Han var ensam igen. Ensam, och hungrig. Den lilla ugglan landade på marken vid en utav alla pilar i denna skogen. Det var en märklig uggla, pytteliten och med taggar längs ryggraden. Den hade även färger som man oftast inte ser på en uggla.
Ugglan suckade, som ett mycket större djur. Kanterna av ugglan började skimra och den växte i storlek. Dubbel storlek, tredubbel storlek, sjudubbel storlek tills det stod en mycket stor varg där ugglan hade varit. Förvandlingen hade bara tagit någon sekund, men när vargen stod färdigförvandlad brummade magen surt. Om magen hade varit tom när han var uggla var den ännu tommare nu. Ett stön som lät nästan smärtsamt undslapp vargen innan han satte av mellan pilarna i jakt på dem vita hararna. Inte för att han gillade att döda de vackra hararna - de gav ändå inte så mycket mat - men han orkade inte ta sig någon annan stans för att jaga.
Hararnas doft fanns överallt och han stötte snart ihop med en färsk doft. Han följde doften och hade snart klarat av jakten. Med en lite fullare mage tog han sig till en bäck, lade sig ner och bestämde sig för att det var en utmärkt plats att vila en stund på.

(Ursäktar det här, men just nu var det det bästa jag kunde få fram ^^'')

Trippande, smygandes på sina tass spetsar smög hon omkring bland pil träden. Det var vackert, annorlunda och nästan.. Magiskt! 
De små varelserna, bytesdjuren, fanns det mycket utav. Men de lockade inte hennes hunger utan hennes törst efter att strida.
Hon tränade mycket, brottades med byten som ibland var större än henne själv. Hon åt sällan, för hunger kände hon inte riktigt att det behövdes varje dag. Hon åt sig propp mätt ena dagen och höll sig på det i drygt 3 dagar. Kanske var det för att hennes mor, innan hon tappat minnet, lärt dem hur man lever ett hårt liv i ett klimat där det inte fanns mycket mat. Men såklart, hon växte fortfarande som ogräs och behövde näring! Men.. Just idag, var det en dag utan föda men med blodiga lekar. Hon hade nästan alltid ett leende på de svarta läpparna, hon var en glad liten valp full av bus och elaka spratt.
Detta skulle bli kul, hon hade siktat in sig på en av de vita hoppande sakerna.

Ett lågt dunsande fick den bespikade varghanen att öppna de gröna ögonen. Det han såg fick honom att rynka pannan och höja huvudet från det mjuka gräset. Han som sett så fram emot att få sova en stund innan han begav sig till andra marker.
En flock vita harar kom skuttande, eller rusande beroende på hur man såg det, mot honom. Harar brukar inte rusa mot vargar, det skulle ha gjort jakten alldeles för lätt.
De längre-än-normalt-långa öronen pekade rakt fram och ögonen följde flocken med harar när de, fem meter innan honom, rusade runt honom och fortsatte i en vid cirkel.
Huvudet vändes snabbt åt det håll hararna kommit ifrån. En mörk, spretig skugga rörde sig bakom några pilar. Den stora hanen reste sig upp och vandrade långsamt mot den mörka skuggan.
"Hallå?" frågade han mot skuggan när han närmade sig.

