[Reserverad för Hewa.]


Snön låg i ett relativt tjockt lager över marken. Men det rörde inte den svartvita valpen som satte och såg upp mot trädens kronor. Trots att det var vinter så var denna dag inte vidare kall, dessutom hade hennes gener slagit igenom med att ge henne en tjock och tålig päls. Hon visste att hon inte skulle behöva frysa idag.
Så hon satte där i det snötäcka landskapet med huvudet vänt uppåt, såg på de fåglar som stannade i skogen över vintern och nu flög från gren till gren ovanför hennes huvud. Hon studerade dem, letade efter den svagaste av dem. Precis som man skulle göra då man jagade. Drömde om att fånga en av dem, få tag i den och sedan kunna skryta åt sina syskon. Men risken att det skulle hända var nog obefintlig. Det var inte så att hon kunde flyga, och de förmågor hon besatt hade inte visat sig ännu. Hon var bara en helt vanlig varg, oförmögen att klättra och fånga fåglar. Men det skulle det nog bli ändring på med tiden.
Aosora var väl medveten om att hon var tvungen att träna och lära sig för att bli det hon drömde om, men hon hade inga problem med det. Det var faktiskt varför hon satt där hon nu gjorde, studerade och valde ett bytesdjur.
Svansen rörde sig svagt bakom henne, föste undan snön som låg omkring den. Hon drog ett djupt andetag, fyllde lungorna med den friska luften, och släppte sedan ut den med en tyst suck. Utan att släppa fåglarna med blicken.

De högresta lövträden hade tappat sina stolta kronor, marken var täckt av stora drivor snö. Fåglarna hade flugit söderut och skogens grönska hade sakta men säkert dött ut - det hindrade dock inte platsen ifrån att fortsätta vara vacker. Ötamon hade förvandlats till en värld av vinter. Det tidigare svala klimatet var än mer sänkt, och om Hewa inte hade stannat där under hösten skulle hon ha lamslagits av kyla. Men hon hade fått sin vinterpäls, en tjockare version av sin tidigare fäll, och hon frös inte mycket.

I allt det vita stegade hon fram, tassarna lyfta så högt det gick. Öronen pendlade på huvudet. Hon befann sig strax utanför reviret, cirklade och vandrade längs gränserna som den väktare hon var. Hon uppskattade sin rang mycket, att Wami hade valt att ge henne den gjorde henne stolt. Men tvivlet satte med tiden sina spår i henne - vad skulle hände om någon kunde ta sig in luftvägen? Hon var ingen fågel, hon kunde inte flyga. Kanske ville hennes Kargblod för en gång hjälpa till och ta henne upp i ett träd, men hon var rädd för höjden, rädd att snubbla och falla. Hon borde ha nämnt det för sin ledare. I alla fall någon gång.

Den gröna blicken vilade oseende framför, och den svarta tiken var i sin egen värld - men då en brun gestalt passerade hennes synfält kunde hon inte undvika att fokusera, se efter den då den for iväg. Pupillerna vidgades, och en känsla av upprymdhet fick henne att komma efter. Då den stannade upp saktade hon ner, smög den sista biten och hoppade. Djuret hann undan i sista sekund och Hewa stod ensam fånigt hukad som om hon hade fångat något. Kattsvansen piskade till bakom henne, hon blinkade till och reste sig igen. En bekant doft nådde hennes nos, och hon travade tillbaka en bit, följde den.

Aosoras figur trädde fram i ljuset, seendes uppåt, och hon prövade försiktigt namnet.
"Aosora..?"

Djupt insjunken i det hon ägnade sig åt hörde Aosora inte det dämpade ljudet av tassar som närmade sig i snön. Sanningen var att hon inte hade en aning om att en annan varg vara så pass nära henne förrän hon hörde rösten som uttalade hennes namn.
Snabbt sänktes huvudet och hon reste sig och vände sig om, mötte den som hade talat. De gråa ögonen lades på en bekant varg, en varg som hennes moder verkade uppskatta väldigt mycket. En av de äldre i flocken, en av de vuxna som mer eller mindre såg efter henne och syskonen.
"Hewa." Rösten var aningen missnöjd när den unga honan talade. Hon gillade inte att bli avbruten, och det hade hon faktiskt blivit även om det kanske hade verkat som att hon inte gjort något alls.
Svansen rörde sig svagt bakom henne innan hon åter satte sig ned på den snöbeklädda marken.
"Och vad gäller mitt namn... Det räcker med bara Sora. Det känns så... utdraget. Förstår du vad jag menar?" Hon flinade emot den andre, ett tillgjort trevligt leende med en underton av retsamhet. Respekt för de äldre i all ära, ja, nog kunde det löna sig att ha det. Men man fick ju sätta gränserna någonstans. Ett retsamt leende kunde väl aldrig skada, kunde det?

