på främlingens betoning. Menade hon att hon inte hade varit där, eller var det ett skämt? Hon var inte säker. Hon dröjde inte särskilt länge på det.
    ”Ah, ja jo.” Kilah skrattade lätt. Hon kliade sig bakom ena örat med baktassen utan att sätta sig ner. ”Jag hade faktiskt tänkt försöka hinna dit innan det hinner sluta?” Kilah tyckte om regn. Det hade varit en så viktig del i hennes liv under uppväxten på savannen. De långa torrperioderna mellan regnen satte sin prägel. Regn var för henne något som innebar liv. ”Känns som en omväg om du ska till Azheka, men jag tänker inte hindra dig om du vill följa med”, skrattade hon. Hon tittade mot regnmolnen igen. Hur långt bort kunde de vara? Ett par timmar, om hon höll god fart? Kanske.

Då tiken framför henne skrattade, sedan menade på att hon ville dit innan regnet slutat, det var konstigt för Alénya. Kunde man ens uppskatta regn på det viset? "Så du menar att du ska dit i regnet? varför?" Alénya gav henne ett förvirrat uttryck, hon kunde verkligen inte förstå. "Jag hade ingen egentlig plan med att dra till Azheka, så jag skulle gladeligen följa dig, men jag gillar inte regn" Hon avslutade tvärt, och började sedan skratta "Mjaa, lite regn kanske man inte dör av då" Hon kunde ju iallafall testa, regnet kunde ju inte mer än att gör henne blöt, riktigt blöt. Hon rös av tanken.

”Jag gillar regn?” skrattade Kilah som svar. Hon mötte Alényas blick när denna fortsatte prata. Hennes svans viftade glatt. ”Du får välja. Och jag hindrar dig inte från att vända igen innan regnet om du ångrar dig. Om du följer med, vill säga.” Hon höjde båda ögonbrynen, innan hon började röra på sig. Till en början långsamt för att se om Alénya tänkte följa efter eller inte.

Nu stod hon i valet och kvalet, regn eller inte regn, äventyr eller tråkigheter? Då Kilah började röra sig mot regnet, vände hon huvudet västerut, men ångrade sig. Snabbt travade hon ikapp Kilah, och saktade ner såfort hon var ikapp. " Jag hoppas att du inte är tystlåten av dig, för då har vi nog problem!" Alénya skrattade fram orden. Hon höll bara tyst i några minuter innan hon glatt började prata om historierna om sin pappa, om sina resor och hur hon ständigt letade nya äventyr. Svansen rörde sig sida vid sida, och ögonen var gladare än de varit på många veckor.

Kilah log brett när hon hörde Alényas steg, och mötte roat den vitas blick när denna kom upp vid hennes sida. ”Hah! Du kan ju försöka stoppa mig från att prata!” Hon lyssnade glatt till Alényas berättelser, och infogade egna historier om sånt hon sett och upplevt medan de långsamt rörde sig över gräslandskapet. Mot det avlägsna regnet.
 
[Vad sägs om att avsluta här? Kändes som en fin punkt att bryta vid <’: Vi kan ta ett nytt roll vid Mardouf om du vill fortsätta med dessa båda :D Hojta på mig i chatten bara!]

Jo absolut c: fortsätter gärna i ett nytt roll ;)