Hon tog sats, och anföll. Hennes små ben klarade mer än vad man trodde, Scarlett var snabb och väldigt kvick. 
Mitt i allt började alla fly in mellan ett buskage, hon kutade efter med all kraft. Kroppen pressades från mark, hon gjorde ett rejält skutt och lyckades få tag i en av de vita pälsbollarna. 
Hon bet, klöste, sparkade bytet så att den gav sig. Men haren var envis och sparkade tillbaks då hon högg den över halsen. Dess klor rev henne på kinden, hennes reflexer agerade snabbt. Hon bet fast, rullade runt och knäckte nacken på bytet. 
Hon var uppspelt och lekte ytterligare med bytet, bet den i tassarna och slet i den. Bara för att leka av energin lite.
Men då, hörde hon någon tala bland buskarna. 
Scarlett högg tag i bytets huvud så att hon hade öronen mellan käkarna, sedanbar hon den, eller snarare försökte. 
Hon tänkte inte låta någon ta hennes mat..
Tassarna gick smygandes, så diskret hon kunde. Sedan kikade hon ut genom buskarna och såg en taggig individ. Honan vred huvudet lite på sned och rynkade nosryggen. Sedan trädde hon fram och talade, fortfarande med haren mellan käkarna "Hejsan" sade hon utdraget och lite blygt, han såg ju charmig ut. Sedan skakade hon lite på huvudet och rynkade pannan "Jaha, och vem är du?" Sade hon en aningen kaxigt fast som alltid, med en lekfull stämma.

Med ett rasslande trädde en liten varg ut genom busken. Hon hade en av de vita hararna i munnen och öronen spretade ut. Den stora hanen undvek att se in i de döda albinoögonen då han inte gillade att se döden. Istället såg han på valpen och insåg att hon var behornad och hade taggar i ansiktet, liksom han.
Hon talade väldigt tydligt för att ha ett harhuvud i hela munnen. Hon lät rätt kaxig men såg i alla fall nästan vänlig ut.
"Mitt namn är Ninäd." sa han och satte sig ner, lite osäker på om det var smart men gjorde det ändå "Vad kan ditt namn tänkas vara då?" Han såg ner på valpen och log lite, kände lite speciellt för andra vargar med taggar i ansiktet.

Först tänkte hon ärligt talat ifrågasätta honom, 'vad angår det dig?' Tänkte hon och fnös. Men Scarlett granskade honom istället med en lömsk blick. Hon öppnade käkarna så att bytet föll till mark. "Scarlett.. Är mitt namn" sade hon lungt, men bara för att hon granskade den andre. De gula ögonen fastnade på hans hornbeklädda plyte, ganska intressant utseende. "Vad gör du här, nän..ä.. Nänid.. Nej.. Ninäd?" Hon hade problem att uttala hans namn. Ovanligt nog. Men hans namn var annorlunda än de namn hon känner till och stött på som hade varit enkla att uttala. Honan lade tassen på bytets huvud och drog det till sig för att visa att den var hennes! 
Hon var ung, mycket ung och hade en hel del kvar att lära. Hon både saknade disciplin, tålamod och mest av allt hur man uppför sig.. Men hon mindes ju inget från sitt tidigare liv. Så hur skulle hon kunna veta detta när hon inte minns sin mor som uppfostrade henne? Detta var hårda tider, men än så länge hade hon överlevt. Och mycket längre skulle det bli.. Helst föralltid.

Hennes fnysning fick honom att nyfiket spetsa öronen och vinkla huvudet.
'Scarlett.'
 Det hade nästan verkat som om hon inte velat säga sitt namn till honom. Tyst kunde han ju undra varför, men hon skulle nog verkligen inte berätta det för honom om hon varit ovillig att ge ut sitt namn.
Han log roat när hon hade problem med att uttala hans namn. När hon sa rätt nickade han uppmuntrande.
"Är det lättare kan du kalla mig Ed." han var kanske inte helförtjust i sitt smeknamn, men han kunde tänka sig att Scarlett kallade honom det, en varg - en valp dessutom - i Numoori som kallade honom så var inte så hemskt.
Men vad han gjorde här visste han inte riktigt.
"Jag vandrar." svarade han henne utan att komma på någonting bättre att säga "Vad gör du själv här? Leker?" Han nickade menande mot haren på marken framför henne, den som hon lagt tassen på och dragit närmare sig.

