Ett lätt duggregn föll över den gröna skogen och Nyke hoppade glatt omkring mellan träden och plaskade i alla vattenpölar som kom i hans väg. Det var ovanligt med regn såhär under sensommaren hade han fått höra från de vuxna, och det gjorde bara händelsen roligare. Tidigare under dagen hade han suttit i lyan och lyssnat på insekterna surra och vinden riva i de gröna trädtopparna, det lät nästan som havet och då han blundade trodde hans sig kunna känna saltdoften. Han hade sedan, efter en noggrann putsning från sin mor, gett sig ut i världen med målet att göra sig så skitig som möjligt igen. Den vita pälsen var vid det här laget grå och brun ända upp till magen och valpen gav inte ifrån sig några tecken på att han skulle hejda sig.
Men till slut måste även de mest uthålliga av krigare vila, och det gällde även den lilla hanen. Med en pust slog han sig ner ovanpå en sten och blickade ut mellan träden. En bit bort fanns en dunge med bambu där han och hans syskon brukade leka kurragömma, och omkring honom fanns mestadels björkar. Han flämtade lätt där han låg och den lila blicken sökte sig till himlen, molnen började skingra sig och regnet drog vidare in över numoori. Snart skulle det helt upphöra att bevattna Acheratis marker. Öronen klippte till ovan hans huvud och han vred nosen mot kusten. Det var ännu långt dit men han kände på sig att något hände där ute, och undrade om han kanske skulle gå iväg och undersöka det. Kanske. Men han ville inte gå ensam så långt ifrån lyan.


[Nyxe och Nace]

Den unga vita honan hade varit ute på äventyr i princip från den stund hon vaknat, som de allra flesta dagarna. Det fanns så mycket att se på och upptäcka, att lära sig. Ibland förstod hon sig inte på att hennes bröder inte såg på världen på samma sätt hela tiden. Alla möjligheter som måste finnas där ute i världen. Än hade hon inte sett mer än Acheratiskogen, och ivern brann inför den dag hon skulle få tillåtelse att ta sig längre ut på sina upptäcktsfärder, men för tillfället räckte detta. Hon hade inte sett allting som den här platsen hade att erbjuda ändå. Det lätta duggregnet som föll berörde henne inte, det var snarare endast behagligt där hon för tillfället lugnt vandrade fram mellan trädstammarna. Den vanligtvis vita pälsen hade färgats allt mer grå efter en hel förmiddag med stojande, modern skulle säkerligen sucka åt henne igen, tätt följt av det vanliga leendet innan hon skulle ta sig an att rengöra henne. De levde ett rätt så idylliskt liv, och även om hon inte var medveten om just hur lyckligt lottad hon var över att vara älskad och ha sin familj nära så var hon ändå tacksam för att de fanns. Ett vagt rasslande fångade hennes uppmärksamhet, men innan hon hann agera så rusade en hjort ut framför henne i blind panik, vilket som resultat fick henne att instinktivt teleportera sig. Hon hade bara nyligen upptäckt kraften, faderns kraft, och hade ingen som helst kontroll över den. Hon kunde aldrig använda den när hon ville, men när helst hon blev skrämd eller överraskad så skulle den envist nog ta henne någonstans. Sekunden efter att blicken hade legat på hjorten så fann hon sig stirra ner på marken under henne, från ett antal meter upp i luften. Hon föll fritt vilket resulterade i ett närmast frenetiskt flaxande med benen. ''Aaaaaaaah!''. Ett skrik hann lämna hennes mun just innan hon landade i mitten av en buske. Hon fick kämpa lite för att komma loss och kravla sig ut ur busken. Hon hade som tur var inte skadat sig, eller ja, stoltheten hade ju fått sig en törn. Speciellt då hon vände upp blicken och fann en av bröderna ligga ovanpå en sten inte långt därifrån. Det var ju just typiskt. Han kunde omöjligen ha undgått att höra hennes patetiska skrik och sett hennes misslyckade...landning. Hon harklade sig vagt innan hon började plocka kvistar ut pälsen. Det här skulle hon nog få höra under lång tid.