Valpen svarade med hennes eget namn, en aning missnöjd. Avbröt hon något viktigt? Det hade inte varit hennes mening.
Framtassarna placerades tätt intill varandra, men den högra lyftes åter omedvetet då den yngre satte sig ner. Skadan hon hade fått hade sedan länge sedan läkt, men det hade blivit en ovana att höja det ifrån marken när hon blev orolig. I detta fall var hon inte särskilt berörd, men hon ville inte komma och störa.

Öronen klippte till på huvudet, hennes blick fick en glimt av ärlig förvåning.
"Utdraget? Jag tycker att det är fint. Men jag antar att jag förstår.. Sora." Hon log, tittade upp bland trädens grenar där de kvarvarande fågelsorterna skuttade och flög runt. Hennes kattsinne sade åt henne att fånga dem. Men inte där, och helst inte framför Aosora om hon själv inte bad om det.

"Var det fåglarna du såg på?"

Hon flinade lite kort mot den andra honan då denne talade om hennes namn. Och även om Hewa inte verkade finna några fel i just Aosora så rättade sig den svarta efter önskemålen som valpen lade fram. Och det gjorde henne nöjd. Även om Aosora inte var mer än en liten och obetydlig varelse än så länge, var hon en ledartyp. Och hon gillade att få andra att göra som hon ville. Och trots att det bara gällde en så pass liten sak som vad hon ville bli kallad, så var det rätt stort för henne.

Den gråa blicken granskade Hewa då denne lät sin blick följa fåglarna, och frågan som sedan ställdes verkade nästan lite dum. Självklart var det dem Aosora hade tittat på, vad annars?
Den unga honan fick bita sig i tungan för att inte ge en riktigt spydig kommentar som svar. Istället svalde hon orden som hade varit på väg ur hennes mun och nickade kort.
"Ja," sade hon med en röst som kunde beskrivas som glad. "Deras rörelser är så... fängslande."

Det kändes som om Aosora tvekade. Eller inte tvekade; mer undvek att svara direkt. För Hewa var det dock bara en simpel känsla, valpen kunde mycket väl bara ha funderat på frågan.
Då Sora väl svarade var det med en ganska.. Glad röst. Kargtiken nöjdes, hennes oroande släpptes. Ungen var okej, ingenting var fel.

"Jag kan inte göra annat än att hålla med. Rörelserna, fjädrarna, vissas färger.." Tiken avbröt sig själv, satte sig ner och lät kattsvansen svepas runt hennes kropp i snön. Hon huttrade till. "Fast de två sistnämnda kanske bara är vad jag ser när jag tittar. Precis alla betraktar inte samma saker."
Den svarta tystnade igen, då hon åter förstod att hon säkert pratade med sig själv. Den lilla bredvid var bara en ofrivillig lyssnare som fick stå ut med hennes omedvetna babbel då hon sökte sällskap. Blicken drogs ner till snöflingorna som landade framför, smälte in med resten av det vita täcket. Frambenet hade satts tillbaka på marken.

"Så.. Hur kommer det sig att du är här, Sora? Är Akira eller de andra dumma eller sökte du bara ensamhet?" Hon andades ut, och ett litet moln bildades intill nosen.  

[Hewa är naiv< / 3 ]

Den gråa blicken dröjde sig inte kvar vid Hewa, utan så fort hon hade talat klart vände Aosora huvudet mot fåglarna igen. Något större intresse hade hon aldrig riktigt funnit i karghonan, och därför var hon inte heller vidare intresserad av vad som nu sades. Hon lyssnade med ett halvt öra allt medan den blåsvarta talade samtidigt som hennes tankar var på ett annat ställe.
Det ryckte dock svagt i öronen på Aosora när hon hörde borderns namn nämnas, och efter några ögonblick av mer fokus på Hewa uppfattade hon en fråga.
"Nej, de är inte dumma." Ingenting de sade kunde ändå bryta ner den starka varelsen som hon var. Deras ord var bara meningslösa rop efter uppmärksamhet, enligt Aosora. "Jag ville bara se på fåglarna..."
I samma sekund som hon uttalade det sista ordet slog det henne.
Hewa var en karg.
Huvudet vändes snabbt emot den vuxna honan och det var mer en ärligt upprymd blick som den unga valpen såg mot kargen.
"Du är en karg, visst? Då kan du klättra i träd... visst?" Svansen rörde sig med korta, snabba rörelser bakom Aosora i snön samtidigt som hon med en brinnande iver i blicken såg rakt på Hewa. "Kan du inte lära mig hur man fångar fåglarna?" Ansiktet hade spruckit upp i ett brett och ivrig leende. Hon hade kanske tagit den blåsvarta allt för mycket för given. Denna hade ju trots allt en kunskap som Aosora mer än gärna ville lära sig!