Hon tog tassen och lade den över nosen "Ed låter bättre.. Enklare för mig att komma ihåg.." Hon försökte dölja det leende som spred sig på hennes läppar med tassen. "Jag utforskar, tänkte bege mig av söderut sen. Men vet int evad jag ska göra där" Hon visste inte mycket, hade inte utforskat hela landet ännu. Men hon vela finna en plats därhon kunde slå sig ned oh bara slappna av. EN plats där hon var säker på, men som det var nu hade hon inte ännnu hittat den. Men snart kanske det skulle ljusna och Scarlett skulle kanske hita någon att slå följe med. Hon var trottsallt bara valp änu och farorna där ute var något som hon kanske inte skulle kunna klara av på egen tass.


(Ursäkta mina stavfel, datorn vill inte riktigt ta alla bokstäver xc)

Ninäd hinner precis se mungiporna åka upp en aning i valpens ansikte innan hon döljer det med tassen. Han flinar mot henne och sätter sig ner.
"Bra!" säger han innan Scarlett berättar att hon ska söderut. Han fortsätter att le lite busigt medan han öppnar munnen.
"Har du varit söderut innan, Scarlett?" frågar han. Själv har han aldrig varit längre söderut än Slätten, men han har hört att det ska vara varmt längre söderut. Ännu vet han själv inte vad han tycker om varm eftersom han aldrig upplevt det, men han kunde tänka sig att det var lite obehagligt. Kanske skulle han också bege sig söderut någon gång? Se hela Numoori. Det borde han verkligen göra, i alla fall innan vuxen ålder.

Det kändes lättare, mer tryggt vid hanens närvaro. Hon viftade på svansen och tog bort tassen för nosryggen. "Nix, det är därför jag ska vandra ditåt" honan granskade ed's horn och vart nyfiken på nytt. "Är jag oartig om jag frågar vad för sorts varelse du är?" Självklart menade hon ras, vilken ras han var. 
Hon visste inte själv vad hon själv var, en liten varelse med tunga horn på skallen, det visste hon.
Och tack vare dessa horn hade hon en väldigt stark nacke, och även mycket starka ben. Och med tiden skulle hon säkerligen växa upp till den varginna hon velat bli.

Ett bullrande skratt hördes från den sandfärgade vargen när den mindre frågade vad han var för något.
"Egentligen är du väl det, men det stör inte mig!" sa han och fnissade "Jag tror det är meningen att jag ska vara en stenvarg, men dem brukar inte riktigt se ut som jag gör, dem brukar vara mindre och ha kortare ben. Min far tyckte inte om det så han bet av min svans som valp." Han flinade fortfarande och stumpen till svans dunkade i marken när han såg på den lilla valpen.
"Vet du vad du är för något?" frågade han valpen med ett busigt flin. Hon såg ju trots allt inte ut som en stenvarg och han kunde inte komma på någon annan ras som hade taggar på kroppen och horn på huvudet.

Hon flinade åt hans skratt och behöll ett busigt leende på läpparna tills han sade Far. Hon hade sprungit på ordet några fåtals gånger men ej vetat riktigt vad de betydde. 
Stenvarg, jaha "Stenvarg? bor du bland stenar?" Frågade hon med huvudet vinklat lite på snedden. Frågan kastades tillbaks, som hon anade. "Då är jag nog en blandning, känner mig inte riktigt som att jag tillhör någon speciell sort. Har lite av vardera, ser inte ut som någon jag tidigare stött på." Hon visste inte riktigt vad hon var, men tyckte inte att det spelade någon roll egentligen. Men nyfiken var hon allt, hon skulle mer än gärna vilja veta vad hon egentligen var för sort. Långa slanka ben, bred nacke och bröstparti samt benen. Smal midja, hornbeklädd, fläckig och saknade pupiller. Fjäderliknande hår på hjässan och breda tassar. Nej, hon kunde inte riktigt sätta tassen på vad hon var.