Det låg ett blekt ljus över Acherati. Disiga moln täckte himmelen som annars brukade synas klart blå ovan de täta trädkronorna. Ett lågmält smattrande stämde in med cikador och gräshoppors eviga gnisslande sånger. Skogen sov aldrig och för de flesta utbölingar skulle ljudet vara outhärdligt – men född och uppvuxen i det ständiga brusandet rörde det honom inte i ryggen. Det var inte mer än ett bakgrundsljud.
     För ovanlighetens skull hade trion av syskon splittrats denna morgon. Olika intressen hade lockat dem isär. Men nu efter några timmar på solouppdrag hade ynglingen tröttnat. Tristessen började långsamt krypa honom under skinnet. Vart är dem?
     Den trubbiga nosen var som fäst i marken när han sökte efter deras dofter. Nyxes spår träffade honom plötsligt och valpen ändrade med ens riktning. Stegen ökade takt i iver när lukten blev starkare. Mer än en gång snubblade han till när han glömde tänka efter vart han satte tassarna.
     Den intensiva spårningen avbröts av ett gällt skrik. Nyxe? Instinktivt höjde Nace huvudet och öronen ställde sig spänt på hans huvud. Ett tungt rasslande, som om någon ramlat ner i en hög av löv ljöd bara några ormbunkar bort. Med hetsiga steg närmade han sig och stack fram huvudet mellan de stora ormbunksbladen. Synen han möttes av var hans syster som kravlade sig ur en buske, och Nyke som låg ovan på en större sten.
     ”Nyxe! Gick det bra eller? Vad gjorde du?” Orden var snabba, hattiga. Systern verkade inte skadad, men hon kunde ju ändå ha ont. Med några lätta stön trängde han sig igenom buskaget och fram till henne för att inspektera efter skador. När han inte hittade några hjälpte han plocka de sista löven och kvistarna ur pälsen på henne.

Nyke låg och tänkte på just ingenting alls då hans syster plötsligt uppenbarade sig fem meter upp i luften, och sedan störtade ner i en buske. Han kunde undgå att ge ifrån sig ett litet skratt, men sedan reste han på sig och stämde in i broderns oro.
"Är du ok?"
Frågade han och såg på systern med en frågande min. Hans tassar tog mark o han gick fram till systern för att inspektera henne närmre. Försiktigt nosade han på hennes kind och nafsade henne lite lekfullt i örat för att muntre upp henne. Regnet hade nästan slutat nu och han ruskade vätan ur pälsen.

"Du borde öva mer på att kontrollera din kraft"
Sade han sedan med en vuxen min. Syster hade till och med en fader med samma kraft som henne, hon hade inga ursäkter för att ligga efter i träningen. Även om han själv inte bemästrade sin kraft helt heller.


[sorry för kort]

Hon kunde höra Nykes skratt  klinga i bakgrunden, vilket endast ökade skammen hon kände för tillfället. Hon muttrade något ohörbart åt honom då han frågade om hon var okej. Visst, hon brukade ha roligt på deras bekostnad, och det var väl inte mer än rätt att de egentligen också gjorde så, men hon gillade det inte mer för det. Sekunderna senare dök även den andra brodern upp, Nace, med ett något oroligt uttryck. Han skrattade åtminstone inte, utan hjälpte henne, till hennes vaga förvåning, att plocka bort kvistarna från hennes päls. ''Det är den här nedrans kraften, jag kan inte alls kontrollera den'' svarade hon honom med en låg suck och vände sedan blicken tillbaka till Nyke då han återigen talade. Hon himlade vagt med ögonen åt hans ord innan hon gav ifrån sig ett vagt skratt. ''Lätt för dig att säga, du har inte en kraft som kidnappar dig och placerar dig vart helst den känner för det, när du minst anar det. Det är bara tur att jag inte hamnat inuti ett träd eller något ännu''. En fnysning lämnade henne innan hon tog några steg framåt och snodde runt så att hon hade uppsyn över bägge bröderna. Hon haltade lite när hon gick, måste ha landat lite galet på en av framtassarna, men det var inte allt för farligt.