[Ledsen för segt svar, haft mycket annat ;o]

[Ingen fara, jag är lika seg x)]

De var inte elaka. Kargtiken log, för henne var det ett gott tecken. Hon hade ibland lagt märke till att de bråkade - men hennes egen oerfarenhet om syskon hade hindrat henne. I sin kull hade hon varit ensam, och trots att det hade funnits andra att leka med var just bröder och systrar via blod något hon aldrig hade haft tillgång till.
Sora verkade stanna upp, och kort därefter vände den lilla tiken på huvudet till henne. Upprymd över något. En fantasi, idé? De unga var fulla av sådana. Hewa lyssnade till valpens tankar, nickade till hennes frågor. "Jag gör det inte ofta, men att klättra i träd är en förmåga jag bär.

Aosoras nästa idé fick den kattlika svansen, som hade börjat röra på sig något, att stanna upp. "Får du för dina föräldrar?" Hon såg vänligt på den lilla, trots att en kyla som tidigare inte hade varit där hade dragit in över henne. Hon ville inte trotsa ledarna.
Men, efter en stunds fundering, tittade hon dock runtomkring sig. Började gå i en riktning bortåt. "Utanför reviret" sade hon. "För skogens bästa lämnar vi vår plats orörd."

Med en iver som gnagde inom henne satt Aosora och väntade på ett svar från kargen. Och när denne bekräftade att hon hade haft rätt, att Hewa verkligen kunde klättra i träd, kände Aosora en triumferande känsla i bröstkorgen, vilken fick henne att sträcka lite extra på sig.
När frågan sedan kom ifall hon fick för sina föräldrar var valpen inte sen med ett ivrigt nicka till svar. Vad Wami och Lihai hade sagt om saken var en annan fråga, men Aosora hade heller inte tänkt ta upp denna saken med dem. Hon behövde inte hela tiden fråga efter tillåtelse, hon var fullt kapabel till att ta sina egna beslut. Så när Hewa sedan sade att de skulle röra sig till utkanten av reviret så kunde Aosora inte hindra ett litet glädjetjut som kom ur hennes strupe. Snabbt var hon på benen och slöt upp vid Hewas sida, och trots hennes korta ben och valpiga klumpighet, samt snön som tedde sig mycket djupare för henne än för den andra så kämpade hon för att hålla en jämn takt med kargen. Hon ville inte missa detta, inte för allt i världen!

Hela den ungas humör svängde, gick från vinter till vår och nästan sommar. Att en sådan simpel sak kunde ha en så stor påverkan. Det bortfallna leendet på Hewas läppar började återkomma i takt med Soras upphetsning, och hon vandrade med långa steg, anpassade till den lilla individens fart men ändå så att hon var något framför henne - ständigt vakande för att inget skulle hända. Visst, olyckschansen var låg - hon tvivlade på att Aosora hade tänkt att drunkna i en snöhög - men.. Ändå. Det var ett tyst löfte till sig själv att värna om den yngres bästa.
"Vart vill du göra det?", ljöd tikens stämma. "Här?" Hon stannade upp, intill ett av de långa träden. Det var med osynlig tvekan i den gröna blicken hon såg upp. Höjd. De här stammarna var omöjligt så höga som i Kawazatri, men ändå något att bita i. Frågan var hur hon skulle lära valpen. Hade det inte gått bättre om de var i lövskogen?

Aosora var inte sen att ivrigt nicka när Hewa frågade henne om hon ville göra det på platsen de nu hade kommit till.
"Ja."
Nyfiket såg hon sig omkring, tittade mot trädens toppar med en längtansfull blick. Hon ville dit upp, och det var med en stor viljestyrka som hon tvingade sig själv att inte kasta sig mot trädens stammar. Hon ville dit upp, hon ville lära sig. Att hon inte direkt hade någon erfarenhet av det hela spelade ingen roll, hur svårt kunde det egentligen vara?
Men istället lugnade hon ned sig en smula, och såg mot Hewa med tindrande ögon.
"Vad ska jag göra?"
Svansen viftade bakom henne och ivern gick inte att ta fel på. Det tråkiga vardagen hade plötsligt blivit väldigt spännande, tack vare kargtiken. Nej, denna Hewa hade hon helt klart tagit alldeles för mycket förgiven. Hon var helt klart värd att lyssna på.