'Stenvarg? bor du bland stenar?'
Ninäd skrockade igen när Scarlett frågade. Vilken besynnerlig fråga. Men det var väl valplogik. Eller.. det antog han i alla fall.
Den sandfärgade vargen skakade roat på huvudet.
"Nä bor gör jag inte, men det är meningen att jag mitt släkte ska kunna behandla sten." han ryckte på axlarna och flinade "Men inte jag... jag tror faktiskt att jag är defekt!" Han skrattade igen och lade huvudet på sned. Han studerade leende Scarlett, men kunde inte heller han komma på en bra förklaring för vad hon var.
"Jag har träffat en varg som bar en fjäderdräkt runt huvudet..." vart han ville komma med detta visste han faktiskt inte "Ni kanske är lika?" För bara någon sekund for tankarna iväg till Yargols färgglada praktfjädrar innan han flinade mot valpen.

Hennes funderingar var nog så dumma för hannen, hon tänkte till och sade sedan "Men säg mig.. Vad har du för gåvor?" Hon menade såklart krafter. Själv hade hon inga än och hon var osäker på om hon någonsin skulle få några. Men den lille valpen antog att det skulle ta sin lilla tid, som med allt annat.
" vem vet, jag kanske är delvis fågel." Hon fnissade och lade sig märkligt nog på rygg och granskade hanen från där hon låg. Han var så stålig, hon hade aldrig tidigare sett någon som honom.

"Jag kan byta form och hela." svarade han och såg på den lilla varginnan med nyfikna ögon. Han undrade vad hon kunde tänkas ha för krafter, men undvek att fråga då hon kanske var för ung för att ha funnit dem. Han ville ju trots allt inte vara okänslig.
Han skrattade och flinade brett mot valpen som lags sig på rygg.
"Då får du nog ta och börja växa vingar, det finns ju inga fåglar utan vingar!" han fortsatte flina mot Scarlett och den lilla svansstumpen dunkade mot marken. Han såg på hennes upp och ner vända ansikte och tippade sitt eget huvud på sned.
Hon var minst sagt en märklig valp. Framfusig och samtidig inte så farlig.
"Har du några spännande förmågor då, Scarlett?" frågade han den upp och ner vända valpen, han kunde inte hålla tyst längre.

Hon skrattade med leende ögon Jag får nog göra det så slipper fjädervippan på skallen känna sig ensam! sade hon skämtsamt och log.
Hans krafter lät intressanta och nyfiken vart hon minsann Byta form till vadå? Visa mig! hon ställde sig upp och viftade förväntansfullt på svansen. Vad kunde det vara han kunde skifta sig till? Hon klornade lite i marken av iver.

Han flinade och skrattade ett kort, brummande skratt.
”Det måste vara jobbigt för fjädervippan att vara ensam!” skrattade han och visade tänderna i ett leende.
Öronen tippade lite åt sidorna och han såg forskande på valpen. Sedan log han, koncentrerade sig och plötsligt satt där en miniatyruggla med taggar längs ryggen, Ninäds gröna ögon och samma täckningar som vargen som nyss försvann.
”Tadaa!” sa han med ett ljust kvittrande och det såg nästan ut som om fågeln log. Han flaxade några gånger med vingarna och lyfte från marken innan han landade med en lätt duns. Nu var det valpen som var större. Inte ens om man mätte vingbredden var valpen mindre, vilket alltid var förvirrande när vargen var så stor,

Hon skrattade till och skuttade omkring, hennes energi var full, överhyper. 
Scarlett tog några steg fram mot ed men stannade till då vargen framför henne inte var där längre, utan en uggla. Hon log, visste att det var ed. 
Sedan lade hon tassen framför, gjorde en mallig pose för att hon var större än honom. Hon log malligt och sedan slickade hon honom på huvudet. du smakar gott.. hon log retligt sedan lade hon sig på rygt och kollade på honom.