Ett smått bestört uttryck infann sig i hans anlete vid Nyxes uttalande. Öronen sjönk tillbaka något och blicken växlade emellan syskonen. Nace kunde på ett sätt förstå frustrationen från systern; hans vindkrafter tycktes omöjliga att manövrera från tid till tid. Men att inte kunna kontrollera sig egen kropp? Tanken var om skrämmande.
     ”Det skulle vara oturligt!” Kommenterade han med ett mjukt skratt för att försöka lätta stämningen en aning. ”Hej! Min syster är ett träd!” Rösten var skådespelat överlycklig och han kastade huvudet fram och tillbaka med meningens rytm. Återigen skrattade han lite och såg prövande emellan systern och brodern. Nace, alltid där för att försöka muntra upp.

Nyke stod tyst och tillät sin syster tala till punkt. Han visste att hon behövde få det hela ur systemet och ville inte hetta upp henne mer genom att avbryta. Dessutom tyckte han lite synd om systern, det var aldrig kul att misslyckas inför andra.
"Du vet att jag kan hjälpa dig eller hålla dig sällskap när du tränar om du vill, pappa har säkert mycket att säga också.."
Sa han med en vuxen min. Men ett vänligt skratt lämnade honom då brodern skämtade på sitt sedvanliga vis. Han ruskade på sig som för att skaka av sig hela händelsen, och nafsade busigt mot broderns öra.
"Kull, DU ÄR!"
Ropade han glatt och backade snabbt några steg utom Naces räckhåll.

Ett flin lade sig på hennes läppar då hon hörde Naces skämtsamma kommentar. Endast tanken på att fastna med ett träd genom kroppen fick det att gå rysningar längs med hennes ryggrad, men det var ingenting som hon delade med sig av, inte för tillfället. Istället så knuffade hon vagt till honom med tassen, vilket som följd fick henne att grymta vagt av värken som fortfarande satt kvar i tassen. ''Ett träd som kanske mosar dig om du inte är försiktig!''. Skämtsamheten hade börjat återvända till henne, sinneslaget börjat återgå till det normala. Hon vände sedan den blå blicken till Nyke då han fortsatte att tala, praktiskt taget erbjöd sig att hjälpa henne träna. Det var väl på sätt och vis trevligt, att han brydde sig, men det skulle nog inte tjäna mycket till om hon inte ens visste vart hon skulle börja. Det var ju inte som att det var en direkt offensiv kraft som hon kunde sparra med någon annan. Innan hon hann svara på det han sagt så hade han initierat en lek, och hon var inte sen med att ta sig upp på tassarna igen och flytta sig bort ifrån den kullade brodern. Smärtan tycktes med ens obefintlig, det fanns viktigare, roligare saker att lägga tankar på.

Roat skrattade Nace åt sin systers kommentar. En lättnad genomsyrade honom då hans försök att muntra upp stämningen. Svansen började svänga bakom honom i en glädjefull triumf.
     Broderns tänder i hans öra fick honom att häftigt rycka till innan han insåg dess mening. Genast formades ett slugt uttryck i hans bleka anlete. Ett smalt flin fick de mörka läpparna att sträcka på sig. Med ett ej så välplanerat språng närmade han sig brodern. Den karaktäristiska osmidigheten hos honom gjorde sig åter påmind, då han trampade fel med högra framtassen och vacklade till. Precis innan han höll på att slå i marken med sin högra sida av bogen så lyckades han finna balansen igen. Ett ekande skratt lämnade honom för att dölja skammen. Typsikt, typiskt, typiskt, bannade han sig i tankarna. Det hade alltid varit ett av hans kännetecken, men det gjorde det inte mindre pinsamt. 
     Så fort han var uppe på benen igen, snodde han kvickt runt för att lokalisera Nyxe. Trots att Nace var närmare Nyke i avstånd, försökte han använda sig av överraskning. Med ett långt skutt tog han sig fram till henne. Kanske var det ett fult spel att ta henne då han visste att det skadade benet kanske höll henne tillbaka, men han lät inte det stoppa honom denna gång. Istället sträckte han ut frambenet och puttade till systern på höften. ”Kull!” tjöt han och skyndade sig bort från henne i sidled, med blicken målinriktat fäst på henne.

