Trotts att det regnade låg Lucius ute på slätten och vilade. Regnet droppade av hans tjocka päls och hanen hade ögonen öppna. 
En dag som denna fanns det bara en sak att göra, vila.
Men något fångade hans uppmärksamhet. En doft, en främling. 
Hanen sträckte på sig, först hade han inte tänkt att utforska vem det var men han ändrade sig snabbt.
Lucius reste sig upp, kollade sig omkring och sedan bar det av mot denna obekanta doft.

[Ledsen om jag varit seg, men här kommer det :'D]

Äntligen var hon på väg hem. För varje steg hon tog kunde hon känna hur hon närmade sig Kaiwood. Hon längtade efter skogen, efter flocken. Efter att få meddela de nyheter hon hade åt Shiva och Kali. De skulle bli så stolta. Mor skulle ge henne den där nöjda blicken som alltid fick henne att sträcka på sig, och Shiva kanske till och med skulle säga att hon hade gjort ett bra jobb. Bara tanken på det hela fick henne att flina stort. Ja, hon hade gjort ett bra jobb.
Detta fick henne att öka på stegen lite där hon vandrade över slätten i regnvädret. Hon var utvilad, och tanken på att hon snart var hemma gav henne extra krafter. Det dröjde inte länge nu. Inom två dagar skulle hon nå Kaiwoods gränser.

Men så tillstötte något som inte riktigt var planerat.Hennes kraft uppmärksammade ett annat sinne, en främmande varg. Och med en fundersam min lät hon blicken svepa över området samtidigt som hastigheten hon vandrade i saktades ner. Och mycket riktigt, där borta kunde hon skymta en siluett som rörde sig. Det verkade som att denna vandrade i hennes riktning.
En kort suck undslapp Paimonia. Hon hade inte velat stöta på något som hindrade hennes färd, men vad skulle hon göra? Springa i från den andre? Låtsas att hon inte sett främlingen? Denne skulle väl ändå vandra mot henne.
Kort undrade vad denne ville. Var det en sådan som bara var pratsjuk, eller kanske det fanns mer att hämta? Nyfikenheten vaknade i henne. En blick kastades mot norr, mot henne. Ja, vad tusan. En kort paus kunde hon väl ta. Det vore faktiskt skönt att vila benen en liten stund.
Så hon stannade upp, inväntade främlingen som närmade sig henne.

Då Lucius snart var mycket nära stannade han upp, gav främlingen tre lugna, men kalla blickar.
Hanens sex ögon studerade denne hona han stött på. Och hennes doft.. ja hennes doft påminde honom om någonting, han kunde bara inte komma ihåg vad.
Lucius sträckte på sina tre huvuden och nu var blicken mycket mildare. Han hade fortfarande inte skakat av sig hela tröttheten, men det syntes knappt på hans hållning.
"Var hälsad" Sade han högt nog för att hon skulle höra honom.

(förlåt för seeeeegt svar, har haft lite fullt upp D;)

Stillsamt betraktade Paimonia främlingen som rörde sig allt närmare, och huvudet lades aningen på sned då det var något som inte riktigt stämde med dennes siluett. Och när främlingen så gjorde en svag sväng för att korrigera riktningen denne vandrade i kunde Paimonia klart se vad det var som fångat hennes uppmärksamhet.
Tre huvuden. Den främmande vargen hade tre huvudet.
Öronen vinklades bakåt och med en blick som nästan var äcklad granskade hon den andre som vandrade närmare. Första reaktionen sade henne att det var något fel, något annorlunda som borde raderas. Men sedan kom fascinationen svepande över henne i mjuka vågor, och den äcklade känslan dämpades mer och mer. För trots allt... Tre huvuden! Det var nog inte så vanligt, och ganska häftigt faktiskt, nu när hon tänkte på det. Hur kom det sig att en varelse som denna hade fått tillåtelse av Gudarna att vandra på jorden?

Öronen spetsades igen, och ett svagt leende lades på hennes läppar då hanen talade. Det var en djup stämma, faktiskt ganska trivsam att lyssna till.
"Var hälsad på dig själv, främling." Tonfallet hon talade med var mjukt och varmt. Paimonia lät blicken glida mellan de tre ögonparen, smått osäker vilket huvud hon borde se på. Samtidigt kände hon en spänning stiga inom kroppen. Det här var verkligen spännande!
Hon undrade vad hanen ville, men höll frågan inom sig. Tålamod var guld värt, och tiden skulle nog utvisa det hon undrade över.

Lucius stannade upp en bit framför henne. Hanen skådade honan från topp till tass med deras 6 ögonpar.
Vinden smekte hans päls och den rörde sig stillsamt.
Regnet hade lugnat ned sig och hanen var prydd i små droppar samt att det droppade från hans hakor.
"En dag som denna hade jag inte förväntat mig att stöta på en annan individ. Dock finner jag det alltid intressant med nya möten" Lucius mittersta huvud kollade henne i ögonen, sedan harklade han sig "Vårt namn är Lucius. Vad är ditt, varginna?" Frågade han sedan och log.
Den bredaxlade hanen hade satt sig ned, han kände att det kunde han göra i hennes närvaro. Men man kunde aldrig vara helt säker, därför var han beredd att resa sig upp utifall.

Paimonia granskade den underliga vargen hon nu hade framför sig, samtidigt som nog noggrant lyssnade till varje ord denne sade. Detta var verkligen en underlig syn... Hon var ganska säker på att detta var en ovanlig åkomma. Tre huvuden, extra ordinärt! Hon blev smått förvånad när varelsen presenterade sig med ett namn... Hade inte varje huvud ett eget namn? Hon lade sitt egna huvud på sned samtidigt som hon undrade över saken. Det verkade konstigt med bara ett namn.
"Paimonia," sade hon för att presentera sig själv, utan att riktigt tänka på att hon var otrevlig. Men här var något annorlunda, och hon hade inte riktigt tid att tänka på världsliga saker som artighetsfraser.
Ögonen kisade en aning medan hon lät blicken glida från det ena huvudet till det andra, till det tredje.
"Så, vad är grejen med tre huvuden?" frågade hon, återigen utan att tänka på varken tonfall eller hur hon formulerade sin fråga. Hon hade inte tid att vara trevlig. Paimonia ville bara veta vad detta var, så att hon kunde återvända till sin färd mot sitt älskade hem.



[13/11 -17 TVÅNGSAVSLUTAT då detta stått stilla i ett år nu. Kanske de kan mötas en annan gång istället (: ]