Det plötsliga dreglet i hans ansikte gav honom en snopen min. Scarlett såg allt för retlig ut. Han flaxade hårt med vingarna för att bli av med slem som inte fanns där.
"Passa dig!" muttrade han med ett kvitter.
Åter slog han med vingarna, men lyfte denna gången. Han svävade ovanför Scarletts mage och vred sig runt 180 grader samtidigt som han landade i den mjuka grå pälsen.
"Annars kanske du får vara min springare." sa han och det såg åter ut som om näbben formades till ett leende.

Hon log med hela ansiktet och man kunde se att hon egentligen var en väldigt glad liten parvel. Hah inte en chans! Om du inte passar dig tar jag en fjäder från din stjärt! hon började att fnissa glatt och lade framtassarna över nosryggen och kollade busigt på Ninäd. Det var kul att ha träffat på någon som hon känner sig trygg med, och dessutom kändes det som att de var vänner. Vilket hon bara vart mer glad av. Hon fnissade igen och kollade in i hans små ögon.

Han kvittrade som svar.
"Åhh jo, det skulle du nog." sa han med övertygelse och skrattade "Speciellt med tanke på att jag är mycket större än vad du är!" han sneglade på sin fjäderbeklädda lilla kropp som bekvämt satt på den lilla valpens mage och harklade sig.
"I vanliga fall förstås." fortsatte han och hostade lätt.
Fjädrarna på nacken burrade upp sig när han lutade sig mot hennes nästan täckta ansikte. Han försökte sig på ett strängt ansiktsuttryck när han fortsatte prata.
"Och du skulle bara våga röra min rumpa!" sa han i någonting som skulle likna en vuxen röst.

Scarlett log ett slugt leende medans hon fnissade.
 Du är så liten i den här kroppen. Fast ändå ganska farlig, den som skulle försöka äta upp dig skulle antagligen få väldans ont i halsen.. Sade hon och syftade på hans små horn som prydde den lilla fågelkroppen.
Något kittlades i hennes nos och valpen kunde inte hindra sig från att nysa, rakt på fågeln.. Förlåt... Sade hon generat.


(FÖRLÅT för min inaktivitet! Har haft det ganska tufft den sneaste tien.)

Just som ugglan skulle till att svara möttes han av en hårt ström luft och snor. Han tumlade bakåt och trillade ner från hennes mage, landade vid sidan om henne och såg upp på hennes med en omtumlad min.
"Och du pratar om att jag är farlig!" han fnissade och reste sig upp "Med ett sånt nysande skulle du ju kunna starta en orkan!" Fortfarande fnittrandes slog han med vingarna och flöt ovanför hennes ansikte.
"Rawr." morrade han med ett leende i ögonen.

Scarlett skrattade till och bad om ursäkt åter igen med en generad röst "Förlåt jag kände inte att den kom!" Hennes tassar trampade nöjt i luften och då hon såg Ninäd flyga över henne och morra, det var iallafall de det lät som, så morrade hon tillbaks med sammanbitna käftar och skrattade nöjt.
"Ninäd, vi kommer vara vänner förevigt va?" Hoppet lös i honans ögon och hennes leende speglades också i lycka. Hon hoppades på att Ninäd skulle finnas vid hennes sida till slutet, för denne hanne gillade hon verkligen!

Stjärtfjädrarna vaggade och han sjönk åter ner på valpens varma mage. Han kluckade lättjefullt när hon bad om ursäkt för nysningen.
Han såg på henne, inte längre skrattandes, när hon frågade om dem skulle vara vänner för evigt. Han visste att för evigt var väldigt länge. Trots det kände han att han kunde lova valpen detta. Han hoppade ner från hennes mage, hoppade iväg några steg, knep ihop ögonen och växte i ilfart till en varg. De gröna ögonen öppnades och han såg åter ner på valpen.
"Om du vill det så kommer jag alltid vara din vän." sa han, sänkte huvudet till hennes nivå och log brett. Han blinkade mot henne och puttade sedan till henne med nosen, fortfarande med ett brett flin.