Med återhållna fnissningar och alla muskler på helspänn inväntade han broderns drag. Då denne gick på Nyxe så kunde han inte hålla sig från att ge ifrån sig ett kaxigt skratt, och han backade genast några längre steg bakåt. Funderade på om han skulle ta tillfället i akt och testa sin kraft lite gran. Med ett glatt leende tog han några glädjefulla skutt framåt mot systern, vände sig sedan om och pilade iväg i en hög hastighet ifrån henne. Detta upprepade han några gången men höll sig hela tiden på precis tillräckligt långt avstånd från henne.
”Kom igen då din lilla trädstock”
Ropade han retsamt, men det fanns en underliggande vänlighet i rösten.

Då Nace lyckades få tag på henne så vände hon sig mot honom och var precis på väg att göra ett utfall mot honom då en tanke slog henne. Hon fejkade att hon trampade snett och som resultat fick alldeles för ont i tassen för att kunna röra sig ordentligt. Hon haltade sig fram och gjorde några halvhjärtade försök att få tag på dem, försökte spela på deras samveten och empati. I hennes anlete såg man dock bara irritation och möjligen lite smärta. När bröderna som minst anade det så satte hon av i full fart, tog ett språng och använde en av trädstammarna som springbräda för att snabbt byta riktning och därmed också lyckas få tag på Nyke med ett hårsmån. ''Kull!''. Ett klingande skratt steg ur hennes strupe i samma stund som hon sprang iväg ifrån honom igen. Försvann in mellan några busksnår som hon visste skulle sinka hans fart. Hon var inte medveten om att de vaga viskningarna hon alltid hörde från naturen egentligen var en kraft. Det var bara någonting naturligt för henne, någonting som funnits där så länge hon kunde minnas. De gav henne alltid vaga uppmaningar om vad som skedde omkring henne, nästan så att hon kunde veta vart i jorden brödernas tassar ibland slog i. Det fungerade dock långt ifrån felfritt eller hela tiden, men ibland fanns det där, som ett sjätte sinne.

När systern trampade snett och genast förlorade en fördel i leken kände han sig genast skyldig. Det hade varit ett oschysst spelat av honom, att kulla henne som var skadad. Det hade säkert slutat i att Nace haft kullen för all evighets evighet, men det hade åtminstone inte lämnat honom med dåligt samvete.
     När systern plötsligt tog ett språng och helt oväntat kullade brodern ryckte Nace till. Hade hon lurats? ”Hörruuuu”, klagande Nace men fnittrade lätt till. ”Det är fult att luras!”, ropade han efter henne när hon med stort försprång sprang in emellan några buskar. Fort försökte han greppa situationen och insåg hur nära han var brodern. Med ett tjut i panik ilade han efter systern i ett försök att fly undan Nyke.

Plötsligt, efter en imponerande fint från sin syster, fann Nyke sig själv vara den kullande igen. Med en vild uppsyn kastade han sig efter syskonen och jagade dem genom skogen. De var alla snabba men Nyke hade sin kraft till fördel. Men han var ännu ung och oerfaren och givetvis gick det inte riktigt som han tänkt sig. Snabbheten trappades upp i den nivå att han inte längre hade koll på vart tassarna hamnade och snart snubblade han och föll handlöst ner på marken. Ett bubblande skratt åt sitt eget misstag lämnade honom och han märkte att syskonen stannade av, om än på säkert avstånd, för att kolla om han var ok.
Nyke reste sig och ruskade om den lite ömma kroppen, sedan gav han sina syskon ett brett leende. Men något bakom dem fångade hans uppmärksamhet och leendet försvann från de mörka läpparna.
"Vad är det där?"
Frågade han och nickade emot den vit rök som spred sig från skogens utkanter. 


[Det är alltså dimman de ser, tänker att de lekt sig ut till Acheratis absoluta utkant. Hoppas det var ok med lite PP, om inte så ändrar jag <3]

Hon hade inte riktigt stannat av, men hon hade saktat av på farten för att kunna slänga en blick bakåt och se vart bröderna befann sig. Nace var inte sen med att följa efter henne för att komma bort ifrån brodern. De båda visste dock att han var betydligt snabbare än dem om han fick chansen. Då hon såg att även Nyke följde efter dem så vände hon tillbaka blicken framåt och ökade takten igen. De jagade varandra mellan träden, över stenar och genom buskar. Hon var sällan så lycklig som när hon var med sina bröder, sin familj. Det fanns ett speciellt band där som hon hoppades att ingenting i världen skulle kunna bryta. Det var dock någonting som var omöjligt att förutspå, men hoppas kunde man ju alltid. Då en dov duns hördes så stannade hon tvärt upp och vände sig om, möttes av synen av Nyke som slagit i marken. Hade han sprungit för fort för att kunna hålla sig upprätt igen? Verkade som det. Hon var precis på väg att ta sig fram till honom för att se om han var okej då ett skratt steg ur hans strupe. Det verkade inte vara någon större fara med honom, och då han sedan reste sig upp så förstärktes den känslan. Det var dock någonting som fångade hans uppmärksamhet och fick leendet på hans läppar att dö ut. Då hon hörde hans ord så vred hon huvudet bakåt och kunde mycket riktigt skymta vad som såg ut som ett tjockt vitt lager av...någonting. Var det rök? Dimma? Svårt att avgöra. ''Jag vet inte, men låt oss kolla upp det''. Hon hade släppt alla tankar på leken då äventyrslusten tagit tag om henne igen. Hon var oftast den som drog dem alla ut på diverse upptäcktsfärder och liknande. Det fanns ju så mycket att se och uppleva, hur kunde man låta bli? Hon hade redan satt kroppen i rörelse och slängde sedan en hastig blick bak mot bröderna. ''Kom igen då, eller är ni rädda?''.

Känslan av att bli jagad gav valpen hjärtklappning och det pirrade överallt. Det var svårt att inte låta exalterade pip lämna honom då han kämpade för att inte låta brodern hinna ikapp. Ljudet av Nyke som med en häpnadsväckande fart kom efter dem manade honom att springa fortare. Brodern kunde inte ha varit långt efter honom när han ramlat omkull. Nackdelen med den banbrytande hastigheten. Nace låste benen under sig och stannade med en tvärgir. Fort och smidigt, innan han ens stannat upp helt lyckades han vända sig för att se så att syskonet inte farit illa. När ett skratt lämnade honom släppte oron med ens.
     Naces lila ögon följde broderns och möttes av synen av vit dimma. Den låg så tät så det såg ut som en vägg. Det gick inte att se mer än de främsta raderna av stammar, resten var begravt under ett tjockt, vitt töcken. En bekymrad min klädde hans ansikte när han såg på Nyxe som genast tagit befälet. Hennes uppmaning fick honom att bita ihop lite.
     ”N-neej”, kontrade han, uppenbart något osäker. ”Men far kanske undrar var vi är”, försökte han. Det var omöjligt att stoppa systern när hon tänt sin äventyrslust. Tänk de om inte hittade ut?  Dimman såg väldigt, väldigt tät ut. Något segt och dröjande följde han efter Nyxe.

[Jag DÖR Nace är så cute!]

Nyke stod stilla och betraktade den stora vita väggen som bredde ut sig framför dem. Man kunde inte se vart den slutade varken på höjden eller bredden. Med en lätt rynka mellan ögonbrynen försökte han lista ut vad det var för något. Men systerns utmanande ord avbröt hans funderingar. Han log svagt emot henne men dröjde några ögonblick innan han följde efter henne. Han gav den vita väggen en sista tveksamt blick innan han satte sig själv i rörelse.
"Kom Nace, det går bra"
Sade han med en värme i rösten och nickade kort åt brodern att hänga med.

Då de trädde in i dimmorna var det som att komma till en annan planet. Deras vita pälsar flöt ihop med luften och man tappade snart orienteringen. Det var knappt man visste vad som var upp och ner i det vita täcket.
"Vi håller oss nära varandra.."
Sade han med allvarsam röst, och en lika allvarsam min även om han tvivlade på att syskonen kunde urskilja den genom sjoket av dimma.
"Så att vi inte tappar bort varandra"
Lade han till, för att systern inte skulle få för sig att trotsa honom bara för att. Hon var ändå en så pass förståndig individ att hon borde förstå att de gjorde bäst i att hålla ihop, speciellt då hon presenterades med en orsak.
Ett svagt väsande ekade runt dem och Nyke kunde inte låta bli att rycka till. Han sneglade runtom sig, och var det inte en skugga han såg flyta iväg genom dimman snett bakom honom? Öronen vreds långsamt bakåt och det var med en lätt tveksam min han fortsatte genom dimmorna.

Den vita väggen slog emot dem, bar med sig en vagt fuktig doft. Efter endast ett par meter så kunde den unga honan inte längre urskilja sina tassar när de placerades nere på marken. Till och med formerna av de allt mer glest placerade träden hade blivit väldigt otydliga tills man endast befann sig någon kort meter ifrån dem. Äventyrslusten brann inom henne, men där hade även en vag oro börjat gro. Tänk om de gick vilse och inte hittade hem igen? Eller tappade bort varandra? Som om brodern läst hennes tankar så påpekade han sekunderna senare att de borde hålla sig nära varandra, och hon höll med honom. Hon nickade vagt, men kom sedan på att det troligen inte skulle synas alls. ''Ja det är nog bäst'' svarade hon och saktade av lite på takten för att hålla sig i närheten av bröderna. Där vandrade de tre syskonen, näst intill osynliga med sina vita fällar, fram genom dimman tillsammans. Nyxe hade börjat tappa uppfattningen om hur länge de ens hade vandrat, eller vart de var på väg men då känslan av ett annat underlag mötte hennes trampdynor så stannade hon upp. ''Vänta, vad är detta? Sand?''. Hon vände bak huvudet åt det håll där vars bröderna befann sig även om hon knappt kunde urskilja dem. ''Mor och far blir nog inte så glada om de märker att vi lämnat Acherati...''. Hon ville följa äventyrsinstinkten och vara rebellisk, men det var en känsla som hindrade henne, och det märktes nog på den något fundersamma stämman hennes röst antagit. Hon hade förväntat sig att det skulle vara mer intressant, men än så länge så hade de inte hittat någonting alls. Vilken besvikelse. En låg suck lämnade henne. ''Vad vill ni göra?''.

| Haha, udda svar, men ett svar i alla fall |

Det var tvekan i varje steg han tog. Varför stannade jag bara inte? Varför sa jag inte bara nej? Varför- Tankarna avbröts tvärt då han snubblade över en upphöjd rot. Den lilla sekunden som uppehållit honom fick honom nästan att tappa siktet av sina syskon som bara var någon meter framför honom. Skräckinjagat skyndade han sig efter dem.
     Det var en isande fasa som spred sig i bröstet när han tycktes höra röster och silhuetter som rörde sig i det vita töcknet. Det var omöjligt att veta om det han såg var ren fantasi eller riktigt.
     Samma stund som systerns röst gjorde sig hörd lade även han märke till den mjuka, korniga sanden under hans tassar.
     ”Oj”, andades han förundrat. Hur länge hade de vandrat? Skulle de ens hitta tillbaka nu? En tung ångest fick det att stocka sig i halsen. Kunde inte bara far komma, skälla lite på dem kanske, och sedan tvinga dem hem? Då hade Nace varit nöjd.
     ”Kanske...”, började han långsamt som svar på systerns fråga. ”Borde vi gå tillbaka? Eller?” Den lila blicken såg något osäkert och prövande på sina syskons. 

[Nace är tönten i syskonskaran. xD]